Inför parlamentsvalet i Israel på tisdag befinner sig vänstern i ett sämre läge än kanske någonsin sedan landet grundades för 70 år sedan. Det är visserligen länge sedan vänstern hade sina storhetsdagar i det förlovade landet, men den alltmer extrema politiska diskursen har de senaste åren gjort att klimatet präglas av högern mer än vanligt. Premiärminister Benjamin Netanyahu har, med en treårsperiod på 1990-talet i bagaget, regerat i ett decennium. Om han lyckas behålla makten efter tisdagens val kommer han sannolikt att bli mer långlivad på posten än självaste landsfadern David Ben-Gurion.

Enligt sociologen Eva Illouz som är professor vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem har Netanyahus parti Likud stöpt om det politiska landskapet i Israel helt det senaste årtiondet.
– Likud är den politiska galaxens epicentrum just nu och allt kretsar kring dem. Varje politisk rörelse definierar sig i förhållande till Likud. Partiet har genomgått samma förvandling som Republikanerna i USA. De stod inte så värst långt ifrån Demokraterna för 20-25 år sedan, men i samma veva som Republikanerna var tvungna att svara på trycket från Tea Party-rörelsen skedde samma radikalisering i Likud, säger hon till Flamman.

Trots att Likud i dag får omkring tio procentenheter färre röster än under glansdagarna på 1980-talet är det inget annat parti som kan göra anspråk på samma dominanta position. I dag är den så kallade ”revisionistiska sionismen” som Likud företräder den dominerande ideologin i Israel. Ett symptom på Likuds maktställning är det faktum att flera av de andra partierna leds av politiker med Likud-kopplingar.
– Se bara på de små partierna. Ledarna i alliansen Blått och vitt är alla höger. De är alla del av Likud-galaxen. Grundaren av centerpartiet Kulanu (”Vi alla”) är själv en före detta Likud-medlem. Till och med Arbetarpartiets ledare Avi Gabbay är en tidigare minister i Netanyahus regering. Likud står i centrum och har tentakler överallt, säger Eva Illouz.
Denna hegemoni innebär att vänstern är mer fragmenterad än någonsin. Enligt Illouz har den socialistiska traditionen i princip gått förlorad i Israel och i stället ersatts av olika identitetspolitiska rörelser som fokuserar på enskilda sakfrågor.
– Feministerna har sin rörelse, de homosexuella har sin och så vidare. När en grupp aktivt kämpar i en viss fråga kan de åstadkomma saker. Men det är alltför fragmenterat för att någon ska kunna göra något mer övergripande. Samtidigt styrs det lilla vänsterpartiet Meretz av en affärsman. Hans strategi var att imitera högern. Så idén att vänstern kan ha en egen agenda har blivit omöjlig i Israel. Den socialistiska traditionen har blivit helt meningslös, säger hon.

Det finns dock de som inte helt håller med om den bilden. Hadash är arvtagaren till Israels kommunistparti och har suttit i Knesset sedan 1948. I dag är det ett judiskt-arabiskt vänsterparti vars främsta politiska mål är fred, tvåstatslösning, fullständiga rättigheter för palestinier och socialism, enligt Nimrod Flaschenberg som leder partiets valkampanj. Han instämmer dock i att den israeliska vänstern inte befinner sig i ett historiskt särskilt gynnsamt läge.
– Vänstern har befunnit sig i kris i flera år. Det har skett en kraftig högersväng i Israel och vänstern har släpats bakom högern. Den sionistiska vänstern i Arbetarpartiet och Meretz har anpassat sig till det. Vi samarbetar med de partierna i sakfrågor men ingen israelisk vänster kan utmana den hegemoniska högern utan en allians mellan judar och araber, säger han till Flamman.

När Blått och Vitt sparkade igång sin valrörelse spred partiet en reklamvideo som visade en mätare som räknade antalet dödade palestinier vid gränsen till Gaza

Samarbetet mellan judar och araber är centralt för vänstern i Israel där araberna utgör 21 procent av befolkningen. Det var därför uppseendeväckande att den så kallade ”gemensamma listan” bestående av fyra arabiska vänsterpartier, inklusive Hadash, splittrades i slutet av februari, med mindre än två månader kvar till valet. Enligt Nimrod Flaschenberg är det dock snarare ett resultat av valtekniska omständigheter än en ideologisk konflikt.
– 2015 höjdes partispärren till 3,25 procent. Då utbröt en kamp om hur många mandat varje parti i alliansen skulle ha. Vi beslutade oss för att lämna listan och gå till val på en gemensam lista med det arabiska partiet Ta’al. Av dessa fyra partier kommer ett förmodligen att misslyckas med att ta sig över spärren i årets val. Men vi har en majoritet av platserna.

I förra valet blev listan den tredje största kraften i Knesset med 13 säten. Inför nästa veckas val får Hadash/Ta’al tillsammans mellan sju och åtta säten, strax efter Arbetarpartiet. Det senare partiet är liksom det mindre Meretz ideologiskt opålitligt efter att det anpassade sig till den revisionistiska sionismen under 1980-talet, enligt Nimrod Flaschenberg.
– Arbetarpartiet är skyldigt till några de värsta brotten som har begåtts mot palestinierna, men de är också ansvariga för Oslo-avtalet med Yitzhak Rabin. De kan gå åt båda hållen. De har flera väldigt bra ledamöter som verkar i sann socialdemokratisk anda. För tillfället vägrar de ingå i Netanyahus koalition, men man vet aldrig vad de kan bestämma sig för, säger han.

I ett sådant postpolitiskt landskap är det knappast förvånande att det inte är ideologiska frågor som står i centrum för valrörelsen. Den huvudsakliga utmanaren till Netanyahus koalition är den nya sammanslutningen Blått och Vitt, en allians av tre partier som alla leds av tidigare generaler. Ledaren Benny Gantz har framställt sig som en hård men rättvis och ärlig man till skillnad från den korruptionsanklagade Netanyahu.
– Generalerna vill få tillbaka det Israel som existerade för ett par decennier sedan. De är emot korruptionen i Netanyahus regering och hans sätt att splittra folket. Det finns också några religiösa åsiktsskillnader men överlag är det inte en ideologisk motsättning, säger Eva Illouz.
Så sent som förra månaden meddelade Israels riksåklagare att man skulle väcka åtal mot Netanyahu i tre olika fall av korruption. Med ett sådant damoklessvärd hängande över sig borde hans politiska karriär egentligen vara över. Men ”Bibi” Netanyahu har liksom många andra högerpopulistiska ledare, inte minst Donald Trump, visat sig vara stryktålig. Enligt Eva Illouz har det med den i Israel allt överskuggande säkerhetsaspekten att göra.
– Hans väljare är helt oemottagliga för denna kritik. Med tanke på hur viktig säkerhetsaspekten är kan ett land som Israel väldigt snabbt överge demokratiska principer. Det är kanske inte så förvånande; det som är förvånande är att det har tagit relativt lång tid för Israel att göra det. Netanyahu spelar på denna rädsla genom fiender som Hizbollah och Iran. Han baserar sin makt på rädsla, säger hon.

Att Benny Gantz och hans triumvirat på något sätt skulle avvika från Netanyahu i denna fråga är föga troligt. När Blått och Vitt sparkade igång sin valrörelse spred partiet en reklamvideo som visade en mätare som räknade antalet dödade palestinier vid gränsen till Gaza. Inget tyder alltså på att förhållandet till palestinierna kommer att förändras nämnvärt, trots att Netanyahus regering infört mer extrema reformer än kanske någon tidigare regering, såsom den så kallade nationalstatslagen från i somras som officiellt degraderar de arabiska och drusiska minoriteterna till andra klassens medborgare.
Dessutom pekar partiaritmetiken på att det blir Netanyahu som bildar ny regering. Då kommer man enligt Eva Illouz att kunna vänta sig en ännu mer extrem politik än den som har drivits hittills.
– Troligen kommer vi att få en ännu mer extrem regering, med en ännu mer rasistisk politik. Det kommer att komma fler lagar som syftar till att befästa arabernas status som andra klassens medborgare, fler bosättningar och fler annekteringar.

Om inte ett mirakel sker ser det ut som att Netanyahu kommer att bilda en ny regering. Och Hamas hjälper honom eftersom varje raketbeskjutning gör att hans stöd ökar

Men om situationen i Israel ser allt dystrare ut kan saker och ting långsamt komma att förändra sig på grund av skeenden på annat håll. Eftersom Israel är helt beroende av USA ekonomiskt och militärt (USA ger minst 3 miljarder dollar om året och har ett lagstadgat löfte om att ge Israel ett militärt övertag mot alla grannländer) kan händelser där få stora konsekvenser i Israel. De senaste årtiondena har yngre amerikanska väljare blivit alltmer kritiska till Israel och USA:s förhållande till landets regering i takt med att det amerikanska samhället blir alltmer sekulärt. För Israels del innebär detta att den Israelvänliga opinionen i USA kan komma att sjunka och på sikt till och med bli en minoritet. Det skulle i ett slag äventyra Israels själva existens och tvinga vem som än styr där att direkt börja anpassa sig till världssamfundet.
– Det beror på judarna i USA. Amerikanska judar är alltmer alienerade från Israel, men det är svårt att avgöra exakt hur mycket. Omkring 2050 kommer kanske latinamerikanerna att diktera vem som har makten i USA och de har ingen anledning att stödja Israel. Så just nu talar siffrorna för Demokraterna, säger Eva Illouz.

Paradoxalt nog kan alltså den demografiska utvecklingen i USA, där grupper som traditionellt röstar mer progressivt växer, komma att spela större roll för utvecklingen i Israel än något som sker i Israel självt. Det är dock fortfarande långt kvar innan ett sådant scenario kan bli aktuellt. Och under tiden går utvecklingen i Israel åt rakt motsatt håll.
– Tyvärr är trenden bland unga israeler att rösta på högern, eller extremhögern. Till exempel Judisk Makt. De är arvtagare till en fascistisk religiös rabbi som krävde etnisk rensning på 1980-talet. Det var Netanyahu som fick in dem i Knesset och han har öppnat för att samarbeta med dem. Andra röstar på Zehut (”Identitet”), ett extremt libertarianskt och messianiskt parti. Vi har sex sådana partier i Knesset nu, säger Nimrod Flaschenberg.
Enligt Eva Illouz gör tillväxten av extrema religiösa partier att det politiska landskapet i framtiden kan komma att domineras av en ny ideologisk skiljelinje.
– Jag tror att vi rör oss mot en situation där realister kommer att stå mot messianister. De senare är högerextrema som tror att de styr med guds välsignelse och därför kan göra vad de vill. Realisterna är de i etablissemanget som inser att de måste anpassa sig till USA:s villkor.

På kort sikt verkar det för den israeliska vänstern bara återstå att hoppas på det minst dåliga alternativet och göra det bästa av situationen. Enligt Nimrod Flaschenberg är nästa veckas val det viktigaste på länge.
– Detta val handlar om huruvida Israel ska gå i riktning mot demokrati eller mot apartheid. Övergivandet av tvåstatslösningen och den nya nationalstatslagen har satt landet på kurs mot apartheid, inte bara på Västbanken utan även i Israel. Vårt mål är att se till Netanyahu inte kan behålla makten. Om vi inte lyckas med det är målet att se till att den arabiska representationen i Knesset är så stark som möjligt, säger han.

Även för Eva Illouz vore en seger för Benny Gantz det bästa möjliga resultatet.
– Han är inte på något sätt vänster men det är det mindre dåliga alternativet. Om inte ett mirakel sker ser det ut som att Netanyahu kommer att bilda en ny regering. Och Hamas hjälper honom eftersom varje raketbeskjutning gör att hans stöd ökar, säger hon.
Samtidigt menar hon att en ny seger för Netanyahu möjligen skulle kunna leda till att en kraftig opposition till slut bildas mot honom.
– Om Netanyahu vinner kommer han att känna sig oövervinnlig. Om tre korruptionsåtal inte kan fälla honom kan inget göra det. Förhoppningsvis skulle det också leda till ett försök att etablera en bred koalition mot honom. Det är ett möjligt scenario, men jag är inte säker på att det kommer att hända.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.