Fick jag bestämma skulle DCA-avtalet spolas, Tamsons hålla fingrarna i styr och Teater Tribunalen växa upp.
Går det verkligen att göra fars av ett bilateralt försvarsavtal? Svaret på det är troligen ja. Konsten och i synnerhet komedin har åtminstone sedan Molière varit suverän på att klä av makten, med dess uppburrade löjlighet och gravallvarliga krumbukter. Att bjuda på förlösande gapflabb utan skyldigheter till förfining eller diplomatisk hövlighet är en av de högsta dygderna. Ett gott skratt förlänger käften och så vidare.
Pang i bygden, med premiär i lördags på Teater Tribunalen med regi av Richard Turpin hade inte bara en skara prima skådespelare på scen. Lördagspubliken var stridslysten och uppsluppen. De hade alla kommit för att se pjäsen vars rykte redan nått nationell räckvidd tack vare att det moderata oppositionsrådet i region Stockholm, Kristoffer Tamson, önskat dra in teaterns offentliga finansiering och dessutom göra den återbetalningsskyldig. Orsaken är att regissören Richard Turpin förra våren utropat ”Leve Ryssland!” i sitt ”fredstal” på Svensk-ryska vänskapsföreningens årsmöte.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag skulle inte gå så långt som Tamsons, men med sådan politisk teater så tänker jag att vi knappast behöver några fiender.
Pjäsen, som handlar om följderna för en kommun efter att DCA-avtalet inträtt, är uppbyggd som ett klassiskt lustspel: den rosenkindade kommunordföranden med riksdagsplats för ögonen, den stackars änkan vars mark görs om till först ett flygfält och sedan en bordell (!), snubben med dollartecken i ögonen när nya affärsmöjligheter hägrar och så ”mannen på gatan” som först är positiv, men som under pjäsens gång omvänds till rebell, och invånarnas samlande kraft. Däremellan är några sångnummer instuckna, enligt genrens kabarétformat.
Så hur klarar Tribunalen-gänget balansgången mellan det torra ämnet och konsten att förnöja? Historien om den lilla kommunens inre kamp, med offer och sociala klättrare, är tyvärr torftig. Den påminner om barnteater för de allra minsta där skådespelarna gör precis det de säger: typ ”Jag ska slå dig”, och så jagas någon på scenen. ”Nu fikar vi”, och så spills det kaffe en lång stund kring bordet. År 2025 är det så lagom roligt när kvinnor tar på sig mustasch och stampar bredbent som en hel karl. Att änkan framställs som fattig och medellös samtidigt som hon tycks vara kommunens största markägare gör det också svårt att kicka igång sin inre empati.
Allt kan ju inte vara Tolvskillingsoperan. Men med sina fyrkantiga typer och plakatiga repliker lyfter Pang i bygden aldrig en millimeter över den konstnärliga verkshöjden i de tättskrivna stencilerade papper man får instuckna i handen av en skäggig gubbe i lysväst på Medborgarplatsen på första maj. ”Amrikanarna”, gestaltad av Turpin själv, i Apocalypse now-utstyrsel, är onda jävlar som gör bygdens flickor på smällen och orsakar föräldralösa bebisar. Som om det inte vore nog sprängs en förskola i luften, och nidbilderna är så banala att jag börjar undra om det inte borde krävas mer för att kvalificera sig till kulturstöd.
Precis som de övriga i publiken anser jag det utomordentligt olämpligt och oroväckande att politiker är inne och petar i en teaters verksamhet. Auktoritära fasoner som liknar de makter som Sverige säger sig vilja försvara sig emot. Och nej, jag gillar inte heller DCA-avtalet. Men jag gillar inte heller den här pjäsen. Skådespelarna kämpar visserligen tappert med dråpliga gömma-sig-under-bordet-scener och snubbel, men texten är platt som en landningsbana för stridsflyg. Jag skulle inte gå så långt som Tamsons, men med sådan politisk teater så tänker jag att vi knappast behöver några fiender.
