Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.
Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.
Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Den moderna militarismen är dock långt ifrån död. Den ideologiska kärnan i den moderna militarismen är att den aktivt främjar en retorik som syftar till att beskriva den egna nationens handlingar som defensiva, proportionerliga och/eller motiverade av goda avsikter, medan förmodade fiender eller rivaler beskrivs som aggressiva, inhumana och motiverade av onda avsikter. Denna typ av retorik står ofta i konflikt med en central teoretisk insikt inom disciplinen internationella relationer: säkerhetsdilemmat.
Enligt säkerhetsdilemmat kan det ibland vara svårt att se skillnad mellan defensiva och offensiva åtgärder. Till exempel kan en pansarvagn både användas för att försvara territorium och för att angripa territorium. Även åtgärder som tycks helt defensiva kan ha ett offensivt syfte. Ett försvarsverk längs en gräns kan ha som syfte att frigöra resurser att bedriva ett offensivt krig längs en annan gräns. Det innebär att när en aktör, A, skaffar sig kapaciteter som av A anses vara defensiva, finns det en risk att aktören B kommer att uppfatta A:s kapaciteter som offensiva. Det kan leda till att B skaffar sig kapaciteter som B uppfattar som defensiva, vilket kan leda till att A uppfattar att B skaffar sig offensiva kapaciteter. Detta kan leda till en ond cirkel av kapprustning och allt större risk att missuppfattningar leder till en oönskad och destruktiv interaktion.
Säkerhetsdilemmat anses bland forskare inom internationella relationer ofta vara den mekanism som ger upphov till konflikter mellan stater. Det är alltså sällan fallet att en konflikt uppstår för att en sida är ”ond” och den andra ”god”. Oftare handlar det om att två parter fruktar och misstror varandra.
Moderna militarister avfärdar systematiskt argument att säkerhetsdilemmat kan förklara förmodade fienders agerande.
Moderna militarister avfärdar systematiskt argument att säkerhetsdilemmat kan förklara förmodade fienders agerande. Det innebär, enligt militaristerna, att lösningen på en potentiell geopolitisk konflikt aldrig handlar om nedrustning, förtroendeskapande åtgärder eller bättre kommunikation. Det handlar alltid om att visa styrka och att agera hotfullt för att avskräcka fienden.
Det är inte alltid säkerhetsdilemmat som driver stater till aggression. Det finns genuina fall av naken och unilateral aggression, där det inte fanns något realistiskt hot mot den part som initierade konflikten. Ett exempel på det är Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990. Ett annat är USA:s invasion av Irak 2003. När en konflikt framkallas av den ena partens unilaterala aggression, finns sällan alternativ till krig. Det finns inga eftergifter den andra parten kan göra för att undvika konflikt. Men när en konflikt framkallas av säkerhetsdilemmat finns ibland möjligheten att undvika att den eskalerar till ett krig.
Det är därför det är viktigt att ha en ärlig, självrannsakande och systematisk debatt om vad som lett till de aktuella konflikterna. Om det bara sitter militarister vid bordet, så kommer den debatten inte att äga rum. Det är därför antimilitarismen behövs i samtalet.
