I Osbys ishall åkte jag och min klass skridskor varje vecka. Mina hockeyspelande vänner levde där. När inflationen steg, och politikerna uppe i Stockholm bestämde att inte inflationsjustera statsbidragen till kommunerna, blev beskedet att ishallen skulle bomma igen.
Känslan av att beslut fattas långt bort utan hänsyn till folks liv är farlig. I Osby kommun har SD växt varje val sedan 2006, och är i dag jämnstora med Socialdemokraterna.
Vi politiskt engagerade bär därför ett tungt ansvar. Vi måste motbevisa misstron. Visa att vi inte är del av någon ond konspiration, utan faktiskt arbetar varje dag för att göra världen bättre. När våra egna utan att blinka byter sida och börjar företräda näringslivet gör det mig därför ledsen och orolig.
I en krönika i Flamman beskriver socialdemokraten Linn Svansbo hur hon ”naivt” klev in i lobbyismen för pr-byrån Westanders räkning. Som om hon av misstag halkade in i en bransch där den kunskap och det förtroende hon fått av arbetarrörelsen säljs till högstbjudande. Det för tankarna till när Stefan Löfven, som nyanställd konsult för Sveriges ledande vapenlobbyister Rud Pedersen, hävdade att ”Jag är inte lobbyist”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Politiken behöver människor som stannar. Som slåss. Som vet vilka de är och vilka de är skyldiga lojalitet.
Även om Westander inte säljer pansarskott till diktaturer är inte heller de några duvungar. De hjälper bolag som Manpower, Coca-Cola och Apoteket Hjärtat att putsa sina varumärken och påverka politiska beslut. Alltså ett bemanningsföretag som underminerar facklig organisering, ett sockerimperium som bidrar till israeliska krigsbrott och är en av världens största plastförorenare. Och ett aktiebolagsapotek som gör profit på vår gemensamma välfärd.
I krönikan beskriver Svansbo valet att inte ta jobb hos andra pr-byråer än Westander som en uppoffring för ”ideologisk integritet”. Och att hon behöver spela för sitt ”lag” igen, “Väl medveten om att den där varma famnen och lönen alltid väntar på mig”.
Men är politik verkligen en fotbollsmatch där man kan byta lag som det passar?
I podden Kommentariatet påpekas att de arbetsvillkor och löner ”vänsterlobbyisten” (är inte det lite av ett oxymoron?) efterlyser från arbetarrörelsen faktiskt kostar pengar – något många delar av rörelsen knappast har ett överflöd av just nu. Jag har också svårt att se hur en folkrörelse ska kunna legitimera för sina medlemmar att deras pengar ska gå till att betala kommunikatörer 2 700 kronor i timmen.
Robin Zachari frågar om Svansbo kommer att ta fajten mot svängdörrarna mellan politik och lobbyism på S-kongressen. Svansbo svarar lyckligtvis ja – men hävdar samtidigt att den som ser ett problem i att socialdemokrater blir lobbyister ”gör anspråk på att stöpa om hela det ekonomiska systemet”. Jag säger som Annie Croona i Dagens ETC – Svansbo verkar vilja ha kakan och äta den med.
Varför ställs studiecirklar in på grund av bristande intresse? Varför fylls fackens kursgårdar inte längre med arbetarungdomar? Kan det vara för att det är svårt att bygga en folkrörelse, när de personer vi satsar på gång på gång går över med alla sina färdigheter till näringslivet, i stället för att återinvestera dem i unga ute i landet?
Svansbo skriver att hon bytte sida för att en konflikt på facket Byggnads kontor ”åt upp” henne inifrån. Att inte vilja stanna på en dålig arbetsplats är förståeligt, men samtidigt – hur många av de arbetare förbundet representerar har råd att fly ifrån sin vardag? Kan de byta sida när deras kroppar slits ner av livsfarliga arbetsuppgifter?
Nyheten om att Osbys ishall skulle stängas blev startskottet för en lokal folkrörelse med en kraft som få kunnat förutse. På en manifestation för ishallen deltog hela 1 300 personer – en av sex invånare i tätorten. Förra veckan meddelade kommunen att beslutet rivs, ishallen får vara kvar.
Det är vad jag kallar politiskt engagemang. Att människor går samman för att förändra sin verklighet. Inte för att göra karriär. Jag drömmer om ett land där politikerna står närmare sådana rörelser än lobbyismen.
Politiken behöver människor som stannar. Som slåss. Som vet vilka de är och vilka de är skyldiga lojalitet. Det är vår plikt att inte tappa fotfästet. Att fortsätta höja våra röster för de som inte kan. För utan arbetarrörelsen hade vi själva aldrig fått det privilegiet. Det behöver vi påminna varandra om.
