Jag är uppvuxen med Norrskensflamman,
i ett kommunistiskt
hem. Men steget till Flamman var
ändå ganska stort. Jag hade utbildat
mig till journalist och hade gjort
mina varv på de stora tidningarnas
redaktioner i Stockholm. Egentligen
hade jag inte för avsikt att
börja på en liten vänstertidning,
utan tänkte mig att bli det radikala
alibit på någon stor redaktion. Så
såg min plan ut.Men efter en sju
åtta år i branschen började jag
tänka om, säger Kerstin Gustafsson
Figueroa.
En intervju som Kerstin gjorde
med Thomas Mathiesen, medieforskare
och professor i rättssociologi
i Oslo, blev avgörande. Mathiesen
trodde inte alls på idén att försöka
förändra något inifrån de stora tidningarna
eller radioredaktionerna.
Nej, han menade att de små alternativa
rännilar som finns i media
betyder mycket mer för det politiska
klimatet.
– I samma veva träffade jag dåvarande
chefredaktören på Flamman,
Alf Lövenborg, under en Flammanfestival
i Stockholm.Vi kände varandra
sedan tidigare, han visste att
jag var aktiv i ungdomsförbundet
och jag hade praktiserat en sommar
i Luleå under min tid på Journalisthögskolan.
År av optimism
Vid den här tidpunkten var Flamman
en daglig tidning och gavs ut i
Stockholm.
– Lövenborg ville tala allvar med
mig och sa: ”Vad du gör, gör fullt
och helt, och icke styckevis och
delt.”Och så frågade han om jag
inte ville åka till Moskva och arbeta som korrespondent.
Kerstin Gustafsson Figueroa började
arbeta för Flamman i januari
1988.
–Tiden i Moskva är nog den mest
spännande jag upplevt. Gorbatjov
satt vid makten och hela samhället
var i förändring.Vi diskuterade politik
hela tiden, med alla och överallt.
Många sanningar prövades, och
många visade sig stå pall.Vi fick
uppleva perestrojkans första år av
optimism och en otrolig aktivitet.
Tre och ett halvt år i Sovjet
– Jag skrev om allt, alla möten, demonstrationer,
intervjuade politiska
ledare såväl som barnhemsbarn,
militanta feminister som veteraner
från andra världskriget. Jag hoppades
att perestrojkan skulle lyckas
reformera det sovjetiska samhället,
men förändringarna kom antagligen
minst 30 år för sent. Det gick
inte.
Kerstin arbetade i Moskva i tre
och ett halvt år, fram till sommaren
1991.
–Den sista tiden frilansade jag,
och skrev åt all möjlig press – ETC,
Elle, Kamratposten och Vi. Alla
ville ha reportage och intervjuer
från Moskva och Sovjet under de
här åren.
Har du skrivit något du ångrar?
– Jag skrev mycket, var oerhört
produktiv och tidningen var daglig.
Säkert har jag lite för slappt redovisat
några av alla de tal som refererades
från SUKP:s otaliga centralkommittémöten
och konferenser.
Och jag tror att referatet från Najibullahs
tal i Kabul 1989 var väl
okritiskt.Men i det stora hela är jag
stolt över mitt arbete, mycket stolt
över att få ha varit med och rapportera
från platsen som var världens
mittpunkt under de här åren.
Vad är du mest nöjd med?
– Jag kan nog inte välja en artikel,
jag skrev så många. Men min
bok från de här åren, Perestrojkans
kvinnor, (Prisma, 1991) är jag glad
och stolt över. Det var min första
bok och är ett dokument över en tid
och ett samhälle som inte längre är.