När man kommer från staden Nokia och kör in mot Tammerfors centrum, åker man upp på Pispalaåsen med vidunderlig utsikt över sjösystemen Näsijärvi och Pyhäjärvi. Där skapades från 1890-talet och några årtionden framåt ett särpräglat egnahemssamhälle.
Pispalas store berättare Lauri Viita har beskrivit det i sin bok Morän, som gavs ut i Finland 1950 men översattes till svenska så sent som 1965. Boken räknas som en finsk klassiker. Viita, själv uppvuxen i Pispala, skriver i boken: ”Stugan fick man bygga helt efter egen smak: på längden, på tvären, på snedden; av stock, av bräder, av papp, sågspån, tegel, betong; måla den randig om så var, skarva i, höja, göra girar, stolpar, broar, gavlar… Och gjorde man det kanske inte? Jodå. Där frågade ingen efter byggnadsritningar, arbetsplan, kostnadsberäkning, arkitekt, byggmästare, byggare – tvärs av där bara och in i väggen med den. Liksom fåglarna vet hur de skall bygga sina bon visste Pispala-karlarna hur det går till att åstadkomma en skaparens klosslek högt uppe på en moränås.”
Så ser det ut på Pispala än idag. Området är kulturmärkt och Finlands kanske mest kända stadsdel. De arbetare som bor där i dag är dock den nya tidens it- och kulturarbetare.
När Tammerfors industrialiserades, under senare hälften av 1800-talet, skedde en stor inflyttning från hela Tavastland. Finlaysson textilfabrik förvandlade hantverkare och torpare till industriarbetare. De ofta stora arbetarfamiljerna trängdes in i hyreshuskaserner, om ett rum och ett gemensamhetskök.
Stora arbetarkvarter skapades kring industrierna och forsen. Ett exempel var Amuri, med sin gamla träbebyggelse. Slas skrev i sin bok I stället för telegram – Finland 50 år: ”Vedspis vid inre kortväggen. Slaskhinken dold av ett skynke. Vattenpump mitt på gården, dasset längst bort under den stora lönnen. Envåningshus av trä alla likadana. / …/ I Amuri är veden lika sur som man hör talas om att den var i Stockholm på trettiotalet. Men Stockholm har aldrig haft sådana arbetarkvarter som Tammerfors har idag. Så hopplösa och så vackra.”
Andra arbetarkvarter, som snabbt byggdes kring Tammerforsen, var Tahmela, Epilä och Ra-hola.
De mest medvetna och hantverkskunniga arbetarna, lämnade hyreshuskasernerna och skapade en särpräglad egnahemsbebyggelse på Pispalaåsen.
Pispalaborna var också kända för sin politiska radikalitet. I ett gammalt ordstäv hette det att i Pispala föds man med en sten i näven. Det finska inbördeskriget 1918 avgjordes när den vita sidan erövrade Tammerfors. Pispalas röda garde gjorde dock fortsatt motstånd och slog tillbaka tre anfall mot Pispala ås. Här stupade den 3 april Olof Palmes namne och farbror, som frivillig på den vita sidan.
Under vinterkriget bombades Tammerfors hårt. Inga bomber släpptes dock över Pispala. I borgerliga kretsar i Finland hade Pispala dåligt rykte, långt in på 1960-talet. Där bodde många medvetna kommunister.
Hannu Salama, en annan Tammerforsförfattare, har beskrivit de radikala stämningarna i Pispala under kriget i sin bok, Kommer upp i tö. Såhär beskriver Salama en arbetarbegravning i Pispala under kriget: ”…….nu liksom arbetarklassens förtrupp, de såg ju inte ut som något hjältemodigt gäng. Karlarna nästan femtio, reumatiska eller sjuka både här och där, och käringarna utslitna av arbete, väverskor, skomakare och städerskor.”
I Pispala bildades under fortsättningskriget en motståndsgrupp, som utförde sabotagehand-lingar mot den finländska krigsindustrin. Den mest spektakulära aktionen var en sprängladdning på järnvägsspåret mellan Tammerfors och Björneborg. Sabotagegruppens medlemmar levde ett fribrytarliv i skogarna utanför Tammerfors. Ledaren var en så kallad desant det vill säga en i Sovjet skolad finsk kommunist, som hade släppts ned med fallskärm. I den löst sammanfogade gruppen ingick, förutom aktiva kommunister, även så kallade skogsgardister. Det var i huvudsak soldater, som istället för att återvända till fronten hade gömt sig i skogarna. Säkerhetspolisen av socialisterna kallade. Och ranan, det vill säga samma namn som tsarens hemliga polis, och den lokala skyddskåren i Tammerfors kunde snart ringa in motståndsgruppen. Samtliga avrättades.
Många i Pispala ansåg att hemlandet ville kväsa Pispalaborna. De var människor utan fosterland. De utgjorde en isolerad koloni, ett ständigt motståndsnäste. Många såg Röda armén som befriare. De var inbördeskrigets förlorare som inte återfått sitt medborgarskap i Republiken Finland.
Pispalas smala gränder och branta backar och den berömda Pispalaandan har således inspirerat och tjusat både författare och bildkonstnärer. Stadsdelens store son Lauri Viita har ett eget monument och museum, i det hus där han växte upp på 1920- och 1930-talet med sina föräldrar. Stadsdelen Pispala är ett skyddsobjekt och skyddade är också de berömda trätrapporna med över 200 steg. Dessutom den gamla hagelfabrikens höga torn. Där svalnade smält bly till ha-gel när det hälldes ut från tornet.
I Pispala finns förstås också Rajaportti bastu som är Finlands äldsta fungerande allmänna bastu.
