Jag har levt många liv
Aleksandra Kollontaj.
Sjösala förlag, 2014.
Redan på omslaget händer något. En stram och kylig min, en blick som närmast skjuter in i betraktaren. Det är svårt att värja sig.
Nyutgivningen av Aleksandra Kollontajs självbiografi, Jag har levt många liv, kommer knappa seklet efter de dramatiska dagar som ”skakade världen”, för att låna John Reeds klassiska fras. Trots att hon dog redan 1952 skulle det dröja till 1985 innan boken släpptes igenom den sovjetiska censuren.
Aleksandra Kollontaj är en person som saknar motstycke i den moderna historien. Hon kom att bli världens första kvinnliga minister i en regering och den första kvinnliga ambassadören.
Men för att förstå sammanhanget behöver vi backa i tiden. Hundra år, närmare bestämt till hösten 1915. Det stormar mer än vanligt i Petrograd, vädret är oredligt och skvallrar om omtumlande år som ligger framför det ryska folket.
Tsarryssland blöder, pengar såväl som människor av kött och blod. Det ryska samhället kokar av missnöje. Mot krigets raseri. Mot fattigdomens armod. Och inte minst mot tsaren själv.
Händelserna och tidsandan slår an en sträng hos Aleksandra Kollontaj, som ivrigt söker sig till subversiv och marxistisk litteratur för att göra en motsägelsefull värld begriplig och klar. Med en säregen blick för politikens inneboende motsättningar och konflikter tar hon sig an samhället. Aleksandra Kollontajs argument skär så småningom som knivar genom politiska motståndares retorik.
Liksom flera av arbetarrörelsens centralgestalter växte hon upp i en välbärgad, högborgerlig miljö med privilegier långt utöver samhället i övrigt. Familjen kunde, tack vare faderns officerstitel, resa runt i det väldiga ryska imperiet och bo på rymliga adelsgods.
Aleksandra Kollontaj blir på kort tid oumbärlig i Rysslands revolutionära rörelse och så småningom en portalfigur i den ryska historien. Hon slukas upp i en rörelse som inom loppet av ett par månader för alltid ändrar historien och skapar vad som sjuttio år senare kallades ”ondskans imperium”.
Det snurrar snabbt för Aleksandra Kollontaj.
Inom loppet av ett par månader under dådens år 1917 reser Alexandra Kollontaj genom USA för att knyta kontakter med den gryende arbetarrörelsen, håller välbesökta appellmöten till landets arbetare, eldar upp massor som ivrigt lyssnar till den mystiska ryska som rest till deras lilla gruvsamhälle. Aleksandra Kollontaj introducerar, tillsammans med Clara Zetkin, 8 mars som Internationella kvinnodagen och etablerar en politisk kvinnorörelse. Brevväxlingar med den ryska revolutionens galjonsfigur, Vladimir Iljitj Lenin, bekräftar bilden av Aleksandra Kollontaj som en avgörande röst inför maktövertagandet de där stormiga dagarna 1917.
Så hur är det möjligt att en för den ryska revolutionen och historien så viktig person falnat ur det kollektiva medvetandet?
Hon är kvinna, förstås.
Intresset för historiska personer ökar mångfalt om det råkar vara fråga om en man. Kvinnor, hur centrala de än är, trängs inte sällan ut i marginalen. Knuffas ut ur historieböckernas breda penseldrag. Kvar blir de skäggiga, viktiga männen.
Jag har levt många liv vecklar ut ett fascinerande levnadsöde och ett spänstigt intellekt, oavsett om det avhandlar perioden inför revolutionen, tiden som minister eller åren som sovjetisk ambassadör i Stockholm.
Men något skaver i biografin. Aleksandra Kollontaj lämnar stora hål i sin skildring, hela årtionden mellan 1918 till 1946 saknas.
Masskollektiviseringarna, svälten, utrensningarna och de systematiska morden under Stalin lyser med sin frånvaro. Aleksandra Kollontaj yppar inga ord om vad som pågick i ett Sovjetunionen som styrdes alltmer efter Stalins personliga nycker. Revolutionsårets febriga drömmar om arbetarråd – om all makt åt sovjeterna! – grusades och förbyttes i terror och diktatoriska illdåd. Ropen på frihet tystades.
Vad hände egentligen med Aleksandra Kollontaj under de åren? Hur tänkte hon?
Självbiografins gåva och förbannelse är att läsaren hamnar huvudpersonen nära inpå skinnet, men till priset av tillrättalägganden och smala horisonter när personliga reflektioner överskuggar en bredare verklighet.
Nikolaj Gogol, som dog långt innan Aleksandra Kollontajs levnadsdagar, hämtade inspiration och kraft ur verkligheten. Hans texter är som osäkrade, litterära granater som kan brisera när som helst. Sidorna blir en eldstorm av vokaler och konsonanter med siktet inställt mot tsarismens illdåd.
Aleksandra Kollontaj var väl hemmastadd i Nikolaj Gogols textskafferi och inspirerades av hans maning till förändring. Fantasin intresserade inte, det fanns ju så mycket att se på platsen där hon stod. Liksom i Nikolaj Gogols alster är den röda tråden i Aleksandra Kollontajs biografi jakten efter sanningen. Vilken den nu är – och hur den tolkas.
Jag har levt många liv är viktig därför att den kanaliserar en kvinna på egna villkor, tillåter henne att existera på egna meriter. Bortom kvinnoskapet. Biografin är på samma gång en påminnelse om vår egen samtid. För vilka personer kommer att bli ihågkomna ur vår tid? Och vilka kommer vi att glömma?
