Hur kom De omänskliga till?
Jag har skrivit om politik i sju år i flera dagstidningar och i tidningen Fokus, och började fundera på den politiska kulturen, hur folk beter sig mot varandra. Att jag skriver om unga i den här boken är för att de är personer som skolas in i den politiska kulturen – det blir där man ser kollisionen mellan deras egen moral och kraven.
Menar du att man beter sig taskigare inom politiken än annars?
– Nej. Jag brukar säga att politiken tar fram både det vackraste och det fulaste hos människor. Då menar jag att det vackraste kanske är att man offrar sig själv för att göra världen bättre. Och med fult menar jag till exempel att man sviker sina närmaste vänner. Det tror jag på.
– En bild av politiken som jag däremot inte tror på är den uppdelning man gör mellan hjärtlösa taktiker å ena sidan och snälla ideologer. Den tror jag inte en sekund på. Tvärtom är det just tron hos en politiker att om vi gör på mitt sätt blir världen bättre som ger energin till det fula. När människor som vill förändra världen utsätts för trycket från media, väljare eller interna konkurrenter är det lätt att de hamnar i ett slags tunnel. Valet kan bli att vara ojust eller att inte kunna genomföra den förändring man vill se. Det är på så vis mänskligt att bete sig omänskligt. Man kan naturligtvis kombinera det bästa – ha stark ideologisk drivkraft och tro att man inte per definition gör gott, men det är fruktansvärt svårt att gå den balansgången.
Bakom alla de här tre historierna anar man större berättelser om vad som skett med politiken. I SSU-kapitlet, som handlar om flera års intensiva fraktionsstrider är det svårt att inte tänka på det faktum att detta tidigare stora förbund som producerar socialdemokrater på ganska kort tid har blivit väldigt litet. Vilken roll spelade de här striderna?
– Till viss del kanske striderna var en produkt av den krisen – ju färre man blir desto lättare att bilda små grupper som börjar identifiera sig som grupper som är i konflikt med varandra. Men jag tror mer att striderna är en delförklaring till problemen med återväxten. Tänk den som kommer in i detta SSU, där det pågår ständig och hård strid. Är det värt att uppoffra vänner eller andra intressen för det? Eller tänker man: äh, jag går och ser på fotboll istället.
– De här striderna pågick också under 1990-talet när det fanns stora åsiktsskillnader i SSU om EU, fackens roll, den offentliga sektorn osv. men när vi också hade ekonomisk kris och den socialdemokratiska partiledningen inte ville se någon diskussion. När väl sedan 00-talet kom fanns det ett ekonomiskt utrymme att göra något, för nya idéer, men SSU hade bråkat sig ner till en nivå där de inte, som tidigare, kunde leverera något nytt. Där tror jag en stor del av sossarnas problem idag har sin bakgrund.
I FRA-striden ser jag beskrivningen av ett centraliserat beslutsfattande byggt på prestige. Man får nästan intrycket att det viktiga för Fredrik Reinfeldt är att stå för beslut oavsett om de är bra eller dåliga.
– I detta beslut var prestige en faktor. I en koalition är frågan om hålla ihop viktig. Det blir i praktiken svårt att ändra sig när de fyra partiledarna fattat ett beslut. Generellt tror jag, hur mycket vi än vill styras av intellektuella avväganden, att vi ofta styrs av annat. Fåfänga, kärlek, avsky, grupptryck och prestige hör definitivt till avgörande saker.
Jag har ändå svårt att se en förklaring i kapitlet om FRA till att Fredrik Federley först anlade en spektakulär show och ändå slutligen vek ner sig.
– Även för individualister är gruppen viktig. I Sverige har vi starka partier av flera skäl: konstitutionellt, ekonomiskt och psykologiskt.
I historien om Folkpartiets dataintrång ser jag en beskrivning av ny typ av politisk aktivist, medieaktivisten, som serverar medierna uppgifter som passar egna syften. Är det dessa spin-doctors som har den viktigaste politiska makten idag?
– Det beror på var man tror att den politiska makten finns. Tror man makten finns i att sätta agendan i medierna spelar ju jag och mina kollegor en stor roll, men också de som vrider frågeställningar med politiskt syfte. Men jag är tveksam till om det är så mer idag än förut. Yta har alltid varit viktig i politiken.
Något som slog mig är att väldigt få av dem som spelar fult i den här boken åker dit. Och du verkar inte heller fördöma deras handlingar.
– Jag brottades mycket med det i början av skrivprocessen. Skriver jag om skandaler? Nej, det är inte det jag skriver om. Sedan höll jag på mycket med normativa frågor, såg på det från olika filosofiska vinklar om rätt eller fel. Men jag kom fram till att det är inte det som är frågan.
– I någon mån finns det ett svagt moraliserande under texten, i själva frågeställningen. För mig frågan att beskriva processer hos människor som hamnar i svåra situationer. Jag skriver till exempel att det är en bok om det fula i politiken. Men jag har ingen djupare kritik. Ofta får jag frågan: Vad ska man göra åt det här? Man kanske inte ska det – en del kanske är nödvändigt om politiken ska kunna hållas samman. Det är inte min roll att ha åtgärdsförslag eller fördömande åsikter. Jag ville visa verkligheten.