TURKIET. Under flera månader har striden rasat i Turkiet mellan regeringspartiet AKP och oppositionen i landet. Ett misslyckat presidentval har nu resulterat i ett politiskt ställningskrig inför kommande folkomröstningar.
Krisen beror på ett presidentval som skulle ha genomförts i slutet av april. När omröstningen i parlamentet var klar hade regeringspartiet AKP:s kandidat Abdullah Gül fått en klar, men inte tillräcklig majoritet. Med den låsningen eskalerade de vilda protesterna från det enda oppositionspartiet i parlamentet, CHP, som riktar stark kritik mot det styrande AKP, ett parti med rötter i islamiströrelser i Turkiet.
Även om presidentens makt i Turkiet är relativt begränsad är valet en infekterad fråga. Om Gül hade lyckats få kvalificerad majoritet i parlamentet hade Turkiets strikt sekulära tradition brutits, resonerar övrig opposition, som i frågan även innefattar högerpartiet DYP och framförallt det högerextrema MHP. Eftersom sekularismens inträde i samband med skapandet av den moderna turkiska staten infördes av landsfadern Atatürk är detta en anklagelse som även berör folket.
Detta har på senare tid uppmärksammats världen över med utkablade bilder på hundratusentals demonstranter till stöd för sekularism i olika delar av landet. Även vänsterkrafter har synts i dessa manifestationer, även om helhetsintrycket ger en bild av stark nationalism.
När situationen nu har fått denna profil kan man börja tala om två politiska identiteter som står mot varandra; å ena sidan en oppositionell nationalism med sekulära värderingar, och på den andra en globaliseringsvänlig moderat islamism. Den i landet alltid starka militären, fortfarande en aktör att räkna med i sammanhangen, har visat tydliga sympatier för det sekulära lägret. De folkliga protesterna för sekularism har innefattat stark kritik även mot militärledningen i landet under paroller som ”varken sharia eller militär”, trots det gemensamma intresset, vilket är ett sundhetstecken.
Även EU-frågan är av intresse för militären, som med all sannolikhet kommer få en mer begränsad makt med kommande reformer påtvingade av EU. Det politiska block som är mest EU-vänligt i nuläget är AKP, vilket påverkar generalernas syn på partiet.
Nu väntar först och främst ett presidentval som sker genom en folkomröstning och inte genom en votering i parlamentet, vilket är en kompromiss som har betytt ändringar i landets författning. Vidare väntar även ett mycket viktigt parlamentsval som skulle ha genomförts i november i år. Partierna har dock kommit överens om att tidigarelägga den omröstningen till 22 juli.
Resultatet av dessa kompromisser kan komma att bli förödande för de progressiva krafter som kämpar i valet. Det prokurdiska socialistpartiet DTP gynnas varken av en växande nationalistisk identifikation bland väljare eller av parlamentsspärren på hela tio procent. I ett politiskt klimat som gjort att röstfiske betyder att partier försöker överträffa varandra i patriotisk retorik finns mycken liten plats för DTP i den offentliga debatten.
För att underlätta att få representation i parlamentet överväger DTP nu istället att låta sina politiker ställa upp som oberoende kandidater, vilket man tror kan leda till att åtminstone ett 20-tal politiker har en sannolik chans att röstas in. I det senaste valet fick man strax över sex procent. Med tanke på de massarresteringar man utsatts för på godtyckliga grunder under de senaste månaderna är det lite som talar för en förbättring i juli.
Andra intressanta alternativ kan dock komma att dyka upp inom en snar framtid. I landets näst största parti CHP finns en betydande vänsteropposition som känner sig alltmer vilse i rörelsen som upplevt en högervridning i och med nationalistvindarna i landet under de senaste åren. Denna opposition har öppet talat om planer att skapa ett socialistiskt alternativ med missnöjda republikaner, partilösa och mindre radikalsocialistiska partier. Detta skulle kunna ge ett vänsterparti en rimlig chans att få representation i parlamentet och etablera en progressiv plattform, men å andra sidan är det en kamp mot klockan att bilda ett parti och börja valkampanjer. En kamp som knappast underlättas av ett tidigarelagt val.
