När kan terror försvaras? Vilka krig är rättfärdiga? När kan kommunister gå i allians med reaktionärer? Nu reser dagens imperialistiska krig och ockupationer – Irak, Afghanistan och Palestina för att ta några exempel – frågorna också för oss i dag. De är dock inte nya. Utgångspunkten är en utgåva dechiffrerade telegram från Komintern 1939–41. Åtskilligt finns att lära, om man kan se bortom dagens förhärskande historieskrivning om andra världskriget.
Visst bör en ung generation socialister/ kommunister, nu i en ny fas av koloniala och imperialistiska krig, göra som vi i vår tid gjorde på 1930-tal, 1940-tal och 1950-tal: studera hur föregångarna ställde sig under kolonialkrig och frihetsrörelser på 1800-talet (opiumkrig, det brittiska väldet i Indien, det indiska frihetskriget 1857, ställningstagandet till Napoleon III:s politik och tsarismen). Om detta finns mycket att hämta i olika Marx/Engels-utgåvor, såväl samlade eller valda verk som specialeditioner som Marx/Engels om kolonialism, om Indien, om Kina etcetera. Att läsa dessa texter – och hålla de dåtida politiska sammanhangen i minnet – är till hjälp när man själv har att ta ställning i nutidens lika komplicerade strider.
Läs till exempel hur Engels ställde sig i New York Daily Tribune 5 juni 1857 till de i anständig brittisk press som hemskheter omskrivna kinesiska grymheterna i det rättvisa försvarskriget mot de brittiska ockupanterna. Läs och jämför med vad dagens officiella press skriver om talibaner och terrorister!
Det politiskt medvetna urval Eleanor Marx Aveling gav ut 1897 (bland annat omtryckt 1969), om sin fars ställningstagande under Krimkriget på 1850-talet, är en särskilt värdefull sammanställning (The Eastern Question. A reprint of Letters Written 1853–1856 Dealing with the Events of the Crimean War by Karl Marx). När det gällde solidaritetsarbetet mot Förenta staternas angreppskrig i Indokina under sextiotalet som nu i arbetet mot dess angreppskrig mot Irak och Afghanistan, så har det sätt Marx samarbetade med den i och för sig icke-socialistiske, ja reaktionäre, David Urquhart för att medverka till en antiimperialistisk front ”av män från medelklassen och arbetarklassen” varit viktigt. (Se exempelvis hans artikel till New-York Daily Tribune den 10 augusti 1855 om konferensen i Birmingham. Finns att läsa i olika utgåvor.)
De frågor vi ställs inför i dag är både särskilda och typiska. Särskilda då varje situation är ny, och samtidigt typiska i en politisk samtid som inleddes med bourgeoisiens samhälleliga maktövertagande i Västeuropa och Nordamerika under artonhundratalets första tid.
Just nu när en styrd och officiell historierevisionism av eget intresse söker upphäva och förvrida den kommunistiska världsrörelsens politik inför och under andra världskriget, är det särskilt viktigt att gå till källorna och både läsa dokumenten och sätta in dem i sitt historiska sammanhang. I princip finns hos många en övertro på hemliga dokument. Men tillgängliga offentliga handlingar och öppna dokument ger faktiskt en hållbar överblick såväl över Bergets, Robespierres och hans närmaste, politik 1793 som Första Internationalens ställningstaganden till fransk-tyska kriget 1870/71 som Kominterns politik inför och i det andra världskriget.
Det vore dock en såväl politisk som historievetenskaplig uppgift att ge ut en kommenterad samling dokument om hur Kominterns ledning styrde världspartiets politik – och hur de nationella sektionernas ledningar diskuterade och verkställde denna politik.
Särskilt under perioden från den 22 augusti 1939 (icke-angreppspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland) till 14 december 1941 (när Wehrmacht förlorade slaget om Moskva, tvingades till återtåg efter att ha drabbats av sitt första verkliga militära nederlag och kriget i Europa de facto avgjordes).
Fast man bör hålla i minnet det som den officiella ideologin nu inte låtsas om: för mig och min generation organiserade ungkommunister för 60 år sedan var det krig som inletts i Europa hösten 1939 en ny fas av det andra imperialistiska världskrig som inletts med Japans anfall på Kina 1931. Dock dess karaktär var särskild. I Afrika var Abessiniens försvarskrig mot det Mussolinifascistiska Italiens erövring ett rättvist krig (trots Abessiniens feodala samhälle och trots resterna av slavsystem i landet), och i Asien hade kriget sedan 1936 slagit om till folkkrig mot den japanska imperialismen. I Europa – ansåg vi då för sextio och något år sedan – slog det i de ockuperade länderna om från imperialistiskt krig till folkkrig mot den Hitlertyska imperialismen under året mellan sommaren 1940 till sommaren 1941 (alltså inte som det brukar sägas i den nu officiella historieskrivningen, om vårt dåtida ställningstagande, först med det tyska angreppet på Sovjetunionen). I detta sammanhang diskuterade vi naturligtvis också om hur och när det tysk-franska kriget 1870–71 enligt Marx och Första Internationalen slår om och det franska motståndet blir till ett rättvist krig.
Därför kan en volym med chiffrerade telegram från Komintern 1939-1941, som Moscou–Paris–Berlin (red. Bernhard H.Bayerlein m.fl. Paris 2003), vara till viss nytta. Men man bör veta att denna volym inte omfattar världspartiets verksamhet, utan (med något undantag för några telegram rörande Förenta staternas kommunistiska parti och till den jugoslaviska sektionen om italienska frågor) blott de västeuropeiska sektionernas politik. Här återges 319 av de 764 chiffrerade Komintern-telegram åren 1933-1943 vilka bevaras som egen dossier i det ryska arkivet (RGASPI).
Men den dossiern innehåller bara en bråkdel av Kominterns västeuropeiska korrespondens under dessa år. Det framgår till exempel att den franska sektionens dossier omfattar 2 164 dokument, den schweiziska 215 dokument, den brittiska 1 093 dokument. Varken alla de telegram som rör Sverige eller Norge, vilka jag känner till från andra sammanhang finns med, eller de telegram till och från ”Walter” – dvs. Tito – rörande Albanien som jag tidigare rätt utförligt skrivit om. Då därtill de dokument vilka rör Asien och Latinamerika saknas, leds läsaren vilse. Detta klargörs inte i utgivarnas förord.
För såväl Komintern som Sovjetunionen var under perioden 1939-1941 utvecklingen på Balkan liksom i Asien och därmed såväl Balkanstaternas som de asiatiska sektionernas (särskilt Kinas, Japans och Indiens) politik ytterligt viktig. I Asien ställdes frågorna på annat sätt än i Europa. Där gällde huvuduppgifterna för den japanska sektionen ett aktivt bekämpande av den egna militarismen samtidigt med vaktslåendet kring den japansk-sovjetiska icke-angreppspakt som – efter de gränsstrider som pågått sedan 1937 – blivit ett resultat av Sovjetunionens förkrossande militära seger i juli månad 1939.
I Kina stod frågorna på annat sätt. Att stärka den enade fronten i Kinas väpnade försvarskrig mot de japanska erövrarna var huvuduppgiften för den kinesiska sektionen. Även om – vilket blir tydligt för den som läser i Kominterns dåtida presskorrespondens, Inprekorr – Komintern till en början i grund missuppfattat Kinas kommunistiska partis politik under den så kallade Xian-händelsen. Först så småningom fattade Komintern att tillfångatagandet av Chiang Kai-shek inte var en fascistisk kupp utan skapade förutsättningen för enhetsfront med Chiang Kai-shek i folkkriget. ”Partiet har alltid rätt”, hette det i en stark sång från 1949 av Louis Fürnberg; men jag kände ingen kader som tolkade dessa ord som att partiet vore ofelbart såsom påven var för katoliker. Det vore ju kälkborgaridealism. Dock såg vi inte de av oss väl kända misstagen och felen så som motståndarna gjorde och gör – som huvudsidan.
Den oro som uppstod bland de europeiska sektionernas sympatisörer inför den taktiska förändringen hösten 1939 med pakten mellan Berlin och Moskva motsvaras – vilket man i Europa och Amerika ännu tycks ha svårt att förstå – i den indiska och även andra brittiska eller franska koloniers sektioner av en motsvarande oro och lätt förvirring inför den två år senare genomförda taktiska omläggningen med pakten mellan Moskva och London.
Samma från Komintern utfärdade paroll – ”People’s War” – som i Europa bidrog till att de kommunistiska partierna kunde växa till masspartier under åren 1941 till 1945, förde sekteristiskt tolkade i Indien till att kommunistpartiet marginaliserade sig till pro-britter och att den nationella bourgeoisiens kongressparti så tog den politiska ledningen genom ”Quit India”-kampanjen 1942 och den senare masskampen för att säkra frihet åt medlemmarna av Boses Indian National Army (som kämpat på den japanska sidan under kriget). Att Kinas kommunistiska parti (sektion av Kommunistiska Internationalen) under samma tid inte följde Kominterns direktiv slaviskt utan handlade efter egen politisk bedömning, skapade visserligen periodvis mycket stora problem mellan Yenan och Moskva men möjliggjorde – vilket Stalin senare personligen öppet erkände när han sammanträffade med Mao – därmed också den seger som helt uteblev för det inför direktiven mer bokstavstroget följsamma Indiens kommunistiska parti.
Det skrivs ibland som om den kommunistiska världsrörelsen varit organiserad som jesuitorden. Det är rätt men fel. Det är rätt då det fanns en strikt och målinriktad organisation i vilken det ställdes stora krav på skolning och kunnighet. Men fel då disciplinen inte var en till total viljelöshet (såsom ett kadaver) syftande lydnad utan ett av medveten insikt styrt handlande. Lenins uppmaning ”Kämpa! Lär!” gällde inte bara Komsomol. Än mer gällde den Kominterns ledande kadrer inom de olika sektionerna. De måste själva undersöka. Inriktningen var utdiskuterad och given och målet tydligt – även om det som Brecht menade skymtade långt i fjärran – men något facit gavs inte. Världen var ständigt ny.
Den som undrar över omläggningen av Sovjetunionens utrikespolitik i augusti 1939 bör därför läsa in sig på det som dessförinnan skrivits i Kominterns officiella tidskrift (Kommunistische Internationale /L’Internationale Communiste). Gång på gång inskärps där betydelsen av Stalins uttalande på SUKP(b)s artonde kongress, den 10 mars 1939, om att Sovjetunionen inte tänkte krafsa kastanjerna ur elden åt andra. ”England och Frankrike vid skiljevägen” hette därför tidskriftens osignerade ledande artikel i juni 1939. Det var texter jag själv läste och diskuterade som femtonåring vintern 1942-43, när jag ville komma till klarhet om Sovjetunionens politik 1939-1941 innan jag organiserade mig senvåren 1943.
Någon blixt från klar himmel var non-aggressionsavtalet för de kommunistiska partierna alltså inte. I juli månad 1939 genomfördes en häftig politisk strid inom det tyska partiets exilledning i Paris. Anton Ackermann hävdade att den allmänna antifascistiska parollen nu upphävts av den vidareförda brittisk-franska München-politik vilken i realiteten ställde Sovjetunionen inför valet att antingen utsättas för ett militärt angrepp från Tyskland med stöd – direkt eller indirekt – av alla imperialistiska makter eller snabbt nå ett fördrag med Hitlertyskland för att avvärja detta direkta krigshot. Gerhard Eisler och Alexander Abusch, som med honom delade ansvaret för pressfrågor, tycks ha varit överens. För detta hotades Ackermann av Franz Dahlem, ledare för partisekretariatet i Paris, med uteslutning och partirättegång. Ackermann stod dock på sig, analysen av den brittisk-franska politiken gav ett entydigt resultat.
Han uteslöts inte men böjde sig i arbetet för det parisiska utlandssekretariatets partibeslut. (Dahlems handlande spelade dock en viktig roll då Dahlem 1953 utsattes för allvarlig partikritik.) Jag tar här upp det närmast för att påpeka att det hela tiden pågick intensiva debatter om avgörande politiska frågor inom den kommunistiska rörelsen.
Frankrike och England drev dubbelspel under och efter München 1938 och fram genom de från de västallierade medvetet meningslösgjorda förhandlingarna i Moskva sommaren 1939. Det bekräftades för mig och andra dokumentläsande kommunister när vi tog del av de tyska sammanställningarna av dokument som erövrats från de allierade om planerade allierade militäråtgärder i Norden och mot Sovjet (framförallt i Finland och samtidigt i Kaukasus), dokument som 1940–1941 offentliggjorts och spridits från Tredje rikets utrikesdepartement. Jag stavade mig igenom de faksimilerade dokumenten i den tjocka volym som gavs ut i Berlin 1941 (Auswärtiges Amt 1939/41 No.6. Les Documents Secrets de l’Etat-Major Géneral Francais) och insåg att det faktiskt var så att de allierade planerat ett angrepp på Sovjet i samband med vinterkriget. Endast Per Albins sluga motstånd mot den allierade genommarschen till Finland och diplomatiska insats för fred mellan Finland och Sovjetunionen räddade Sverige och räddade Europa från en än värre katastrof än den som inträffade sommaren 1940.
I den franska debatten om denna utgåva av de chiffrerade Kominterntelegrammen har man fäst sig vid att de visar att den franska sektionen gick över till att ta allt hårdare ställning mot ockupanterna redan från den tyska ockupationens första tid – och inte först ett år senare, vid det tyska anfallet mot Sovjetunionen 22 juni 1941.
Detta var dock något vi alla politiskt aktiva på vår kant under andra världskriget, som läste de öppna dokumenten, då kände till. Ja, uppriktigt talat får den som nu intresserar sig för hur kommunister – i Sverige som i andra länder – bedömde situationen 1939-1941 en bättre bild genom att på biblioteket beställa fram en dåtida öppen dokumentsamling som Komintern i kamp mot kriget, vilken gavs ut av Arbetarkultur 1941. Där återges inte bara de dokument till vilka det hänvisas i denna volym; där ges de i sitt sammanhang.
Ty – som framgår just av denna samling chiffrerade telegram – finns ingen politisk klyfta mellan de officiella och de chiffrerade orden. Den 20 juni 1940 telegraferar Nils (Georgi Dimitrov) till Gustav (Arvid Wretling) att Ny Dag måste ge största möjliga spridning åt det franska partiets deklaration. Det gäller att ”ingripa kraftfullt mot våldtäkt av det franska folket, mot förslavande fred.” Den 6 juli 1940 telegraferar Gustav (Arvid Wretling) till Nils (Georgi Dimitrov) att man just erhållit det italienska partiets deklaration och att den publiceras i Ny Dag den 8 juli. Det var en kraftfull antifascistisk deklaration, redigerad av Togliatti och Dimitrov. I april 1941 telegraferar Kominterns sekretariat förslag till sektionerna inför första maj. Dit hör att demaskera den bourgeoisie som tjänar ockupanterna, att bekämpa kriget, stödja det växande motståndet i de ockuperade länderna och de pågående rättvisa försvarskrigen (Jugoslavien, Grekland) och det kinesiska folkets befrielsekrig.
Men finns det då ingenting av värde i denna utgåva? Något nytt? Jo, visst! Det blir med dessa telegram också för den organisationsoskyldige läsaren påtagligt att Komintern – även under de svåraste förhållanden – fungerade så som vi som har erfarenhet från organisationsarbete känner till från alla de organisationer, från akvarieklubbar till revolutionära partier, vi arbetat i. Då som nu – i en biodlarförening i Småland som i ett världsparti – är också kaderfrågor besvärliga. Kräver på en gång principfasthet och fördragsamhet. Vilket inte alltid är lätt.
Det är därför intressant att följa också svåra frågor som den om den gamle och hyllade partiveteranen Marcel Cachin. Han hade förletts (eller rättare sagt i fängelset pressats) att den 17 oktober 1941, när Frankrikes Kommunistiska Parti redan ledde väpnade angrepp på den tyska ockupationsmakten, avge en förklaring i vilken han tog avstånd från attentat som syftade till att döda tyska arméns soldater. Han hade, skrev han, alltid tagit avstånd från individuella attentat och hade alltid avrått kamraterna från sådana. För detta släpptes han ur fängelset.
Denna handskrivna deklaration spreds som faksimil i massupplaga i såväl det ockuperade som det av Vichy direkt administrerade Frankrike. Det var ett av huvudnumren i den propaganda som då drevs av Marcel Gitton för att med hjälp av en rätt stor grupp andra avhoppade (några inskickade agenter, andra anpasslingar) kommunistiska partifunktionärer försöka att med tyskt stöd skapa ett proletärt kollaboratörsparti, ”Parti Ouvrier et Paysan Français”. (Gitton var under utpressningshot värvad av fransk underrättelsetjänst efter att ha avslöjats som homosexuell på en pissoar i början av trettiotalet, sedan trots vissa misstankar dock fram till krigsutbrottet 1939, då han på underrättelsetjänstens order officiellt bröt med partiet, Frankrikes kommunistiska partis organisationssekreterare; på hösten 1941 av motståndsrörelsen för förräderi avrättad) Samtidigt bringade partiet Cachin i säkerhet och skyddade honom kriget ut i illegalitet.
Att bekämpandet av de tyska ockupanterna innebar vad som kallades franktirörkrig, det visste vi ju. Det var rätt att döda tyska ockupanter. Men vad vi inte riktigt var medvetna om – och som jag läst först nu – var den efter Cachinaffären följande debatten om lämpligheten av det som kan kallas individuell terror, vilken fördes både inom den franska sektionen och med Komintern 1941. Intressant är där särskilt telegrammet från Duclos till Dimitrov 9 december 1941. Efter de individuella attentaten mot två tyska officerare i Nantes och Bordeaux 20 och 21 oktober 1941 avrättade de tyska ockupanterna 98 gisslan den 22 och 27 oktober. Men detta blev en lysande seger för motståndet. De till döden dömda gick i döden med sådan segervisshet (23 bland dem undertecknade en gemensam förklaring: ”Leve Frankrikes Kommunistiska Parti och dess ledare Maurice Thorez. Döden skrämmer oss inte. Leve Sovjetunionen! Kamrater, ni som har att fortsätta, var modiga och förtrösta om framtiden”) att till och med den tyske Kreiskommandanten tvangs se dem som segrare. Deras död blev en fana för motståndet. I just denna situation fungerade den individuella terrorn (och de föredömliga hjältarna) som just de tändande gnistor för folkets resning som anarkister och Bakunins folk gentemot marxisterna tidigare hävdat.
Det franska partiets handlande kring möjligheten att i det ockuperade Paris ge ut sin tidning L’Humanité diskuteras av Komintern; det var rätt av partiet att försöka – i Danmark och Norge fortsatte ju till en början utgivningen. Man skall arbeta också legalt så länge det är möjligt. Men det var fel att ta kontakt med den tyske ministern i det ockuperade Paris, Abetz. Viktigt är också Kominterns direktiv till det franska partiet 20 juli 1940 (efter den brittiska flottans angrepp på Mers-el-Kébir som lett till att Vichy brutit de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien) att inte angripa de Gaulle och inte heller Storbritannien för att inte spela Pétain i händerna. Den 26 april 1941 förtydligades detta med att det franska partiet icke finge inta en fientlig hållning mot gaullisterna, samtidigt som partiet lugnt och stilla borde kritisera de reaktionära och kolonialistiska dragen hos de Gaulle. ”Partiet riktar huvudslaget mot kapitulanterna och ockupanternas agenter vilka utgör huvudmotståndet på den väg som för till det franska folkets nationella befrielse.”
Men det var svårt att leda politiken världen över. Det borde i sammanhanget ha påpekats att särskilt Stalin (se t.ex. Dimitrovs nu utgivna dagböcker) ända från början av 1930-talet och nazismens seger allt tydligare talat om Kominterns svaghet, dess fallenhet för sekterism, dess brist på förståelse för de nationella frågorna (Tyskland!) och därmed omöjligheten att i den nya situationen fortsätta som världsparti styrt från ett centrum. I denna volym visas detta också av att Kominterns ledning hösten 1940 till tjugotreårsdagen av oktoberrevolutionen, liksom till första maj 1941, överlät åt sektionerna att själva utforma upprop och paroller i enlighet med de nationella förhållandena (under iakttagande av de allmänna kraven). Det är viktigt att dra fram detta, ty denna tilltagande omöjlighet att leda rörelsen så som den organiserats efter första världskriget var det verkliga och inte – som många kommentatorer fortfarande skriver – blott det officiella skälet till att sektionerna 1943 accepterade att Komintern senare upplöstes. (Diskussionen om världsrörelse återkom sedan i skiftet mellan sextiotal och sjuttiotal från marxist-leninistiskt håll. Se om detta bl.a. Zhou Enlais utförliga redogörelse år 1970 i mötet med indiska marxist-leninister för skälen till att Mao och KKP ansåg att de historiska erfarenheterna visade att farorna och skadeverkningarna med en sådan världsorganisation vägde över. Därtill vore det principiellt felaktigt och allmänt förkastligt för något annat parti att se KKP som ledande parti och inrätta sig efter dess politik.)
Noterna till denna volym chiffrerade Kominterntelegram är utförliga, namnregistren och personbiografierna omfattande. Men ofta bristfälliga och därmed vilseledande. För den som verkligen vill förstå telegrammen från Komintern till Frankrikes kommunistiska parti 1939/1940 är det nödvändigt att ta hänsyn till hur partiet tvingades agera när det ända sedan krigsutbrottet tvungits arbeta illegalt och utan en spridd officiell press som nådde ut till massorna samtidigt som Gitton först med franska statens och sedan med de tyska ockupanternas stöd sökte organisera sitt ”äkta kommunistiska” mot-parti. Än farligare var dock att Goebbles – med tortyrhot och penningbelöningar – engagerade framstående och erfarna tidigare kommunister såsom den tyska kommunistiska riksdagsfraktionens ordförande fram till 1933, Ernst Torgler, att under perioden fram till det franska sammanbrottet arbeta med svartsändare som ”Radio l‘Humanité”. Där hade han uppgiften att med för lyssnarna igenkännbara traditionellt revolutionära och kommunistiska ord förleda de då från det i Frankrike illegala kommunistiska partiet tillfälligt isolerade sympatisörerna till att direkt mot partiets politik genomföra sabotage i krigsindustrin och samarbeta med vad han kallade de tyska klassbröderna i uniform. Senare under kriget österut arbetade Torgler åt Goebbles i Prag samman med den redan sedan länge avhoppade Karl I. Albrecht och den förre ordföranden för den kommunistiska fraktionen i Preussens lantdag Anders Kaspar, under täckmanteln ”Gamla leninister”, i svartsändarna mot Sovjetunionen och i den tryckta anti-sovjetiska tyska propagandan. Det hävdas att Torgler direkt gått med i SS och arbetade i Heydrichs stab, och efter kriget nekades han därför rätten att återinträda i Tysklands kommunistiska parti och anslöt sig till det socialdemokratiska partiet.
I bibliografien skulle jag tagit upp mer källmaterial (Dimitrovs officiella texter nämns, men inte Stalins; också Kominterns protokoll från VII världskongressen saknas osv.). Här och där kan jag också ställa mig mycket frågande inför de kommentar vilka inleder telegrammen. Detta beror inte bara på att respektive författare är för unga för att ha varit med och ha egen erfarenhet. De är akademiskt intresserade av sitt ämne, kommunismens historia. De kan vara privat välmenande. Men de är inte kommunister, de skriver om de väldiga samhälleliga konflikterna utan eget ställningstagande; det är akademiskt anständigt. Men det innebär också, som i alla sådana fall, att de feltolkar sådant som för var och en som varit med i samhällsförbättrarbråket framstår som självklara motsättningar. Långa stycken förstår de därför inte vad det egentligen rörde sig om.
Men det innebär inte att boken inte skall läsas. Tvärtom! Censur fördummar. Också – i synnerhet – självcensur. Det blir en nyttig bok att läsa om man läser som Marx läste; ställningstagande och med pennan i hand. Stryk för! Anteckna i marginalen detaljer att kontrollera, frågetecken att räta ut!
