Utrikes 08 april, 2019

Postpolitik och messianism

Benjamin Netanyahu utmanas av en grupp generaler i Israels val. Men någon ideologisk konflikt existerar inte. Samtidigt försöker vänstern finna en röst i det alltmer extrema klimatet.

Inför parlamentsvalet i Israel på tisdag befinner sig vänstern i ett sämre läge än kanske någonsin sedan landet grundades för 70 år sedan. Det är visserligen länge sedan vänstern hade sina storhetsdagar i det förlovade landet, men den alltmer extrema politiska diskursen har de senaste åren gjort att klimatet präglas av högern mer än vanligt. Premiärminister Benjamin Netanyahu har, med en treårsperiod på 1990-talet i bagaget, regerat i ett decennium. Om han lyckas behålla makten efter tisdagens val kommer han sannolikt att bli mer långlivad på posten än självaste landsfadern David Ben-Gurion.

Enligt sociologen Eva Illouz som är professor vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem har Netanyahus parti Likud stöpt om det politiska landskapet i Israel helt det senaste årtiondet.
– Likud är den politiska galaxens epicentrum just nu och allt kretsar kring dem. Varje politisk rörelse definierar sig i förhållande till Likud. Partiet har genomgått samma förvandling som Republikanerna i USA. De stod inte så värst långt ifrån Demokraterna för 20-25 år sedan, men i samma veva som Republikanerna var tvungna att svara på trycket från Tea Party-rörelsen skedde samma radikalisering i Likud, säger hon till Flamman.

Trots att Likud i dag får omkring tio procentenheter färre röster än under glansdagarna på 1980-talet är det inget annat parti som kan göra anspråk på samma dominanta position. I dag är den så kallade ”revisionistiska sionismen” som Likud företräder den dominerande ideologin i Israel. Ett symptom på Likuds maktställning är det faktum att flera av de andra partierna leds av politiker med Likud-kopplingar.
– Se bara på de små partierna. Ledarna i alliansen Blått och vitt är alla höger. De är alla del av Likud-galaxen. Grundaren av centerpartiet Kulanu (”Vi alla”) är själv en före detta Likud-medlem. Till och med Arbetarpartiets ledare Avi Gabbay är en tidigare minister i Netanyahus regering. Likud står i centrum och har tentakler överallt, säger Eva Illouz.
Denna hegemoni innebär att vänstern är mer fragmenterad än någonsin. Enligt Illouz har den socialistiska traditionen i princip gått förlorad i Israel och i stället ersatts av olika identitetspolitiska rörelser som fokuserar på enskilda sakfrågor.
– Feministerna har sin rörelse, de homosexuella har sin och så vidare. När en grupp aktivt kämpar i en viss fråga kan de åstadkomma saker. Men det är alltför fragmenterat för att någon ska kunna göra något mer övergripande. Samtidigt styrs det lilla vänsterpartiet Meretz av en affärsman. Hans strategi var att imitera högern. Så idén att vänstern kan ha en egen agenda har blivit omöjlig i Israel. Den socialistiska traditionen har blivit helt meningslös, säger hon.

Det finns dock de som inte helt håller med om den bilden. Hadash är arvtagaren till Israels kommunistparti och har suttit i Knesset sedan 1948. I dag är det ett judiskt-arabiskt vänsterparti vars främsta politiska mål är fred, tvåstatslösning, fullständiga rättigheter för palestinier och socialism, enligt Nimrod Flaschenberg som leder partiets valkampanj. Han instämmer dock i att den israeliska vänstern inte befinner sig i ett historiskt särskilt gynnsamt läge.
– Vänstern har befunnit sig i kris i flera år. Det har skett en kraftig högersväng i Israel och vänstern har släpats bakom högern. Den sionistiska vänstern i Arbetarpartiet och Meretz har anpassat sig till det. Vi samarbetar med de partierna i sakfrågor men ingen israelisk vänster kan utmana den hegemoniska högern utan en allians mellan judar och araber, säger han till Flamman.

När Blått och Vitt sparkade igång sin valrörelse spred partiet en reklamvideo som visade en mätare som räknade antalet dödade palestinier vid gränsen till Gaza

Samarbetet mellan judar och araber är centralt för vänstern i Israel där araberna utgör 21 procent av befolkningen. Det var därför uppseendeväckande att den så kallade ”gemensamma listan” bestående av fyra arabiska vänsterpartier, inklusive Hadash, splittrades i slutet av februari, med mindre än två månader kvar till valet. Enligt Nimrod Flaschenberg är det dock snarare ett resultat av valtekniska omständigheter än en ideologisk konflikt.
– 2015 höjdes partispärren till 3,25 procent. Då utbröt en kamp om hur många mandat varje parti i alliansen skulle ha. Vi beslutade oss för att lämna listan och gå till val på en gemensam lista med det arabiska partiet Ta’al. Av dessa fyra partier kommer ett förmodligen att misslyckas med att ta sig över spärren i årets val. Men vi har en majoritet av platserna.

I förra valet blev listan den tredje största kraften i Knesset med 13 säten. Inför nästa veckas val får Hadash/Ta’al tillsammans mellan sju och åtta säten, strax efter Arbetarpartiet. Det senare partiet är liksom det mindre Meretz ideologiskt opålitligt efter att det anpassade sig till den revisionistiska sionismen under 1980-talet, enligt Nimrod Flaschenberg.
– Arbetarpartiet är skyldigt till några de värsta brotten som har begåtts mot palestinierna, men de är också ansvariga för Oslo-avtalet med Yitzhak Rabin. De kan gå åt båda hållen. De har flera väldigt bra ledamöter som verkar i sann socialdemokratisk anda. För tillfället vägrar de ingå i Netanyahus koalition, men man vet aldrig vad de kan bestämma sig för, säger han.

I ett sådant postpolitiskt landskap är det knappast förvånande att det inte är ideologiska frågor som står i centrum för valrörelsen. Den huvudsakliga utmanaren till Netanyahus koalition är den nya sammanslutningen Blått och Vitt, en allians av tre partier som alla leds av tidigare generaler. Ledaren Benny Gantz har framställt sig som en hård men rättvis och ärlig man till skillnad från den korruptionsanklagade Netanyahu.
– Generalerna vill få tillbaka det Israel som existerade för ett par decennier sedan. De är emot korruptionen i Netanyahus regering och hans sätt att splittra folket. Det finns också några religiösa åsiktsskillnader men överlag är det inte en ideologisk motsättning, säger Eva Illouz.
Så sent som förra månaden meddelade Israels riksåklagare att man skulle väcka åtal mot Netanyahu i tre olika fall av korruption. Med ett sådant damoklessvärd hängande över sig borde hans politiska karriär egentligen vara över. Men ”Bibi” Netanyahu har liksom många andra högerpopulistiska ledare, inte minst Donald Trump, visat sig vara stryktålig. Enligt Eva Illouz har det med den i Israel allt överskuggande säkerhetsaspekten att göra.
– Hans väljare är helt oemottagliga för denna kritik. Med tanke på hur viktig säkerhetsaspekten är kan ett land som Israel väldigt snabbt överge demokratiska principer. Det är kanske inte så förvånande; det som är förvånande är att det har tagit relativt lång tid för Israel att göra det. Netanyahu spelar på denna rädsla genom fiender som Hizbollah och Iran. Han baserar sin makt på rädsla, säger hon.

Att Benny Gantz och hans triumvirat på något sätt skulle avvika från Netanyahu i denna fråga är föga troligt. När Blått och Vitt sparkade igång sin valrörelse spred partiet en reklamvideo som visade en mätare som räknade antalet dödade palestinier vid gränsen till Gaza. Inget tyder alltså på att förhållandet till palestinierna kommer att förändras nämnvärt, trots att Netanyahus regering infört mer extrema reformer än kanske någon tidigare regering, såsom den så kallade nationalstatslagen från i somras som officiellt degraderar de arabiska och drusiska minoriteterna till andra klassens medborgare.
Dessutom pekar partiaritmetiken på att det blir Netanyahu som bildar ny regering. Då kommer man enligt Eva Illouz att kunna vänta sig en ännu mer extrem politik än den som har drivits hittills.
– Troligen kommer vi att få en ännu mer extrem regering, med en ännu mer rasistisk politik. Det kommer att komma fler lagar som syftar till att befästa arabernas status som andra klassens medborgare, fler bosättningar och fler annekteringar.

Om inte ett mirakel sker ser det ut som att Netanyahu kommer att bilda en ny regering. Och Hamas hjälper honom eftersom varje raketbeskjutning gör att hans stöd ökar

Men om situationen i Israel ser allt dystrare ut kan saker och ting långsamt komma att förändra sig på grund av skeenden på annat håll. Eftersom Israel är helt beroende av USA ekonomiskt och militärt (USA ger minst 3 miljarder dollar om året och har ett lagstadgat löfte om att ge Israel ett militärt övertag mot alla grannländer) kan händelser där få stora konsekvenser i Israel. De senaste årtiondena har yngre amerikanska väljare blivit alltmer kritiska till Israel och USA:s förhållande till landets regering i takt med att det amerikanska samhället blir alltmer sekulärt. För Israels del innebär detta att den Israelvänliga opinionen i USA kan komma att sjunka och på sikt till och med bli en minoritet. Det skulle i ett slag äventyra Israels själva existens och tvinga vem som än styr där att direkt börja anpassa sig till världssamfundet.
– Det beror på judarna i USA. Amerikanska judar är alltmer alienerade från Israel, men det är svårt att avgöra exakt hur mycket. Omkring 2050 kommer kanske latinamerikanerna att diktera vem som har makten i USA och de har ingen anledning att stödja Israel. Så just nu talar siffrorna för Demokraterna, säger Eva Illouz.

Paradoxalt nog kan alltså den demografiska utvecklingen i USA, där grupper som traditionellt röstar mer progressivt växer, komma att spela större roll för utvecklingen i Israel än något som sker i Israel självt. Det är dock fortfarande långt kvar innan ett sådant scenario kan bli aktuellt. Och under tiden går utvecklingen i Israel åt rakt motsatt håll.
– Tyvärr är trenden bland unga israeler att rösta på högern, eller extremhögern. Till exempel Judisk Makt. De är arvtagare till en fascistisk religiös rabbi som krävde etnisk rensning på 1980-talet. Det var Netanyahu som fick in dem i Knesset och han har öppnat för att samarbeta med dem. Andra röstar på Zehut (”Identitet”), ett extremt libertarianskt och messianiskt parti. Vi har sex sådana partier i Knesset nu, säger Nimrod Flaschenberg.
Enligt Eva Illouz gör tillväxten av extrema religiösa partier att det politiska landskapet i framtiden kan komma att domineras av en ny ideologisk skiljelinje.
– Jag tror att vi rör oss mot en situation där realister kommer att stå mot messianister. De senare är högerextrema som tror att de styr med guds välsignelse och därför kan göra vad de vill. Realisterna är de i etablissemanget som inser att de måste anpassa sig till USA:s villkor.

På kort sikt verkar det för den israeliska vänstern bara återstå att hoppas på det minst dåliga alternativet och göra det bästa av situationen. Enligt Nimrod Flaschenberg är nästa veckas val det viktigaste på länge.
– Detta val handlar om huruvida Israel ska gå i riktning mot demokrati eller mot apartheid. Övergivandet av tvåstatslösningen och den nya nationalstatslagen har satt landet på kurs mot apartheid, inte bara på Västbanken utan även i Israel. Vårt mål är att se till Netanyahu inte kan behålla makten. Om vi inte lyckas med det är målet att se till att den arabiska representationen i Knesset är så stark som möjligt, säger han.

Även för Eva Illouz vore en seger för Benny Gantz det bästa möjliga resultatet.
– Han är inte på något sätt vänster men det är det mindre dåliga alternativet. Om inte ett mirakel sker ser det ut som att Netanyahu kommer att bilda en ny regering. Och Hamas hjälper honom eftersom varje raketbeskjutning gör att hans stöd ökar, säger hon.
Samtidigt menar hon att en ny seger för Netanyahu möjligen skulle kunna leda till att en kraftig opposition till slut bildas mot honom.
– Om Netanyahu vinner kommer han att känna sig oövervinnlig. Om tre korruptionsåtal inte kan fälla honom kan inget göra det. Förhoppningsvis skulle det också leda till ett försök att etablera en bred koalition mot honom. Det är ett möjligt scenario, men jag är inte säker på att det kommer att hända.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]