Om arbete och fritid, att radikaliseras på sociala medier och varför det inte finns några killar på kultursidorna. Samt lite om vad fan det är som pågår i Stockholm.
Böcker vi läst till avsnittet:
Girl Online – Joanna Walsh
Lyssna i poddflödet
Efter en ändring i sista sekunden stoppas bidrag på 68 miljoner kronor till Palmecentret. ”Svårt att tänka att det inte är riktat mot oss”, säger generalsekreteraren Oscar Ernerot, som beskriver stödet som bortskuret med ”kirurgisk precision”.
– Tråkigast är beskedet såklart för alla våra partners och verksamheter ute i världen, som kommer drabbas hårdast av det här, säger Oscar Ernerot, generalsekreterare för Palmecentret.
– Inte minst i Palestina, vilket är särskilt allvarligt just nu, där vi stödjer fackföreningar, kvinno- och ungdomsorganisationer. Men även i södra Afrika och Colombia.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Om Israel ska göra upp med sin historia måste glömskan först konfronteras på allvar. Theo Vareman reflekterar över hur 1948 skildrats i palestinsk och israelisk skönlitteratur.
Nyinflyttad i London stod jag en dag vid hylla O i bokhandeln på Gower street och hade framför mig merparten av Amos Oz författarskap. Det var som att träffa en gammal vän. Oz – fram till sin död Israels mest erkända författare – är en av dem jag ständigt återvänder till. Dels tilltalas jag av melankolin hos de ofta sökande, förvirrade huvudpersonerna, dels är han en mästare på att skildra barnets perspektiv, även under dramatiska historiska skeenden. Jag lämnade bokhandeln med kortromanen Panter i källaren från 1995.
Läsaren får följa Proffy, en tolvårig pojke i Jerusalem under året som leder fram till Israels grundande. Kampen för ett eget land letar sig in i Proffys och hans vänners lekar, något som kompliceras av att Proffy samtidigt blir vän med en brittisk soldat som vill bättra på sin rostiga hebreiska. I slutet av boken blir leken allvar, när FN meddelar sin delningsplan för Palestina och drömmen om en judisk stat plötsligt tycks inom räckhåll.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Anne Carson rannsakar synen på ljusa röster genom historien. Skojigt, tycker Hanna Johansson om den nyutgivna essän ”The gender of sound”.
Mot slutet av The gender of sound, en essä som första gången publicerades i en samling 1992 och som tidigare i år kom i en tunn, snygg nyutgåva av Silver press, håller Anne Carson ett tal till naivitetens lov. Eller, så här: hon förutspår att hon kommer att få kritik för sitt spretiga sätt att besvara den fråga som essän uppehåller sig vid: ”Hur påverkar våra föreställningar om kön hur vi uppfattar ljud?”
Carson är professorn i klassiska språk som blivit berömd för sitt säregna, poetiska sätt att förhålla sig till antikens källor. I The gender of sound vänder hon sig också dit. Aristoteles föreslog att kvinnors ljusa röster är ett bevis på deras inneboende ondska, eftersom modiga varelser – som lejon, eller tjurar – gör djupa, mörka läten. Ju tyngre testiklar, fortsätter han, desto djupare röst; de fungerar som ett slags lod för stämbanden. I litteraturen är kvinnors ljud okontrollerade och kaotiska: högljudda skrik, vilda skratt, ylanden, gäll klagosång, utrop av smärta eller njutning. De är verbalt inkontinenta, fjolliga, skvallriga. Ofta påtalas likheten mellan kvinnans mun och kvinnans kön, vars läppar bör hållas slutna. I Odyssén ber Telemachos vid ett tillfälle sin mamma Penelope att hålla käften. Under hellenismen hände det att röstövningar ordinerades för att bota fysiska och psykiska besvär hos män, medan en kvinna som använde sin röst för mycket ansågs kunna drabbas av menstruationsrubbningar.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Årets Järvavecka är den tionde i ordningen. Mohamed Nuur, lokal V-profil, ser skeptiskt på utvecklingen för både veckan och politiken i stort.
– Jag får lite av en tvångstanke att skriva ”Kuken” på den, säger Ung vänster-medlemmen vid klistermärkesbordet om Sverigeflaggan på den USA-Sverige-pin hon hittat på marken. Troligen har någon från Amerikanska Handelskammarens granntält tappat den.
Utöver dem är Vänsterpartiets monter på Järvaveckan omringade av Tibble Gymnasium, samt läkemedelsföretagen Astra Zeneca och Chiesi Pharma. Överallt syns loggorna för huvudsponsorerna: Axel Johnson-gruppen och Gålöstiftelsen. Väderprognosen över Spånga IP är polisdrönare och spridda regnskurar.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
41-årige Allan flydde till Sverige för att slippa kriga för Putins hbtq-fientliga regim. Nu skickas han tillbaka, då Migrationsverket menar att han motsatt sig deras arbete. ”Medan jag sitter inspärrad är de som hanterat mitt fall lyckliga, fria, och förbereder sig antagligen för midsommar”, skriver han till Flamman.
– Jag är väldigt förvirrad, superstressad nu, säger Allan, 41.
Han kan inte prata länge, men tackar för samtalet. Uppkopplingen är sprakig, och mobilen är lånad. Hans egen blev tagen när han fördes till Migrationsverkets förvar.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Leonidas Aretakis skriver i Flamman (29 maj) under rubriken ”Magdalena Andersson är fast i fel epok”: ”Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den. Nu är partiet där igen.”
Att socialdemokratin blivit nyliberal är en myt som lanserats av vänsterns konspirationsteoretiker.
Jag tolkar Leonidas så att han instämmer med de angivna kritikerna. Men de hade fel. Nyliberalerna ville montera ned välfärdsstaten. Fredrik Reinfeldt var en kort tid påverkad av dem då han lät publicera Det sovande folket 1993.
Men att socialdemokratin blivit nyliberal är en myt som lanserats av vänsterns konspirationsteoretiker.
Om vi (jag var med) inte hade fått ordning på de offentliga finanserna – budgetunderskottet låg över tio procent av BNP och Maastrichtskulden låg på 80 procent av BNP 1993 – hade Sverige hamnat i samma situation som Grekland under eurokrisen. Budgetsaneringen fick en dålig fördelningsprofil då S dumpade oss i V – som gjorde upp med dem om en budgetsaneringsplan med bland annat värnskatten hösten 1994 – och genomförde saneringen ihop med C åren 1995 till 1998. Men saneringen var nödvändig.
Anderssons misstag är att hon håller fast vid orimligt strama budgetregler i ett läge då vi är nere på en skuldnivå på 30 procent och vi har behov av ett stort grönt investeringspaket liksom kraftigt ökade statsanslag till kommuner och regioner.
En majoritet i norska Stortinget, inklusive Arbeiderpartiet, har röstat igenom ett nytt lagpaket som ska bemöta droganvändare med lägre straff och mer hjälp. ”Även i Sverige är S den största nöten att knäcka”, säger Karin Rågsjö (V) – som tycker att reformen kunde ha gått längre.
I förra veckan röstade fyra norska partier – Høyre, Sosialistisk Venstreparti (SV), socialliberala Venstre och socialdemokratiska Arbeiderpartiet – för en ny ”rusreform”.
– Vi har länge varit en del partier i Stortinget som jobbat för en avkriminalisering av mindre mängder narkotika, säger Torgeir Knag Fylkesnes (bilden), SV:s rättspolitiska talesperson, till Flamman.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Ett konto på X kopplas till skytten som mördade tio personer i österrikiska Graz. En bild postad minuter innan dådet refererar till två tidigare skolskjutningar – och i skyttens flöde blandas våldsamt innehåll med roterande hakkors.
I tisdags mördades tio människor på en gymnasieskola i österrikiska Graz. Den misstänkte gärningsmannen, en 21-årig tidigare elev, ska ha dykt upp på skolan runt kvart i tio på förmiddagen. Därefter gick han in på en toalett och tog fram sina vapen, ett par skyddsglasögon och ett headset.
Några minuter innan klockan slog tio hördes de första skotten. Mindre än tio minuter senare hade 21-åringen tagit sitt liv på en av skoltoaletterna, efter landets värsta massmord i modern historia. Sju av de dödade var flickor och flera av offren hade utländsk bakgrund, främst från europeiska länder.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
När priset på kaffebönor passerade 200 kronor kilot bestämde sig Henrik Sahl Johansson för att bryta sig loss från de bönsvarta bojorna. Fyra dagar senare huttrade han över en kopp snabbkaffe.
En söndag i maj slutar jag dricka kaffe. Jag känner mig som Michael Douglas i inledningen av filmen Falling down: jag kliver ur min kaffedrivna bil mitt på motorvägen, tar med mig tomma kopp och promenerar in mot det samhälle som inte bryr sig om det omvända förhållandet mellan kaffepris och kritikerarvoden.
Fast det här utspelar sig på Hemköp och består, på ytan, av att jag går fram till kaffehyllan, noterar att priset på bönor stigit en bra bit över 200 kronor kilot, och där och då bestämmer mig för att bryta med kaffedemonen. Arvid Nordquist kan ta mitt liv, men han kan inte ta min frihet att själv välja vad jag dricker till vetelängden.
Vi får se vem som viker sig först – kaffeimperiet eller jag. Det vore ju synd om något skulle hända med den där lilla kartellen ni har ordnat så fint.
Fergie från Black Eyed Peas sade en gång att kokainet var den pojkvän hon haft svårast att göra slut med. Och medan jag – lätt rusig efter mitt uppror i matbutiken – går hemåt i vårsolen tänker jag att det är samma sak för mig och kaffe. Även om det är mer som att bryta med en sjukpensionerad, excentrisk faster. Och det borde ju inte vara svårt. Men det ska visa sig bli mycket svårt, för att inte säga outhärdligt.
För även om jag inte tänker så ofta på den där fastern – särskilt inte på det sättet – har hon alltid funnits där, i glädje och i sorg, på morgonen och på kvällen, med sin lite för varma hand i min. Man saknar inte kaffepaketet förrän det reser sig upp och lämnar skafferiet, som det heter.
Jag minns med fotografisk exakthet ögonblicket då min stormiga kärleksrelation med kaffe inleddes. Jag var två år gammal och familjen hade åkt till Yucatánhalvön för att bo i något jag minns som en vacker hacienda, men som troligen var ett vanligt mexikanskt motell.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
I lördags tog jag med min dotter på demonstrationen i Stockholm en sväng. Människohavet tog aldrig slut, och jag läste senare att det var runt 30 000 demonstranter. Jag har faktiskt inte sett så stora solidaritetsuttryck sedan Irakkriget.
Samma helg närmade sig frihetsflottiljens båt Madleen, med Greta Thunberg ombord, Gaza och blev bordad av den israeliska flottan. Flamman har också rapporterat om en grupp aktivister som marscherar till Gaza via Egypten.
Så hur har högern reagerat på det eskalerande israeliska våldet i Gaza sedan vapenvilan avslutades den 18 mars?
Regeringen har strypt stödet till Unrwa. Som rutinerade biståndsskribenten Staffan Landin har förklarat i Flamman, svamlade man inte bara fritt om Hamas – man försökte dessutom begrava en Sida-rapport som visade att FN-organet fortfarande gjorde nytta för palestinierna.
Men medan biståndsminister Benjamin Dousa sticker huvudet i sanden med förvirrade ursäkter är hans kamrater i partiet och på ledarsidorna desto mer öppna i sitt stöd till Israel.
Civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin kallar demonstranterna framför riksdagshuset för ”ett gäng oborstade gaphalsar”. Svenska Dagbladets ledarskribent Daniel Schatz avfärdar Sida som ett ”aktivistkontor” och hans kollega Peter Wennblad avfärdar Greta Thunberg som som en ”selfie-aktivist”. Samtidigt vidarebefordrar riksdagsmoderaten Fredrik Kärrholm pressmeddelanden rakt av från Israels ambassad där hjälpskeppet till Gaza beskrivs som ett pr-jippo.
Helgens märkligaste Israelstöd kom dock från den moderata riksdagsledamoten Katarina Tolgfors, som på X jublade över att Håkan Hellströms konsert på Ullevi var så befriad från solidaritet med Gaza: ”Inte en palestinasjal i sikte. Bara musikglädje. Gött mos!”
Flammans nyhetsredaktör mejlade då stjärnans bolag Tro och Tvivel, för att fråga om flaggor och sjalar var förbjudna på konserten. Som svar fick han en bild på en man i folkhavet som gör V-tecknet – med en Palestinasjal runt halsen (se bilden ovan).
Dessa ynkliga reaktioner kan jämföras med Emmanuel Macron, som kallade blockaden av nödhjälp för ”skamlig” och krävde att de sex omhändertagna franska medborgarna fördes tillbaka ”omedelbart”. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer bad också om en snabb återlämning, och passade på att kalla den humanitära situationen i Gaza för ”förfärlig och oacceptabel”.
Men Sveriges regering ligger närmare Donald Trump än dessa centrister. Den hysteriska tonen antyder däremot att de – om än vagt – skäms över att ha stått på fel sida om historien.
Samtidigt som de äntligen bestämmer sig för att agera. ”Nu tar Sverige en ledande roll”, säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard, som i går skickade ett brev till EU:s utrikeschef Kaja Kallas med en uppmaning om sanktioner mot enskilda ministrar i Israels regering som uttryckt extrema åsikter samt stödjer den olagliga bosättningspolitiken.
Och när det kommer till den israeliska regeringen är det nog påkallat att tala om ”oborstade gaphalsar”.
Jag skriver detta på tåget till Malmö, där jag ska prata på en vänster-aw med ungdomsledaren Nicolas Lunabba och vänsterpartisten Anfal Mahdi. På Rex klockan halv sju, hoppas vi ses där!
Allt gott,
Leonidas
