”Vi har inte heller kunnat hitta något som knyter attentaten mot flyktingförläggningarna till någon särskild befolkningsgrupp som lagen kräver. Och då finns det inte möjlighet att bedöma det som terroristbrott.”
Så motiverade åklagaren sitt beslut att inte inleda förundersökning om terroristbrott mot de nazister som misstänks för flera attentat i Västsverige.
Han kan ha rätt. Juridiskt sett passerar nazisternas dåd nog inte trösklarna för att räknas som terrorism.
Men ändå skaver det.
Som jämförelse kan vi ta vansinneskörningen på Drottninggatan i Stockholm där fem personer dog. I mina ögon är det minst lika tveksamt ifall den gärningen uppfyller lagstiftningens rekvisit för terroristbrott.
Men i det fallet tvekade inte åklagaren om att kalla det terrorism, även i juridisk mening.
När Sverige för snart 15 år sedan fick nya terroristlagar, i kölvattnet efter 11 september, protesterade många jurister mot vad man såg som principiella avsteg från rättssäkerhet, förutsebarhet och skydd mot godtycke.
Och nog har terrorbekämpning skett godtyckligt på just det sätt som många oroades för.
Stater har skrivit och reviderat terroristlistor på rent politisk grund, utan juridisk prövning eller transparenta principer.
Detta har drabbat många individer och organisationer, företrädesvis från Afrika och Mellanöstern.
Men då är vi i den politiska sfären. Inom den juridiska har det varit annorlunda.

Lagen om terroristbrott bygger på tre delar. Den första gäller brottet i sig. Bara vissa allvarliga brottsrubriceringar kan räknas som terrorism.
Den andra gäller brottets konsekvenser: det ska vara riktat mot befolkningsgrupper eller allvarligt kunna destabilisera samhälleliga institutioner. Och det tredje handlar om syftet: att den skadan faktiskt var avsikten.
Det är inte ovanligt att den tredje biten gör att terroristbrottsåtalen faller. Syften är alltid svåra att bevisa.
Domstolar har underkänt flera illa underbyggda terroriståtal. Där individer drabbats av terrorbekämpningens godtycke har det skett trots snarare än på grund av rättens bedömningar.
Innebär det att kritikerna hade fel i sina varningar om lagen?
Nej. Lagstiftning kan inte bara bedömas utifrån domstolsutslag.
Exempelvis vore en diskussion om LAS uppsägningsregler meningslös om man bara pratar om uppsägningssituationen, och inte vilka maktrelationer och arbetsliv som reglerna skapar dessförinnan.
På samma sätt handlar terroristlagarna inte bara om domar och eventuellt hårdare straff. Deras viktigaste påverkan har gällt polisens möjligheter.

Genom att påföra brott en terrorismdimension, får polisen verktygslådor utöver det vanliga. En hemlig parallellprocess öppnas med långt fler möjligheter till övervakning och kartläggning.
Och den processen har påbörjats i många fler fall, även där åklagare och polis på förhand visste eller kunde anta att terroristparagrafen inte skulle hålla i domstol.
Men de använde den ändå – för att just få öppna stora verktygslådan.
Samtidigt vet vi att nazisterna begår politiskt motiverade hot, våldsbrott, attentat och mord. Allt riktar sig mot enskilda människor som utmanar nazisternas världsbild, som säger emot, eller som bara är.
Det kan inte råda någon tvekan om att detta utgör hot mot både demokratin och mot olika befolkningsgrupper – och att det är nazisternas syfte.
Men här väljer åklagare i stället aktivt att avstå från att få koll på dem som i morgon kommer att hota, misshandla och mörda oss.
Gentemot nazister är tydligen den juridiska precisionen så viktig.