Min mamma är ung och frisk men det kommer förmodligen en dag då även hon behöver hjälp från äldreomsorgen. Om jag är orolig? Borde jag vara det? Förra veckans rapporteringar från Caremas äldreboende på Koppargården i Vällingby lämnade en olustig känsla i magen. Äldre som fick sitta i sin urin och avföring för att det inte fanns blöjor. Dödsfall på grund av blodförgiftning efter ett vanskött sår. Undernärda patienter. Inte direkt något jag önskar min mamma.
Nu riktas all kritik mot vårdföretaget. Carema borde skött sig bättre. Koncernen håvar in miljonvinster medan de äldre blir undernärda, ska det få vara så? Men å andra sidan, detta är vad man kan förvänta sig av ett riskkapitalbolag.
Själva poängen med att de existerar är ju att tjäna pengar. Däremot är det en rätt så bekväm sits för politikerna, de behöver inte ta ansvar. De kan rycka på axlarna och mumla om att företaget misskött sig och att de ska se över kontraktet. Hade det varit ett vårdboende i egen regi skulle politikerna ha ställts mot väggen och behövt agera direkt. Annars skulle de förlora förtroende. Nu behöver de inte förlora något, det är Carema som gjort fel.
Politiker har inte längre samma ansvar för välfärden som de hade tidigare, många ser sig som kontrollanter och skjuter vidare ansvarsfrågorna till de externa utförarna.
Och för oss medborgare blir nästan valet av vårdföretag viktigare än valet av politiska företrädare. Skyll dig själv om du ligger i gamla blöjor, du kunde ha valt ett annat vårdföretag! Så jo, visst har jag anledning att oroa mig för hur äldreomsorgen kommer att se ut för min mamma när hon blir äldre.
