I en värld där vapnen skramlar högst, sticker den kurdiska upprorsmakaren Abdullah Öcalan ut som vår tids viktigaste röst för fred.
Vi lever i en tid där språket sviker oss. De stora medierna beskriver världens fasor med en retorik som förvanskar verkligheten. När USA nyligen tog emot 59 boer från Sydafrika hette det att de flydde ett pågående ”folkmord” – samtidigt som det verkliga folkmordet i Gaza kallas ”självförsvar”. I denna mörka tid är varje tecken på hopp ovärderligt.
Ett sådant tecken är det kurdiska arbetarpartiet PKK:s beslut den 12 maj att upplösa sig självt. Beslutet kom efter ett öppet brev från den fängslade ledaren Abdullah Öcalan, som i över två decennier suttit isolerad i turkiskt fängelse. PKK grundades 1978 som en väpnad befrielserörelse i de kurdiska områdena i Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Men under 1990-talet övergav man målet om en självständig kurdisk stat till förmån för krav på politiska och kulturella rättigheter inom Turkiets gränser.
I fängelset har Öcalan fördjupat sig i filosofiska och politiska studier, och tagit avstånd från väpnad kamp, och under 2000-talet utvecklades PKK till en modern vänsterrörelse med fokus på feminism, ekologi och direktdemokrati.
Denna politiska omorientering har fått bredare återverkningar. I Iran 2022 utlöstes en historisk protestvåg efter att Mahsa Amini, en 22-årig kurdisk kvinna, dödades av moralpolisen för att ha burit en ”olämplig” hijab. Protesterna förenade kampen mot könsförtryck, religiöst tvång och statlig terror under parollen Jin, jiyan, azadi – Kvinna, liv, frihet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vad som händer nu beror på den turkiska regeringen – kommer den att besvara gesten med ett ärligt motsteg?
Iran tillhör inte det utvecklade väst, så rörelsen skiljer sig skarpt från Metoo-rörelsen. Protesterna mobiliserade miljontals vanliga kvinnor och var direkt knutna till kampen för allas frihet – även männens. Det fanns ingen anti-maskulin tendens, vilket annars ofta kännetecknar västerländsk feminism. Kvinnor och män stod sida vid sida, och fienden var religiös fundamentalism understödd av statlig terror. Män som deltog i Jin, jiyan, azadi visste att kampen för kvinnors rättigheter också var en kamp för deras egen frihet. Också icke-kurdiska demonstranter såg att förtrycket av kurder begränsade deras egen frihet – solidaritet med kurderna var den enda vägen till frihet i Iran. De iranska protesterna genomförde det som den västerländska vänstern bara drömmer om: att undvika medelklassfeminismens fällor genom att direkt koppla kvinnors frihet till kampen mot etniskt förtryck, religiös fundamentalism och statlig terror.
Kritiker hävdar att PKK har ett våldsamt förflutet. Men PKK följer bara den allmänna regeln för motstånd: för att tas på allvar måste man inleda med att hota med vapen. Medierna lyfter gärna fram ANC:s väg till makten i Sydafrika och Martin Luther Kings fredliga protester i USA som exempel – men i båda fallen beror förhandlingarnas framgångar på att etablissemanget fruktade den våldsamma grenen – som ANC:s radikala flygel, eller de mer militanta svarta grupperna i USA.
Det vår plikt att fullt ut stödja kurdernas motstånd och tydligt fördöma det smutsiga spel som västmakterna spelar med dem.
För västerländska betraktare är det förvånande att en så modern rörelse vuxit fram i Kurdistan – en region som ofta reduceras till karikatyrer om stamfejder, hederskultur och vidskepelse, den barbariske andre i förhållande till den europeiska civilisationen. Men i själva verket är de kurdiska delarna av Turkiet bland de mest sekulära, feministiska och politiskt vitala delarna av landet. När Trump svek kurderna i norra Syrien genom att låta Turkiet anfalla dem, med orden ”de är inga änglar”, sade han mer om sig själv än om dem – eftersom änglarna i hans ögon är Israel och Saudiarabien. Men i någon mening är kurderna de enda änglarna i den delen av världen.
Kurdernas öde gör dem till den exemplariska offret för det geopolitiska koloniala spelet: utspridda över fyra grannländer (Turkiet, Syrien, Irak, Iran) var deras (mer än välförtjänta) självständighet inte i någons intresse – och de har fått betala priset. Minns vi fortfarande Saddams massbombningar och gasattacker mot kurder i norra Irak på 90-talet? Eller Turkiets strategiska spel under IS-tiden, där man officiellt bekämpade IS men i praktiken bombade kurderna som faktiskt stred mot IS. Och är det förvånande att en stark del av de kurdiska styrkorna – Peshmerga, ”de som står framför döden” – bestod av kvinnor som nådde legendarisk status som prickskyttar?
Under de senaste decennierna har kurderna laborerat med nya sätt att organisera samhället, och så snart de fick andrum från omgivande staters förtryck, överraskade de världen. Efter Saddams fall utvecklades den kurdiska regionen i norra Irak till landets enda säkra område, med fungerande institutioner och reguljära flyg till Europa. I norra Syrien blev Rojava en unik plats i dagens geopolitiska kaos: när kurderna tillfälligt fick andas fritt, byggde de snabbt ett samhälle som inte kan kallas annat än en verkligt existerande utop. Där fanns också en blomstrande intellektuell miljö, som upprepade gånger bjöd in mig att föreläsa – något som brutalt avbröts av nya militära oroligheter.
Jag blev dock nedslagen av ”vänsterkollegors” reaktioner, som störde sig på att kurderna samarbetat med USA:s militär för skydd. Vad skulle de ha gjort, fångade mellan Turkiet, Syriens inbördeskrig, Iraks sönderfall och Irans hot – offra sig själva på den antiimperialistiska solidaritetens altare?
Därför är det vår plikt att fullt ut stödja kurdernas motstånd och tydligt fördöma det smutsiga spel som västmakterna spelar med dem. Medan de omgivande staterna gradvis sjunker ned i nytt barbari, är kurderna det enda hoppets ljus. Och det handlar inte bara om kurder – det handlar om oss själva, om vilken typ av global ordning som håller på att formas. Om kurderna överges, blir det en ny ordning där det inte finns plats för det mest värdefulla i Europas emancipatoriska arv. Ett Europa som vänder bort blicken från kurderna sviker sig självt. Det Europa som sviker kurderna kommer att bli det sanna Europastan.
Abdullah Öcalan är vår tids Nelson Mandela. Förslaget att upplösa PKK är en modig fredshandling. Även Marwan Barghouti bör nämnas – den palestinska Mandela – som också sitter fängslad i Israel sedan två decennier. Vad som händer nu beror på den turkiska regeringen – kommer den att besvara gesten med ett ärligt motsteg? Ett starkt internationellt tryck på Turkiet är nu akut, och det är vår skyldighet att delta i det.