Utrikes 25 oktober, 2006

Plötsligt blev det politik

Den första valomgången i Brasiliens presidentval var som vanligt. Smarta kampanjer, korruption och en massiv kampanj från tidningshögern. Men Lula har ritat om den politiska kartan. Nu förbereder sig de fattiga för att försvara sin politik.

Är Lula en brasiliansk motsvarighet till Gorbatjov, populär utomlands, men impopulär hemma? Så kan man tro om man läser brasilianska tidningar. Där framställs Lula som en okunnig och korrumperad man som av misstag hamnat på presidentposten. Trots detta har han stöd av mer än halva befolkningen, hur hänger detta ihop?
Den kritik man ser i tidningarna är medelklassens kritik. Innan Lula vann valet var PT det hederliga partiet i Brasilien. Många hoppades att han skulle göra slut på den omfattande korruptionen i landet. Men i stället har skandalerna fortsatt. Precis när allt verkade klart för att Lula skulle återväljas redan i första valomgången exploderade den sista. Några höga medlemmar i PT hade försökt köpa en dossier med komprometterande material om Lulas före detta motkandidat José Serra. Denne kandiderade till guvernörsposten i São Paulo. PT männen togs på bar gärning med 5 miljoner kronor när de skulle köpa dossiern. En bild på sedelbuntarna spreds till pressen. Den kom att bli den symboliska bilden av korruptionen. Den blev också den tuva som gjorde att Lula inte riktigt nådde till de 50 procent som krävdes för att bli omvald i första omgången.
Bakom publiceringen av bilden skymtar en konflikt inom den federala polisen. En sektor med band till högern lyckades lura till sig den hemligstämplade bilden av pengarna och gav den till pressen. Det märkliga är att ingen verkar vara intresserad av om anklagelserna mot Serra är riktiga. Lula har förvisso både tidningar och televisionen mot sig. Men det går inte att bortförklara att vissa delar av Lulas parti PT har använt mycket tvivelaktiga metoder. Fast ännu har det inte kommit fram något som visar att man, som är mycket vanligt i brasiliansk politik, försökt berika sig själv. Det handlar i stället om pengar att användas i kampen om regeringsmakten.

I Brasilien är personvalsinslaget dominerande. Det krävs flera miljoner kronor med kampanjpengar om man vill bli invald i kongressen. Dessa pengar kommer ofta från företag, där de stora pengarna finns. När man väl är invald så krävs det motprestationer. Som kongressledamot har man stora möjligheter att agera för sina egna intressen. Man kan anställa en stab på ungefär 15 personer. Dessutom har kongressledamöterna stora möjligheter att dirigera projekt och pengar till sin väljarbas. Det politiska livet i Brasilia handlar därför mycket om att sälja och köpa. Troheten till parti och ideologi är mycket liten. De flesta verkade vara korrumperade, PT var undantaget, fast inte nu längre. Nu framställs de närmast som de största skurkarna, men de värsta banditerna finns ändå fortfarande i andra partier.
En annan kritik kommer från vänstern inom och utanför PT. Lula har genomfört mycket litet av de grundläggande reformer man hoppats på. Flera inslag i politiken har dessutom gått tvärs emot PTs traditionella politik. Pensionssystemet för de offentliganställda har gjorts om, trots att partiet tidigare kraftigt motsatt sig detta. I stället för att vägra betala av skulden till IMF som man alltid hävdat har Lula i stället betalat av hela skulden. Flera ledande vänsterpersonligheter inom PT har besvikna lämnat partiet och anklagat Lula för att vara nyliberal.
De sociala rörelserna har kraftfullt protesterat mot den ekonomiska politiken som man ansett bara stöttat kapitalet. Fackföreningsrörelsen CUT som Lula varit med och grundat har varit kritisk, men där finns klara nyansskillnader.
Osmario Nobre arbetar på vårdfacket, han var med och grundade både PT och CUT. Men nu är han grymt besviken och har redan gått ur PT:
– Det satsas bara en spottstyver på att bekämpa fattigdomen, medan bankerna tjänar mer än någonsin. Lula ändrar inget i grunden.
Osmario företräder den minoritet på 25 procent inom CUT som inte ville stödja Lula i första valomgången. Det är främst de offentliganställda som tänker så och deras fack domineras av delar av vänstern inom PT. Majoriteten består av kommunistpartiet PCdoB och övriga delar inom PT. Jose Boaventura Santos är en av dem. Han är ordförande för väktarfacket i Salvador. Boaventura har viss kritik mot Lula, men menar att han gör det bästa möjliga i en svår situation.
Övriga sociala rörelser ställer i stort sett upp på MST:s, de jordlösas rörelse, linje. Man menar att Lula faller tillbaka för kapitalets och IMF:s krav på en företagsvänlig politik. Han har till exempel inte genomfört den utlovade jordreformen. I stället har Lula satsat och trott på agrobusiness som skall exportera Brasilien ut ur den ekonomiska krisen.
Ändå har rörelserna inte velat bryta med Lula utan försökt att upprätthålla en dialog.
Vänsterkritiken mot Lula har resulterat i ett nytt parti, PSoL, som i stort sett består av före detta medlemmar i PT. Dess kandidat till presidentposten, Heloísa Helena, fick tillsammans med en annan avhoppare från PT nästan tio procent i första valomgången. Det var de rösterna som fattades för omval. Men när Lula i andra omgången ställs mot högerns kandidat Alckmin vägrar Helena ta ställning. Det är uppseendeväckande när det är ett så klart klasskampsval. Ett skäl kan vara bitterheten mot det gamla partiet. Men det finns också en annan förklaring.
Helenas väljare kommer från den brasilianska medelklassen och den är märklig. Många har röstat på vänstern, men deras förhållningssätt är ambivalent. De ser och protesterar mot de avgrundslika orättvisorna men har svårt att förhålla sig till de stora marginaliserade grupperna i det brasilianska samhället. Ofta får man höra mycket fördomsfulla kommentarer från dem mot svarta och andra fattiga. Det verkar livrädda för att ha en närmare kontakt med dem. De sociala reformer som Lula trots allt genomfört har något gynnat de fattigaste men inte medelklassen. Det försiktiga försök till socialbidrag, där elva miljoner av de fattigaste familjerna fått kring 300 kronor i månaden, har de avfärdat som assistentialism, och de säger att det bara är bortslösade pengar.
Det går inte under att avfärda Lulas politik som nyliberal. Den kritik han mötts av från högern är i stället att han inte har velat minska på statens budget. Han har varit mot privatiseringar och i stället försökt stärka statsapparaten. Men samtidigt har han fört en tydligt företagsvänlig politik. Strategin verkar vara att stärka landets ekonomi och på så sätt få pengar över för sociala reformer. Brasilien har också fått ett kraftigt överskott i sin handelsbalans, företagen går bra för att inte tala om bankerna som redovisar enorma vinster. Lula för en kompensatorisk politik där den förväntade ekonomiska utvecklingen skall användas för att hjälpa de marginaliserade.
Det finns ändå några lite mer genomgripande reformer, till exempel de kvoteringar av svarta och elever från den offentliga skolan som införts till universiteten. Men Lula vågar inte genomföra de strukturella reformer som skulle kunna ändra på maktbalansen inom det brasilianska samhället. Detta beror delvis på styrkeförhållandena i kongressen, där exempelvis jordägareliten är mycket stark och kraftfullt motsätter sig en jordreform.

De få reformer han ändå genomfört har ritat om Brasiliens politiska karta. Förut hade Lula sitt kraftigaste stöd från välbetalda arbetare och intellektualiserad medelklass i det utvecklade södra Brasilien. Högern hade ett starkt inflytande bland fattiga och lågutbildade i det fattiga nordöstra Brasilien. Nu har Lula fått sitt starkaste stöd just bland dessa grupper. Detta är ett politiskt genombrott i Brasilien, även om man kan fråga sig hur pass långsiktigt det är.
I slutet av valkampanjen har Lula nu anklagats för att dela Brasilien mellan fattiga och rika. Men då kunde Lula knipa en enkel poäng när han valtalade i tremiljonerstaden Salvador.
– Jag vill inte dela Brasilien mellan fattiga och rika. Jag vill helt enkelt att det inte ska finnas några fattiga.
Han kunde naturligtvis också påpekat att de som skapat denna extrema uppdelning i Brasilien är just hans motståndare. Det som var påfallande vid mötet i Salvador var att publiken inte bestod av de vanliga politiskt engagerade ungdomarna utan just av fattigt och slitet folk. Går man runt bland vanligt folk i Salvador är det helt klart vad de tycker.
– Det är klart vi stöder Lula, vi vill inte gå tillbaka till det gamla. Fattigdomen har trots allt minskat under Lula.
Så var det inte för några år sedan, då var den politiska förvirringen stor bland fattigt folk. Lula vid makten har faktiskt lett till en politisk förändring. Som en känd ekonom uttryckte det:
– Folk är inte dumma, de ser sina intressen och väljer utifrån det.
Nu när det blir en andra valomgång har de sociala rörelserna ändrat inställning. Nu stödjer de samfällt Lula.
– Han blev inte det vi hoppades, men han är mycket bättre än motkandidaten, så uttrycker en MST-are det de flesta känner
João Pedro Stedile är MST:s viktigaste ledare. Så här uttrycker han det:
– De sista fyra åren har vi haft en koalitionsregering där kapitalets krafter har haft ett fortsatt inflytande. Å andra sidan har vänsterkrafterna gått framåt i utrikespolitiken, i försvaret av de statliga företagen och på några sociala områden som den offentliga undervisningen och höjningen av minimilönen.
Stedile menar att den första valomgången karaktäriserades av opportunistiska marknadsförare och tvivelaktiga metoder med stöd av pengar från företagare intresserade av tjänster från regeringen. Resultatet blev en kampanj utan entusiasm och aktivister och den intresserade inte folk. När högern sen fick till en andra omgång för sin kandidat Alckmin gick de till offensiven genom alla de media de behärskar.
– De vill privatisera företagen, de vill flexibilisera arbetslagarna. De vill ta upp frågan om frihandelsavtalet ALCA igen, eftersom de anser det nödvändigt. Med andra ord vill de ännu mer underordna vår ekonomi det amerikanska imperiets intressen.
Stödet för Lula är alltså främst en försvarskamp för det man trots allt lyckats genomföra. Valkampanjen har nu plötsligt blivit ideologisk enligt Stedile. Men han ser ändå det som kommer att hända efter en eventuell Lulaseger som viktigast:
– Då måste vi mobilisera för att få till stånd en debatt om det brasilianska samhällets framtid. Vi måste få ett projekt som prioriterar staten och försöker lösa folkets viktigaste problem som arbetslöshet, utbildning, jordreform, boende och inkomstfördelning. Det blir inga sociala förändringar utan folkligt deltagande och mobilisering.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 15 maj, 2024

Kampen om mossen

Klimataktivister arbetar med att fylla igen diken på Grimsås mosse. Foto: Återställ våtmarker.

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

För att täcka välfärdens behov av arbetskraft behöver villkoren förbättras, skriver Per Sicking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Utrikes 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

I väntan på att registreras av Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2024

Tältprotester vid flera svenska universitet

Demonstranter har slagit läger vid Stockholms universitet för att kräva att universitetet avbryter sina samarbeten med Israel. Foto: Peter Eriksson.

Studentprotesterna mot Israels krig i Gaza har nått Sverige. På tisdagsmorgonen slogs tältläger upp vid flera universitet och högskolor runt om i landet, med krav om att lärosätena bryter sina akademiska samarbeten med Israel och fördömer dödandet av civila i Gaza.

Tidigt på tisdagsmorgonen satte ett 20-tal aktivister upp tält på Stockholms universitets campusområde Frescati. Vid tältlägret syns en banderoll med texten ”Israel is committing genocide – ceasefire now” (”Israel begår folkmord – vapenvila nu”). Strax intill står fyra poliser vid en svart skåpbil. På en gräsplätt utanför Bloms hus, där rektorsämbetet finns, står ett dussintal tält uppställda och omkring 25 demonstranter har samlats i en ring, vissa iklädda Palestinaflaggor och sjalar. 

Klimataktivisten Greta Thunberg är en av demonstranterna som talar i ringen. Vid utkanten står flera journalister som försöker höra vad som sägs i gruppen, men de blir snabbt ombedda att backa.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare/Opinion 14 maj, 2024

Nu återupplivar Jimmie Åkesson nazisternas ”dolkstötslegend”

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson anklagar i sitt vårtal Socialdemokraterna för att ha stuckit en dolk i det svenska folkets ryggar. Foto: Christine Olsson/TT.

‘Jag hatar er‘, sade Jimmie Åkesson i sitt vårtal, och anklagade Socialdemokraterna för att ha satt en dolk i ryggen på svenska folket. Men frågan är om nazistiska konspirationsteorier oroar Tidökollegorna. De är ju inte måltavla för våldsmetaforerna.

Den 4 maj höll Jimmie Åkesson sitt årliga vårtal på Långholmen i Stockholm. Det mesta av innehållet var bekant. Han hyllade ”nationell solidaritet” som en motvikt till ”vänsterliberalernas” prioritering av andra folk. Han upprepade tanken att det finns en ”övre gräns” för Sveriges vapenstöd, då det gäller att ta ansvar för skattebetalarnas medel.

Men huvuddelen handlade förstås om invandring och brottslighet. Först då började han tala fritt och eldigt, och jublen steg när han dundrade:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 maj, 2024

Eden Golan fick sjunga till slut. Men många palestinska artister förföljs. Foto: Martin Meissner/AP.

Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte protesterna.

När Eden Golan gick upp på scenen i bandageklänning framför en brinnande sol och sjöng om att överleva en orkan tänkte jag att hon kunde vinna, även om inramningen var lite väl normporrig. När hon väl stod där förtjänade hon, precis som Hynek Pallas påpekar, ett respektfullt bemötande och en branschmässig bedömning. Inte ens det faktum att hennes medborgarskap är israeliskt är ett problem. 

Men anledningen till att det samlades tusentals människor i Hyllie i helgen handlade inte om en kulturell bojkott av en enskild kulturutövare, utan om en moralisk – för att hon tävlar för ett land. Ett budskap om att man inte kan sjunga för ett land som samtidigt fängslar, tystar och dödar palestinska artister och andra civila.

Att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

Bara dagar efter 7 oktober arresterades den populära artisten Dalal Abu Amneh efter att hon postat orden ”Bara Allah är segraren” på X tillsammans med en palestinsk flagga. Efter att hon släpptes och nyheten läckte ut har hon haft 85 demonstrationer utanför sitt hem. Något brott gick inte att styrka, men artistens och hennes familjs liv slogs i spillror. Abu Amnehs fall är bara ett i raden. Som en artikel visar i magasinet 972 kränks artisters yttrandefrihet återkommande, deras låtar stryks från radiostationer och de utsätts för polisens hembesök ofta bara för att de uttryckt solidaritet med folket i Gaza eller mot Israels brutala angrepp. Men att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

I Göteborgs-Posten 12 maj skriver Hynek Pallas att det under ytan i Palestinarörelsen finns en ständigt lurande antisemitism. Det är förvisso riktigt att man aldrig och ingenstans kan slappna av inför lockelsen i att peka ut och demonisera de evigt nomadiserande judarna, något som ligger nära till hands för makthavare som medel för att avleda uppmärksamheten från dysfunktionellt ledarskap. Men när Pallas liknar Nooshi Dadgostars påpekande om den israeliska arméns brutalitet vid antisemitiska föreställningar om blodtörstiga judar, riskerar det att tömma begreppet antisemitism på dess innebörd. Frontalangrepp av det här slaget blir ett verktyg för att skrämma samtalet om folkrätt till tystnad. Det sker redan i full skala i Tyskland, där ett klimat utvecklats i vilket judiska fredsaktivister anklagas för antisemitism av nazisternas barnbarn. Ska det bli så här nu också? Dessutom undrar man vem det egentligen är som skrämmer svenska judar till att stanna inomhus, med tanke på att protesterna blev så fredliga. Är det inte dags att ställa frågan om vilket ansvar den borgerliga pressen bär för att människor är rädda?

Läs mer

Upplevelser av antisemitism och rasism får aldrig förminskas. Därför känner jag en lättnad över att schlagerhelgen tycks ha gått lugnt till och även om vissa röster från höger velat ge en annan bild. Trots L-politikern Gulan Avcis varning om att ”vi kommer att få se den värsta sortens antisemitism”, KD:s EU-valskandidat Alice Teodorescu Måwes ord om att hon ”får ont i magen av alla incidenter”, eller ledarskribenten Tove Lifvendals armageddon-profetior, så hittar jag ingen substans för det i nyhetsflödet. Själv har jag inte gjort någon hemlighet av mitt ursprung och jag bär också min davidsstjärna tydligt och är ordentligt insyltad i den anklagade vänstermiljön. Någon antisemitism har jag gudskelov inte drabbats av, bortsett från obehagliga påhopp från israelflaggsförsedda konton som anklagar mig för självhat och för att vara en ”kapo”, det vill säga en jude som vaktar andra medjudar i ett koncentrationsläger och som därför åtnjuter en något högre status, men som till sist också mördas. En form av antisemitism så god som någon. 

I brist på bevis för det påstått massiva hatet mot Malmös judar vänds i efterhand blickarna mot juryn. Här kan man bli konfunderad över en musikaliskt helt omotiverad nolla, vilket inte kan tolkas som något annat än en markering. Här har nog juryn ändå misstolkat sitt uppdrag. Det går helt enkelt inte att först acceptera villkoren för tävlingen, det vill säga att ett krigförande land representeras i en musiktävling, för att sedan passivt-aggressivt signalera med en rätt så ickediskret gest. Universalexperten Magnus Ranstorp var snabb med att uppmärksamma och sprida den politiska undertonen, försedd med namnen på alla jurymedlemmar, till sina drygt 100 000 följare. SVT:s strategi om politikfri musikfest blev i stället en enda Pang i bygget-sketch om att inte nämna kriget. 

Jag blir inte förvånad om många i framtiden kommer att minnas det som att de våren 2024 stödde eller deltog i protesterna mot eurovisionstävlingen och att det fredliga motståndet i backspegeln kommer att ses som en hyllning till den fria konsten och musiken och dess obändiga kraft att vara gränslös och outtröttligt illojal mot makthavare. Ändå är skadan som den ser ut måndagen efter större än den goda viljan. Det var ett felaktigt beslut av Sveriges television att inte följa sin policy och inte inkludera krigförande länder. Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte de som protesterar. 

Jag förstår dem som kallar Eden Golan modig. Men jag tycker att det hade varit modigare att avstå. 

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 13 maj, 2024

Ett ”du” i upplösningstillstånd

Pooneh Rohi har tidigare getts ut på Ordfront förlag. Diktdebuten är utgiven på Pamflett. Foto: Johanna Sundström.

När romanförfattaren Pooneh Rohi diktdebuterar blir utgångspunkten migration och moderskap. Lejla Cato imponeras av det hypnotiska språket, men hade önskat mer av det oförutsägbara.

Genljud får mig att tänka på allt det självklara – hem, vanor, språk, landskap – som i ett kan försvinna. Hur kommer man förbi en så omfattande förlust? Den frågan är en orsak till att många verk som skildrar postmigration är nostalgiskt tillbakablickande. Men litteratur kan också, magiskt nog, göra det frånvarande närvarande.

Pooneh Rohis diktdebut tar vara på den förmågan. Fysiskt är Genljud, för att vara lyrik, en omfattande bok. Med sina dryga 400 sidor av korta dikter, alla strikt hållna mellan en och sju rader och placerade på uppslagets högra sida, påminner boken om Linnea Axelssons diktepos Ædnan. Det fysiska anslaget, att här är en diktsamling som tar plats, är inte utan betydelse. Både Axelsson och Rohi skriver om det som har tystats. Axelsson genom att berätta samers moderna historia i ett kolonialt Sverige; Rohi genom att göra själva tystandet. Det låter som en motsägelse, men Genljud befinner sig i det akuta nu då språk och kropp, ja, själva jaget, upphör.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 12 maj, 2024

Hoppet ligger i ickevåldet

Även i Sverige protesterades det mot det riggade belarusiska valet i augusti 2020. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

I boken ”Lukasjenkas land” sammanfattar Belaruskännaren Martin Uggla 25 års arbete. Det är en berättelse om modiga människorättsförsvarare och lärdomar om det fredliga motståndets kraft.

Vid Nobelbanketten i Oslo 2022 träffade Martin Uggla den ofrivilliga belarusiska oppositionsledaren Svjatlana Tsichanovskaja. Efter att hennes make Sergej Tichanovskij häktats kort före sista dagen för att anmäla sig som presidentkandidat i valet 2020 ställde Svjatlana upp i hans ställe. Häktningen förvandlades så småningom till ett långdraget fängelsestraff, och i dag tillåts han bara ta emot brev från barnen och sin mor.

Att svensken Martin Uggla (bilden) befann sig vid ett bord med belarusiska demokratiaktivister är inte märkligt. I snart 25 år har Martin Uggla engagerat sig i den belarusiska demokratirörelsens öde, och bjöds in av organisationen Vjasnas grundare Ales Bjaljatski när de tog emot fredspriset, tillsammans med ryska Memorial och ukrainska Center for Civil Liberties.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Kultur 11 maj, 2024

Småfifflartrivsel på vischan

Thomas Korsgaards skildringar av danska avfolkningsbygder har gjort honom till en av Danmarks intressantaste samtida författare. Foto: Simon Klein Knudsen.

Fäder lär söner att dricka grogg och tjejer som sminkar sig för mycket kallas ”luder”. Rasmus Landström plöjer en trilogi och spårar upp en ny litterär trend.

2021 publicerades danska Thomas Korsgaards debut Om någon skulle komma förbi på svenska. Romanen handlar om en familj småfifflare och välfärdsdrottningar i en gudsförgäten del av Jylland och beskrivs av förlaget som en ny typ av landsbygdsskildring. I centrum står Tue, på väg mot gymnasiet, och hans pappa, den charmiga despoten. Någon nyskapande roman är det knappast, men en ovanligt välskriven debut av en författare med förmågan att på samma gång framkalla stereotypa och komplexa karaktärer. I en oförglömlig scen slipar pappan en spade, bryter bort listerna och klyver panikslagna råttor på linoleummattan. Vilket är talande för hans blandning av noggrannhet och vårdslöshet. Det var som att en ung Bukowski dumpit ned i det småberusade och högerpopulistiskt ”glada” Danmark.

I dagarna publiceras uppföljaren på boken, med en lika otymplig titel som debuten, En dag kommer vi att skratta åt det, i skicklig översättning av Helena Hansson. Det har mörknat i Korsgaardsland: modern mjölkar staten på pengar för en arbetsskada, har en otrohetsaffär och spelar nätpoker. Fadern har blivit demonisk av svartsjuka och våldet hänger runt honom som en atmosfär. Tue har börjat gymnasiet, dejtar män och deltar emellanåt i fylleslag i bedagade gympasalar. Det vore inte Korsgaard om allt detta sociala mörker inte sänktes ned i sommarlovets solljus, där företrädare för Danskt Folkeparti ler från höbalarna längs vägkanten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Inrikes 11 maj, 2024

Kriminolog: ”Visitationszoner ger bara problem”

Poliser visiterar demonstranter i Malmö 2019. Foto: Johan Nilsson/TT.

Visitationszoner, hårdare övervakning och strängare straff är Tidöpartiernas sätt att visa väljarna att de bekämpar brottsligheten. Men deras kriminalpolitik kommer bara fortsätta att förvärra samhällsklyftorna, anser kriminologen Janne Flyghed.

Tidöpartiernas hårdare tag mot brottslighet fortsätter i och med visitationszonerna, som polisen häromveckan fick rätt att börja införa. På polisens utvalda platser kan nu vem som helst kroppsvisiteras utan konkret brottsmisstanke. Detta gäller även barn. Enda kravet är att visiteringen kan rättfärdigas efteråt.

Men lagändringen kommer att göra minimal skillnad, menar Janne Flyghed, professor emeritus vid Kriminologiska institutionen på Stockholms universitet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]