Skärtorsdagens Popvänstern med den ironiska titeln ”Vänstern och muslimerna” var politisk debatt när det är som bäst – upplyftande, lärorikt och på allvar. Under den första hälften utmanades paneldeltagarna, som var ganska överens (Åsa Linderborg, Andreas Malm och Ali Esbati) av Uje Brandelius tykna frågor. Resultatet blev ett befriande samtal kring religion och samhälle där de relevanta gränserna drogs tydligt. Om man någonsin hade tvekat på att det fanns en vänsterlinje i dessa frågor, kunde man efter denna inledning stryka bort den tanken. Emellertid var en handfull liberaler på plats, däribland Dilsa Demirbag-Sten, vars inlägg byggde upp en fantasi kring vad panelen ”egentligen” tyckte (att islam måste försvaras) som om hon just tagit ur ett par öronproppar. Dessa fåtaliga liberala inlägg var obehagliga och illavarslande både på grund av att de inte syftade till meningsutbyte och för dess innehåll. En debatt om att man måste få skämta med eller kritisera religionen hos judar 1928 hade inte heller varit trevlig.

Men i slutändan är det mest märkliga att några grimaser och dåliga inlägg från några högerdebattörer kunde få denna solitt kunniga panel ur balans. Tro mig, vi vinner inte denna debatt med ilskna personangrepp, önskemål om att debatten egentligen inte borde finnas. Debatten är här, och det finns inga skäl till att lämna walk over eller gå in i den som om det är vänsterns ståndpunkter som är marginaliserade.