Karim Jebari (24/9) har rätt i att antimilitarismen behövs i debatten, men missar målet i sin kritik när han hänvisar till säkerhetsdilemmat och förenklar pacifismens uppdrag. I stället för att göra denna typ av förenklingar borde pacifismen lyftas fram som en pragmatisk och konstruktiv ideologi.
I sitt försvar för pacifismen går Jebari till den ideologi som pacifismen motsätter sig – militarismen – och dess relation till säkerhetsdilemmat. Begreppet brukar användas för att förklara varför stater rustar upp gentemot varandra. Då den ena staten skaffar defensiva vapen för att skydda sig, uppfattar den andra staten dessa som offensiva vapen och väljer i sin tur att anskaffa ytterliga militära kapaciteter för att skydda sitt territorium. Så har en destruktiv relation byggd på militär upprustning skapats.
Problemet är att debatten om pacifismen uppstått till följd av Rysslands hänsynslösa invasionskrig av Ukraina – ett krig som inte utlösts av ett klassiskt säkerhetsdilemma. Det står klart att kriget uppstått till följd av Putinregimens imperialistiska ambitioner, snarare än för att Ukraina provocerat Ryssland genom att bygga egna enorma militärkapaciteter. Ryssland annekterade Krimhalvön redan 2014 och har sedan dess fört ett krig i östra Ukraina. Innan den fullskaliga invasionen inleddes 24 februari 2022 gjorde Ukraina dessutom upprepade försök till fredsförhandlingar och bad sina allierade att tona ned retoriken mot Ryssland. Lägg därtill Ukrainas ytterst begränsade militära styrkor innan invasionen. Då är det svårt att hänvisa till ett säkerhetsdilemma.
Det enda sättet att få ihop resonemanget är att hävda att Nato retat upp Ryssland genom att låta försvarsalliansen växa inpå de ryska gränserna, och se detta som den främsta anledningen till krigets utbrott. Denna utgångspunkt har bland annat lyfts fram i Folket i Bild/Kulturfront, där kriget utnämnts till ”Natos bulvankrig”. Det märkliga med denna förståelse av kriget är att den – med hänvisning till Nato och USA – relativiserar Putins imperialism, samtidigt som det ukrainska folket offrar sina liv i motståndet mot Rysslands militärstyrkor.
Jag håller däremot med Jebari om att det behövs antimilitaristiska röster i det offentliga samtalet, och att det behövs en ärlig debatt om hur konflikter kan undvikas. För att göra det utifrån ett pacifistiskt synsätt är det däremot nödvändigt att acceptera tre insikter.
Det behöver inte finnas någon motsättning mellan att på sikt kämpa för antimilitarism och fredsarbete, samtidigt som man erkänner ett folks rätt till självförsvar under krigets fruktansvärda villkor.
Till att börja med: trots försök till fredsförhandlingar (som i fallet med Ukraina) och genuina antimilitaristiska ansatser kan krig bryta ut. Här spelar imperialistiska ambitioner hos aggressorstaten en avgörande roll för att förklara oprovocerade aggressioner och invasioner.
Den andra saken, som en rad pacifistiska tänkare har slagit fast tidigare, är att pacifismen har begränsad genomslagskraft när kriget väl är ett faktum. Det är en ideologi som främst verkar förebyggande, för att föra in principer och ändra samtalet i en antimilitaristisk riktning. Tyvärr innebär det också att det är för sent att tala om att avskaffa kriget när det redan börjat.
Den sista och viktigaste aspekten är att pacifismen behöver vara pragmatisk och konstruktiv. Det behöver inte finnas någon motsättning mellan att på sikt kämpa för antimilitarism och fredsarbete, samtidigt som man erkänner ett folks rätt till självförsvar under krigets fruktansvärda villkor. Pacifismen kan erkänna politiska principer om territoriell integritet och ett lands rätt till självbestämmande. Av det följer att det inte är lämpligt att ingå fredssamtal under vilka förutsättningar som helst. Till exempel i det fall Ukraina skulle tvingas gå med på att ge upp en del av sitt territorium i fredsförhandlingar – vilket i praktiken skulle leda till att miljontals ukrainare behöver leva under ockupation och förtryck för en oöverskådlig tid framåt.
Starka antimilitaristiska röster behövs i debatten. Men rörelsen behöver förstå både pacifismens begränsningar och förtjänster för att kunna verka för ett avskaffande av militärt våld på sikt. För att lyckas med det behöver pacifismen lyftas fram som en pragmatisk och konstruktiv ideologi.
