Jag tittar mig förvirrat runtomkring. Folk ler och applåderar ivrigt. Själv känner jag mig ledsen, besviken och totalt utanför. När Philip Zandén i Olof Palmes gestalt vinkar en sista gång innan han lämnar scenen ökar trycket i handklappningen.
När jag lämnar salongen hoppas jag att i klädkön kunna möta några blickar eller höra någon som delar min syn på vad vi just bevittnat. Men jag hittar inget samförstånd. De allra flesta som den här kvällen sett föreställningen, Olof Palme, en pjäs från Sverige, tycks nöjda. De har kanske fått sina fördomar bekräftade: I ledningen för Sveriges socialdemokratiska parti satt mellan 1969 och 1986 en besatt, närmast imbecill politiker. En oföretagssam vingelpetter, en politikernörd. Alltså precis den bild som spreds om Palme av hans mest hatiska motståndare inom den svenska överklassen.
Inte heller i efterhand har jag upptäckt någon debatt om pjäsen. Några artiga recensioner, några som pekar på manusets uselhet, javisst, men detta handlar inte bara om en teaterpjäs. Det handlar om hur ett viktigt skede i svensk politisk historia gestaltas på en av våra största scener.
Se skillnaden mellan tystnaden om Palmepjäsen och filmen om Margret Thatcher. Den senare debatteras livligt. Varför, jo, för att konsten har självklart en uppgift att försöka gå på djupet, hitta förklaringar, ge oss nya tankar kring det som till synes skedde och vad som egentligen hände.
I programbladet har historieprofessorn Kjell Östberg tecknat ett antal av de konflikter, politiska bataljer och hätska attacker Palme både var utsatt för, och direkt upphov till, under sin tid som statsminister och oppositionsledare. Här finns tydliga och laddade episoder som en dramatiker borde älska att gestalta på en scen.
Men manusförfattaren Lucas Svensson har uppenbarligen inte läst programbladet. Eller så anser han att det räcker om vi gör det och sedan ta fasta på helt andra saker som han vill berätta.
Och vad är det då han vill att vi ska minnas om personen Olof Palme och den tid han så starkt satte sin prägel på?
• Att OP var förvirrad och disträ och struntade i sina medarbetares önskemål.
• Att han kunde ligga på golvet för att lyssna på två städerskor som berättar fragment från sina liv.
• Att en dyngfull Cornelis drar över scenen sluddrande några av sina mest kända visor.
• Att en lika asberusad konstnär (målare) dyker upp och levererar ”sanningar”.
• Att statsministern gång på gång påpekar att det står OP i hans galoscher.
• Att han gärna tar fram en blockflöjt för att kanske spela.
Att Olof Palme kunde vara disträ kan många som träffade honom intyga, men borde det inte vara en poäng att berätta på vilket sätt det påverkat hans beslut eller agerande?
När han ligger på golvet i en scen, på sidan med ryggen mot publiken, finns en avsikt; att han kan vira in sina fötter så att vi ska minnas hur han brukade dansa och stå på tå när han höll sina tal.
Och blockflöjten är en episod som beskrivs i Kjell-Olof Feldts bok, Alla dessa dagar. Den beskriver hur en tröttkörd Palme vid ett tillfälle låtsas spelar på en blockflöjt. Men vad berättar scenen i pjäsen?
Att det kunde gå skojigt till i statsministerrummet på Palmes tid? Det ska väl publiken tycka, kan man tro att Lucas Svensson avsett. Och han har rätt. Folk skrattade när den berusade Corneliis stapplade över scenen och log igenkännande när Philip Zandén ”steppade”.
Kanske var detta Svenssons avsikt. Roa oss en stund och samtidigt få våra fördomar bekräftade. Som när Berthold Brecht helt omotiverat dyker upp i en scen eller i en totalt innehållslös intervju hos Hagge Geigert.
Som pjäs betraktat är det ofattbart att den gått hela vägen till premiär. Som en berättelse om en omvälvande och konfliktfylld tid i svensk politik med en dynamisk och spännande ledargestalt, är Lucas Svenssons pjäs en förolämpning.
Yngre människor som ser pjäsen måste fråga sig hur svenska folket gång på gång kunde välja denna velpinne till statsminister.
Att pjäsen inte orsakat debatt är obegripligt. Det kan bero på flera saker: Socialdemokrater, väljare och sympatisörer går inte på teater och om de gör det har de blivit så däckade att de inte förmår röra upp någon strid. Inte nu i alla fall när det äntligen blivit lite lugn och ro runt partiet.
Men vi andra, politiskt intresserade medborgare. Är det så här vi ska minnas den internationellt mest kände politiker vi haft? Visst gör Philip Zandén en både träffsäker och stundtals rolig parodi på Palmes sätt att pausera mellan orden, att röra sig och vifta med cigaretten. Men sen?
Är det Lucas Svenssons och Stadsteaterns syn på svensk politik på 1970- och 1980-talen som ska prägla vår bild av dessa händelserika år? Eller ska vi strunta i det som spelas på en teaterscen i Stockholm och konstatera att nu har alliansens supportergrupp fått sitt?
Vem antar utmaningen?
