Gerardo föddes i Santiago i Chile 1957. Hans pappa var politisk flykting från Peru. Han hade tillhört ett socialistiskt parti som inte tolererades i hemlandet. Gerardos mamma sydde kläder i en liten fabrik. I familjen fanns också fyra systrar.

Maskinskrivna rapporter väckte misstänksamhet

Gerardo började jobba på posten i Santiago. Samtidigt var han aktiv i det underjordiska vänsterpartiet MIR. Verksamheten bedrevs i hemlighet och medlemmarna hade kodnamn.

Den 11 september 1973 tog militären övermakten efter Augusto Pinochets kupp. Gerardo kommer ihåg den dagen. Den följande natten sov han över hos en vän till familjen och undvek att passera genom de centrala delarna av staden. I efterhand har han tänkt att det kanske räddade hans liv. Han minns att han vaknade mitt i natten och hörde ljudet av militärhelikoptrar som hovrade över stadskärnan.

Gerardo höll sitt politiska engagemang hemligt. Hans arbetsgivare anade inget. En dag fick han erbjudande om att hjälpa diktaturen att öppna brev för att spionera på oppositionella, det handlade både om post som skickades ut ur landet och inkommande försändelser.

Under flera år spelade Gerardo ett dubbelspel. Samtidigt som han låtsades kontrollera post så instruerade han politiskt aktiva i hur de skulle gå till väga för att undvika att få sina brev kontrollerade.

– Ett tips var att inte skicka maskinskrivna rapporter, det väckte misstänksamhet. Då var det bättre att skriva dem med tuschpenna. Sedan var det bra att underteckna med ett oläsligt eller falskt namn.

Gerardo stoppade också särskilt viktiga brev direkt i postsäckar utan att de gick igenom kontrollen.

I det underjordiska politiska arbetet kom han att engagera sig för de 119 personer som ”försvann” i Chile efter militärkuppen. En av dem var en nära vän till honom, Ismael Chaves Lovos.

– Jag var bröllopsvittne när han gifte sig.

Till sist bestämde sig Gerardo för att avslöja hur regimen kontrollerade människors post. En artikel om hur statsapparaten gick till väga togs fram. Men upplägget var noga planerat. När texten publicerades var Gerardo redan i Sverige.

– Jag hade träffat företrädare för Amnesty International. De sade att jag måste fly och gav mig pengar till en flygbiljett.

Jag blev den första vänsterpartisten i förbundsstyrelsen hos Seko

De första åren i Sverige var inte lätta. Gerardo minns diskussionerna med andra flyktingar från Chile och resonemangen om att man borde återvända och slåss på hemmaplan. Samtidigt hade Gerardo gift sig och fått barn. Successivt insåg han att han måste stanna i Sverige.

Sitt första fackliga uppdrag i Seko fick Gerardo 1993. Under 20 år, mellan 2003 och 2023, satt han i förbundsstyrelsen.

– Några år tidigare hade jag gått med i Vänsterpartiet och jag blev den första vänsterpartisten i förbundsstyrelsen. LO-tidningen ringde upp och frågade hur det kändes. Jag svarade att jag blivit vald på mina fackliga meriter och inte på mitt partipolitiska uppdrag.

Nu börjar snart en ny period i Gerardos liv. Han avslutar ett långt yrkesliv och därmed också sin fackliga bana.

– Men jag sitter kvar i styrelsen för Fackligt center för papperslösa, där kommer jag fortsätta att vara engagerad. Kanske kommer jag också hjälpa till med Caritas verksamhet, de hjälper utblottade personer med mat.

Gerardo har också en dröm som nu kanske kan bli verklighet.

– Jag skulle vilja skriva om mitt liv. Om det politiska motståndet i Chile, om flykten till Sverige och om mitt liv här. Det finns så mycket att berätta.