Eribons mamma är 87 år gammal när hon efter knappt 20 år som änka blir för skröplig för att kunna klara sig ensam. Efter en övertalningskampanj från sina fyra söner flyttar hon under stora invändningar in på ett ålderdomshem i den nordfranska kommunen Fismes i Champagneregionen. Eribon berättar inledningsvis hur han spanat in sevärdheter i staden: bokhandlar, offentlig konst och religiösa monument att besöka under framtida påhälsningar. Men inget av det blir av, modern avlider knappt två månader efter flytten till hemmet.
Hur kan vi göra den åldrade människan till politiskt subjekt? Livets höst har aldrig varit ett särskilt sexigt ämne trots sin oundviklighet. Men med sjunkande nativitet och en allt äldre befolkning är det i dag en brännande fråga. Alla som har tur kommer en dag bli gamla. Men vad händer med oss när vi blir så svaga att vi inte kan ta hand om oss själva? Vi flyttar in på ålderdomshem. Detta är premissen för den franske sociologen och filosofen Didier Eribons sökande och känslosamma essä En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död (Verbal, 2024).
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Hon var gift i 50 år med en våldsam man hon avskydde. Under hela sitt yrkesverksamma liv, som började när hon var 14, arbetade modern som städerska och i fabrik
Eribon drivs av en obändig vilja att begripa sina föräldrar. Dessa inskränkta, tjuriga, fattiga och konservativa människor som uppfostrat honom: en marxistisk, progressiv, homosexuell intellektuell. Men i stället för att ta till psykologi går han till sociologin. Han tar fasta på den kontext föräldrarna befann sig i. Det stenhårda franska klassamhället i mitten av 1900-talet slängde in dem i sina käftar, tuggade och spottade ut två trasiga, desillusionerade individer.
Bäst blir det när Eribon med sin nakna, ärliga prosa undersöker sin snåriga relation till modern och allt som var hon.
Denna bok är lika mycket en litteraturvetenskaplig genomgång, späckad med referenser till Foucault, de Beauvoir och Beckett, som en personligt hållen essä om det mest intima som finns, ens relation till sin mamma. Texten är skriven på klassiskt babbligt franskt vis, den talar till en snarare än blir läst av en. Bisatserna följer på varandra, tills han efter två-tre stycken återkommer med en slutsats till den inledande frågan. Precis som med andra samtida franska pratkvarnar, exempelvis Michel Houellebecq, blir det aldrig påfrestande utan flödar i oändliga associationsbanor som alltid lyckas tillföra något. Att behålla stringens i en text som hoppar mellan tankar och verk genom historien som en flipperkula kräver sin författare.
Bäst blir det när Eribon med sin nakna, ärliga prosa undersöker sin snåriga relation till modern och allt som var hon. Arbetarkvinnan, den rasistiska tanten, åldringen som inte kunde ta hand om sig själv. Sorgen efter hennes död perforerar texten även om den inte alltid är uttalad. Den lyser igenom i stycken, som när Eribon upptäcker att mamman förvarat ett ark med texten till Partisanernas sång i en skänk och frågar sig varför. Han riktigt borrar ned sig i mysteriet. Denna typ av betoning av något trivialt ägnar vi oss ofta åt när någon vi älskar har lämnat oss. Man försöker hitta mening, få syn på något, vrida om alla nycklar.
Boken är förstås även en uppgörelse med den våldsamma nyliberaliseringen av fransk välfärd, där de gamla kastats på offerbål till marknadens krafter med en fruktansvärt ovärdig äldrevård som resultat. Eribon avslutar med att i samtal med Simone de Beauvoirs Ålderdomen eftersöka något eller någon som kan tala för gamla och sjuka människor som inte kan organisera sig på egen hand. Han vänder sig till konsten och kulturen. Men i själva verket för han ju själv, med denna bok, på sätt och vis deras talan. En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död är ett komplicerat kärleksbrev till mamman och en anklagelseakt mot det franska klassamhället.
