I en artikel i Flamman (9/11) påpekade jag att med utvecklingen av AI har de två mest omhuldade argumenten mot planekonomi fallit. Även stora informationsmängder kan nu hanteras. Talar vi om konsumtionsvaror kan de också i en socialistisk planekonomi marknadsföras. Därmed finns tillgång till uppgifter om hur människor tar emot det utbud som bjuds. Återstår något viktigt argument mot planekonomi?

På DN:s ledarsida fördes ett tredje argument fram, sedan skribenten Max Hjelm gått med på att de två traditionella bortfallit. I en demokratiskt kontrollerad planekonomi är det just demokratin som utgör problemet!

”[A]lla passar inte in i den stora planen. Tännsjö vill att en demokratiskt vald majoritet ska besluta om målen för ekonomin. Så kallad ’demokratiserad ekonomi’ innebär dock oundvikligen majoritetens ekonomi. Minoriteten får klara sig utan sina preferenser.” (22/11).

Stefan Sjölander framför en liknande kritik i Flamman (11/1). Han vill att produktionsmedlen ska kontrolleras av ”samhället – så långt möjligt inte av staten, utan av människorna själva”. Och han för fram samma argument som Max Hjelm:

”Ännu värre blir det med den otäcka ’vi och de’-frågan, om hur planerna ska ändras om vi konsumenter här nere inte vill köpa det som myndigheten där uppe har tänkt ut.”

Det är sant att det finns en viktig skillnad mellan demokratiskt beslutsfattande och en fri marknads verkningssätt. I demokratin bestämmer majoriteten. Det finns vinnare och förlorare. På den fria marknaden får alla (givet sina ekonomiska resurser) som man vill. Vill någon sälja något och någon köpa det, så är det fritt fram.

Kritiken mot demokratin är emellertid överdriven. Vi har inga bra exempel på demokratiska planekonomier att peka på, men vi vet att i ett proportionellt politiskt system som det svenska blir också minoriteter representerade. De kan tala för sin sak. Men då majoriteten finner vissa konsumtionsval oacceptabla, måste människor i en demokratiskt styrd planekonomi acceptera detta. I en planekonomi, som fullt ut nyttjar AI:s kraft, kan triviala skillnader i smak bland konsumenterna lätt tillgodoses. Men efterfrågar konsumenterna något som majoriteten efter moget övervägande säger nej till måste minoriteten foga sig. Något utrymme för privata jetplan eller ens semestrar på södra halvklotet kan det nog inte bli tal om.

Redan i dag finns sådana politiskt bestämda inskränkningar av den fria marknaden. Sex och droger kan inte fritt handlas på marknaden, för att nämna två omstridda exempel. Sådana frågor hanteras redan i demokratisk ordning. Konsumtionsval med negativa effekter på klimatet vore det mera självklart att reglera.

Höjer vi blicken ser vi också ett nytt fenomen inom politik och ekonomi. Samhällen som det svenska står inför gigantiska industriella dilemman, som omöjligt kan hanteras av marknaden. Ska vi försöka avveckla sådan konsumtion, som driver på klimatförändringarna? I så fall krävs drastiska ingripanden från staten. En rättvis övergång till en krympt ekonomi måste ske. Eller ska vi konsumera på som vanligt, men försöka göra det på ett fossilfritt sätt, efter en grön omstöpning av industrin och hela vårt samhälle? Räcker tiden till för en sådan omställning?

Svaret på dessa frågor är politiskt och bör därför fattas i demokratisk ordning i stället för att överlämnas till den fria marknaden. Alla tycks inse det i dag. Planhushållning är på allas läppar. Inte minst hos industrins ägare, som kräver garantier för en eventuell storsatsning på kärnkraft. De rikaste i vårt land, ägarna av de avgörande produktionsmedlen, vädjar om subventioner och gåvor. Men är det inte i så fall rimligt att samhället (staten) tar över ägandet av dessa resurser och styr omställningen på det sätt majoriteten vill?

Visionen i min artikel, som denna debatt utgår ifrån, berörde dels frågan om hur vi ska hantera produktionen av konsumtionsvaror, dels den om vård, utbildning och kultur. Den förra produktionen kan och bör mekaniseras och automatiseras, och människan står till sist vid sidan av och styr den. Mänskligheten befrias från detta slit.

Den andra sfären, där socialt nödvändigt arbete alltid kommer att behöva utföras, ägs av staten (eller kommuner/regioner), men hanteras av de arbetande i direkta demokratiska former. Här nås frihet, inte från arbete, utan genom arbete. Alienationen bryts genom arbetsplatsdemokrati, inom offentligt uppställda ramar.