Eribons mamma är 87 år gammal när hon efter knappt 20 år som änka blir för skröplig för att kunna klara sig ensam. Efter en övertalningskampanj från sina fyra söner flyttar hon under stora invändningar in på ett ålderdomshem i den nordfranska kommunen Fismes i Champagneregionen. Eribon berättar inledningsvis hur han spanat in sevärdheter i staden: bokhandlar, offentlig konst och religiösa monument att besöka under framtida påhälsningar. Men inget av det blir av, modern avlider knappt två månader efter flytten till hemmet.
Hur kan vi göra den åldrade människan till politiskt subjekt? Livets höst har aldrig varit ett särskilt sexigt ämne trots sin oundviklighet. Men med sjunkande nativitet och en allt äldre befolkning är det i dag en brännande fråga. Alla som har tur kommer en dag bli gamla. Men vad händer med oss när vi blir så svaga att vi inte kan ta hand om oss själva? Vi flyttar in på ålderdomshem. Detta är premissen för den franske sociologen och filosofen Didier Eribons sökande och känslosamma essä En arbetarkvinnas liv, ålderdom och död (Verbal, 2024).
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!