Vad tänkte Tomas Ramberg när han intervjuade biståndsminister Gunilla Carlsson i ekots lördagsintervju för ett par veckor sedan? Det lät som om han mest var förbluffad, som om han tänkte, hur kan denna människa hålla på och tala mot sig själv?

Redan klassiska är några citat av ministern när hon under intervjun talade om mycket av dagens bistånd: ” Det är kurser, konferenser, det är bara prat prat prat.” Hon fick dock svårt när hon skulle förklara varför Sverige stöttat byggandet av ett stort kolkraftsverk i Sydafrika, tvärt emot klimatinriktningen på biståndet, liksom varför biståndspengar går till ambassader i Reykjavik, Tokyo och Dublin.
Gunilla Carlsson har gått fram som en furie i svensk biståndspolitik, många av dem som på olika sätt engagerat arbetat med bistånd känner sig idag förbannade och övergivna.
När man hör hennes förvirrade svar under ekointervjun undrar kanske en del om hon är svagbegåvad. Det är troligen helt fel.

Hon är en mycket skicklig, jag skulle till och med vilja säga farlig, populist. Hon förenklar den svåra biståndsproblematiken och plattar ut den till att bara handla om enkla mätbara resultat. Vem vill inte se resultat? Men bakom dimridåerna finns en mycket tydlig agenda i hennes politik, även på detta område skall fri konkurrens på marknadsvillkor bli lösningen. Kreatörer bakom denna politik är Timbro och följdaktligen har företagsamheten fått en kraftigt förstärkt roll.
Detta märks tydligast inom folkrörelsebiståndet som på många sätt varit ryggraden i svenskt biståndsengagemang. Det började med hennes gamla kompis Staffan Ivarsson som för Riksrevisionen gjorde en skandalös utredning kring folkrörelsernas bistånd i Afrika, där han helt utan stöd i sitt eget material menade att det förekom ett massivt fusk.
Forum Syd, som kanaliserar mycket av detta bistånd, har sedan känt sig tvunget att desperat öka på byråkratin och kontrollen av de projekt mindre organisationer driver. Resultatet har blivit att dessa frivilligt engagerade människor inte orkar med, av 300 sökande organisationer finns bara 100 kvar.

När jag ringer upp Gunilla Carlsson återupprepar hon med en dåres envishet talet om resultat.
– Jag FÖRSTÅR INTE rädslan för att visa fram resultat.
Någon sådan rädsla finns naturligtvis inte. Det hon inte vill förstå är att det inte går att enkelt mäta effekten av detta folkrörelsebistånd som ofta är inriktat på att stärka det demokratiska deltagandet i samhället, grunden för all utveckling. Hur mäter man demokrati? Denna fördjupade demokrati går på tvären mot det marknadstänkande som moderaterna och Timbro står för.
Gun-Britt Andersson som tidigare var statssekreterare just på Gunilla Carlssons utrikesdepartement reagerade i Dagens Arena på intervjun.
”Med frejdig framtoning och respektlöshet mot både kunskap och erfarenhet har Gunilla Carlsson som biståndsminister lyckats dominera eller snarare tysta bistånds- och utvecklingsdebatten i Sverige. Tystast har tidigare biståndsengagerade i allianspartierna varit. Hur länge ska denna bock till trädgårdsmästare som biståndsminister få hållas?”