Pingstpastor Åke Green har dömts till en månads fängelse för hets mot folkgrupp. Han fick som han ville. Hans predikan där homosexuella pekades ut som ”en cancersvulst på samhällskroppen” hade föregåtts av smaskiga inbjudningar till pressen, hans predikan gjordes till offentligt intresse, och kan inte ha syftat till annat än att skapa en martyr för att illustrera effekterna av den nya lagen om hets mot folkgrupp.
Vi talar om Knutbyförsamlingar och om en religiös höger som tar efter taktiker från USA. Om samma religiösa kretsar som intill döden försvarar Israel – inte för att de är särskilt vänligt inställda till judendomen utan (men det säger man inte högt) för att Israels existens symboliserar profetian om att judarna snart ska möta den yttersta domen. Om dem som hetsar mot aborter, mot hela det moderna projektet som vill befria kvinnor ur hemmafruns beroendeställning, mot alla de grupper som inte passar in i mörkermännens världsbild.

Plats för ett skadeglatt leende? Det har ju ändå visat sig att religionsfriheten inte kan användas som smitväg för vidrigheter. Byt ut ”homosexuella” mot ”judar” och du får en bild av vad argumentationen handlar om, är en populär tankelek från dem som nu är nöjda.
Men åtminstone mitt leende vill inte riktigt infinna sig. Ty varje gång de två centrala delarna av den svenska tryckfrihetstraditionen – yttrandefrihet och offentlighet – naggats i kanten, går det till just så här. Som slagträ används den senaste företeelsen som för tillfället står längst upp på listan för allmän avsky.
Företeelsen utmålas som så abnorm att normala principer inte kan gälla. Och den som kritiserar lagändringarna målas ut som ”så du stödjer pedofilerna/terroristerna/barnporrsurfarna/nazisterna/böghatarna” (stryk det som önskas).
Steg för steg flyttas gränserna. Steg för steg görs frågor, som tidigare ansågs vara politiska, till juridik. Och i varje enskilt fall – inte minst detta – verkar ändringarna inte så principiellt dramatiska. Huruvida det var detta pastor Green ville illustrera, går bara att spekulera i. Men om ja, var hans taktik direkt puckad. Så får man inga vänner i yttrandefrihetslägret, sådana som skulle behövts mer än en binge fanatiker som i alla fall lär fortsätta sprida sin bisarra hets inom slutna sällskap.
Snarare har pastorn lagt ytterligare en pusselbit till helheten, till en logik som letar en ny exkluderbart objekt, en ny undantagsondska. Vilken grupp det blir beror inte bara på lagarna utan också på styrkeförhållandena i den allmänna debatten och vilken allmän acceptans som kan skapas.
Varningar för islams ”smittoeffekter på de svenska värderingarna” (Magnus Karaveli på DN Debatt 031126) kan vi således även i fortsättningen se fram emot. Men hur blir det med att benämna kapitalisterna som en cancersvulst på samhällskroppen?