Jag har den senaste tiden följt debatten om identitetspolitik som förts i såväl sociala som konventionella medier och som började med Åsa Linderborgs krönika Det ska fan vara politiskt korrekt som fått mycket kritik från olika håll, senast Judith Kiros Identitetspolitik och vänster-politik är inga motpoler. Precis som det brukar vara när diskussioner mellan personer som har sin utgångspunkt i olika politiska diskurser uppstår så är det upplagt för missförstånd. Och precis som det brukar vara i debatter som till stor del förs i sociala medier där vi är begränsade till 140 tecken så är det som upplagt för upprörda diskussioner där båda sidor är mer intresserade av att ha rätt än att faktiskt förstå vad den andra parten menar.
Jag är precis som Kiros såväl vänsterpolitiskt som feministiskt och antirasistiskt engagerad. Men skillnaden är att jag tycker att Lindeborg har flera poänger i sin krönika avseende just identitetspolitik och liberalism. Kanske är det för att jag läser det på ett annat sätt. Jag kan nämligen inte se att Lindeborg helt och hållet tar avstånd ifrån identitetspolitik som koncept, att den alltid måste vara liberal, eller som vissa andra skribenter vill få det till: att transfrågan är något dåligt som måste bort.
För ett vanligt missförstånd är att identitetspolitik handlar om vissa specifika frågor som hbtq-frågor eller antirasism, när det i själva verket kan vara närvarande i alla frågor men inte måste vara det. Det finns många bra saker med identitetspolitik, exempelvis har det gjort mycket för hbtq-rörelsen avseende acceptans i samhället på bara ett par decennier. Pride är ett bra exempel som också är en identitetspolitisk rörelse med grund att känna stolthet för sin identitet. Där har också representation i exempelvis filmer och serier skapat förståelse för att alla inte är heterosexuella.
Problemet jag som vänsterpolitisk ser med just identitetspolitik är när vi fastnar där och inte diskuterar annat. För nej, det finns ingen motsättning mellan vänsterpolitik och identitetspolitik, men det finns heller inget tydligt samband. Identitetspolitiken kan likväl komma från socialistiskt som marknadsliberalt håll eftersom den inte gör något anspråk på resursfördelning. Det gör det ofarligt för liberaler eftersom det kan vara en förlängning på den liberala idén att allt är frid och fröjd så länge alla grupper accepteras på samma villkor. Resursfördelning är ju inte bara viktigt avseende klassfrågan utan även en viktig fråga för feminister och antirasister när det kommer till snedfördelning av resurser mellan kvinnor och män eller mellan rasifierade och icke-rasifierade. Att bara fokusera på identitetspolitik när det kommer till feminism och antirasism blir därför liberalt snarare än vänster och det kan bara bli socialistiskt ifall det kombineras med en annan typ av politik som tar utgångspunkt i strukturförändrande verksamhet.
Vad jag ser som en fara är just det, att vi som vänsterpersoners vilja att feminismen och antirasismen ska slå igenom även hos liberaler, väljer att fokusera allt vårt krut på den från liberalt håll ofarliga identitetspolitiken medan frågan om resurser kommer i skymundan helt enkelt för att den liberala hegemonin som påverkar oss gör att vi hamnar just där. Min önskan i debatten skulle därför vara att vi slutar diskuterar identitetspolitik som antingen bra eller dåligt och istället pratar om hur vi som vänsterpersoner kan få in även de för liberaler obekväma diskussionerna om vilka som sitter på resurserna och hur vi ändrar på det och inte fastnar i att bara prata om kultur, normer och språk. Även om det senare också såklart många gånger är viktigt.