Den svenska identifikationen med USA har alltid varit superstark – vi har aldrig haft något otalt med kulturimperialismen. Det är ju närmast så man blir förvånad när man går ut på gatan i Stockholm och taxibilarna inte är gula. Efterdyningarna av USA-valet understryker detta. Till och med deras elände vill vi göra till vårt eget! Svensk politik analyseras plötsligt som om vi vore en delstat i mellanvästern. Nu har vi också problem med en hätsk debatt, med en revolterande landsbygd och med  – nästan i alla fall – bittra kolgruvearbetare.

Och precis som i USA finns det en yrvakenhet och förvirring kring vad det är som plågar vanligt folk så till den milda grad att de röstar fram personer som Donald Trump. Varifrån kommer ”oron”? Och så lägger man den vita arbetaren på terapisoffan och ”lyssnar”.

Men både problemet och svaret är ju mycket mer politiskt än så. Trumps seger är överförklarad många gånger om, men en sak har återkommit alltför sällan: politiken i segern. Bara för att Trumps program var kort och kärnfullt misstas det för någonting annat än ett politiskt program. Bygg en mur, miljoner nya jobb, sätt Clinton i finkan. Det är inte mindre politik än Lenins klassiska och lika korthuggna ”fred, bröd, jord”.

Men eftersom journalister och analytiker i både Washington och Stockholm är hopplöst klassblinda har det inte ens hört politiken i ”miljoner nya jobb” – bara ett orealistiskt, populistiskt löfte. För en arbetare i rostbältet, med den internationella konkurrensen flåsande i nacken, är det inte lika självklart att man har råd att avfärda det så lätt. Tänk om han ändå kan…? Och det är väl i grunden inte konstigare än att Jan Björklund också säger att han kan skapa nya jobb genom att trolla med skatterna.

Dessutom var valsegern politik på ett ännu mer grundläggande sätt. Frågan är inte så mycket varför ”amerikanerna röstade på Trump”, utan varför republikaner röstade på republikaner – någon annan kandidat hade de ju inte. Ja, varför skulle de inte göra det? Hur många här skulle ändra sina grundläggande värderingar för att en kandidat var ett sexistiskt svin, räck upp en hand? Man protesterar, våndas – men att ge motståndarna makten, i fyra år? Inte lika självklart. Republikanerna var dessutom i opposition. I år var det deras privilegium att kunna säga ”change” i ett läge där många tyckte att det mesta går åt fel håll. Ibland är politik inte konstigare än så.

Planeterna stod rätt för republikanerna, helt enkelt. Då hjälpte det inte att demokraterna hade en bra kampanj. Deras anpassning till den republikanska ”vanligt folk mot eliten i Washington”-retoriken var bättre än någonsin, Hillary Clinton har aldrig låtit mer populistisk. Problemet för demokraterna var bara att logiken hade tagits ett steg längre: nu skulle kandidaten helst inte ens vara en politiker. Men också att det politiska svaret på Trumps jobblöfte var så tunt: ”så enkelt är det inte”, ungefär.

Lyssnandet på ”oron” behöver inte innebära en politisk anpassning, utan kan vara progressiv också.

Svenska politiker har i eftervalsdebatten pratat om bättre kontakter med folkdjupet. Det låter både skrämmande och löftesrikt. Skrämmande om man bara upprepar den ”oro” folk själva uttrycker – då blir ju en del av svaret att ge eko åt främlingsfientlighet – istället för att ge dem förslag på andra sätt att förstå sina grundläggande problem. Socialdemokraterna kan inte först vara usla på att bygga en höger-vänsterkonflikt och sedan ”lyssna” passivt på de frågor som människor i brist på denna höger-vänsterkonflikt istället fyller sina sinnen med.

”Folkdjupet” borde heller inte bara handla om arbetarklassen. Högerpopulismen griper ju allt djupare in i över- och medelklassen. Bland liberala och konservativa väljare måste den få ett svar som vänstern aldrig kan leverera. (Även om våra egna ambitioner emellanåt saknar gräns. ”Stoppa högerpopulismens framväxt globalt? Okej, vi tar på oss det!”.)

Lyssnandet på ”oron” behöver inte innebära en politisk anpassning, utan kan vara progressiv också. Det beror på hur man gör när man lyssnar. Det är inga konstiga saker som pågår varken i den amerikanska eller svenska arbetarklassens huvuden. De gamla partiernas misslyckande är konkret. Jobb som inte finns, bussar som inte går, en välfärd som inte går att lita på längre. Vem sjutton känner inte oro? Men misslyckandet är också konkret i termer av att man inte lyckas formulera idéer och problem lika bra som högerpopulisterna. För arbetarrörelsen handlar det om att sätta en dagordning som handlar om klass och jämlikhet, istället för invandring och terror. Det gör man aldrig bara med förnuftiga reformer; man måste också ha ett språk som gör att människor känner något i maggropen. Sånt kan förhoppningsvis ett försök att förstå populismens framgång också leda fram till.