När Venezuela håller presidentval på söndag är det mer som står på spel än på länge. Den katastrofala ekonomiska situationen i landet har inte förbättrats nämnvärt sedan förra året. Antalet som väljer att fly till grannländer som Colombia och Brasilien ökar ständigt. Protesterna som ledde till 125 människors död mellan mars och juni förra året har visserligen avtagit men det internationella trycket på regeringen är högre än kanske någonsin tidigare.
Låga oljepriser och handelsembargon har gjort alla försök att återuppliva ekonomin i princip dödfödda. Sedan Donald Trump tillträdde som USA:s president har hotet om mer eller mindre direkt militärt ingripande för att störta Nicolás Maduros regering dessutom antagit alltmer konkreta former. Den tidigare CIA-chefen och nye utrikesministern Mike Pompeo har tidigare erkänt att man ”arbetar” med den venezolanska oppositionen och andra allierade i regionen för att få till stånd ett regimskifte.
Mot den här bakgrunden har datumet för det planerade presidentvalet flyttats runt. I januari beslutade den konstituerande församlingen, som tillsattes förra sommaren och främst består av regeringsanhängare eftersom oppositionen bojkottar den, att skjuta upp valet till december på oppositionens begäran. När oppositionen sedan övergav medlingsdialogen, som leddes av den tidigare spanske premiärministern José Luis Rodríguez Zapatero, genom att ställa nya krav flyttades datumet fram till april i år för att sedan fastställas den 20 maj.
Splittrad opposition och svag regering
Inför helgens val är situationen snarlik den som har präglat landets politiska scen de senaste åren: en försvagad regering och en splittrad och därmed ännu svagare opposition. Förutom president Maduro ställer fyra andra kandidater upp. Favoriten är den något otippade Henri Falcón, guvernör för staten Lara. Då han tidigare var anhängare till och allierad med Hugo Chávez borde han teoretiskt ha stora chancer att ena moderata delar av oppositionen och så kallade ”kritiska chavister” som är missnöjda med Maduros styre. Det ser dock inte ut att ske. En anledning är att Falcón har lagt stor tonvikt vid sociala frågor, något som enligt Alejandro Velasco som forskar om Latinamerika vid New York University gör honom omöjlig att stödja för stora delar av oppositionen. Inför valet har han stöd av tre partier, men hans chans att vinna är ändå liten. I opinionsmätningarna leder Maduro med 47 procent framför Falcón som har 34 procent.
Den polariserade situationen mellan en militant opposition och en stor regeringstrogen folkrörelse har inte förändrats nämnvärt, varken av den ekonomiska blockaden och krisen eller hoten om utländsk intervention
Övriga kandidater är Reinaldo Quijada, som ställer upp som kandidat inom den bolivarianska rörelsen men utanför regeringspartiet PSUV:s ramar, Luis Alejandro Ratti, en tidigare chavist som ställer upp som oberoende kandidat, samt den evangeliske kyrkoledaren Javier Bertucci. Stora delar av oppositionen som samlas i paraplyorganisationen MUD har dock valt att som tidigare bojkotta valet eftersom man anklagar regeringen för att tillämpa valfusk. Det stora antalet valobservatörer som har posterats ut gör dock sådana farhågor överdrivna. Bertucci har dessutom vägrat att som Ratti dra sig ur för att ställa sig bakom Falcón och på så sätt ena oppositionen bakom en kandidat. Han har 14 procents stöd i opinionsmätningarna.
Oljepris och sanktioner
För regeringens del är det stora hotet att man inte lyckas mobilisera tillräckligt många att gå till valurnorna. Sedan oljepriserna började falla samma år har Venezuelas ekonomi befunnit sig i kris. Trots att oljepriserna i dag är de högsta på tre år har det inte gynnat landet eftersom den inhemska oljeproduktionen sjunker. Det statliga oljebolaget PDVSA är skuldsatt och regeringen har flera gånger missat deadline för avbetalningar på skulder. Det har gjort att priset på landets statsobligationer skjutit i höjden. Maduros beslut att införa en digital parallellvaluta, kallad Petro, i december har inte förändrat situationen nämnvärt.
När Barack Obama 2015 förklarade att landet utgjorde ett säkerhetshot mot USA inleddes en eskalering av det externa trycket på Venezuelas regering. Donald Trump beslutade att intensifiera det strax efter att han tillträdde och i augusti införde man finansiella sanktioner mot landets regering, något som snabbt kopierades av flera europeiska länder. Den här ekonomiska blockaden har förvärrat situationen eftersom Venezuela inte längre kan använda amerikanska banker och handla med amerikanska och europeiska företag. Resultatet är skyhög inflation, ännu större brist på basvaror och mediciner och ständigt växande svart marknad. Det faktum att ett befolkningsskikt som är anställda inom statsapparaten utnyttjar sin ställning för egen vinning gör inte saken bättre.
Gräsrotsinitiativ och militärt hot
Målet med sanktionerna är få regeringen att falla under trycket av folkliga protester. Det faktum att det trots allt ännu inte har skett säger dock mycket om det ideologiska läget i landet. Den polariserade situationen mellan en militant opposition och en stor regeringstrogen folkrörelse har inte förändrats nämnvärt, varken av den ekonomiska blockaden och krisen eller hoten om utländsk intervention. Det faktum att så många fortsätter att stödja regeringen trots det prekära ekonomiska och sociala läget säger mycket om oppositionen. Trots krisen finns det ingen politiker som kan övertyga den fattiga underklassen som chavismen alltid har stött sig på att hen kommer att förbättra deras läge mer än vad Chávez och hans efterträdare har gjort, oavsett hur mycket pseudo-socialistisk retorik de än använder. I stället har flera nya initiativ tagits för att hantera krisen på gräsrotsnivå. Till exempel har man infört så kallade CLAP:s (Comités Locales de Abastecimiento y Producción), kommittéer som har till uppgift att koordinera distributionen av förnödenheter på lokal nivå.
Utöver den ekonomiska blockaden har det militära trycket på regeringen från utländska makter tillfört ytterligare en dimension till krisen. USA-allierade grannländer som Colombia och Brasilien har förstärkt sina militärbaser nära Venezuelas gränser och förra året genomförde man den stora militärövningen AmazonLog17 i närheten av gränsen. Under USA:s skydd deltog styrkor från Colombia, Peru och Brasilien tillsammans med amerikanska. Den typen av styrkedemonstrationer kommer knappast att bidra till en fredlig lösning på krisen i Venezuela utan snarare öka risken för ytterligare dödligt våld. En ny våldsspiral kan bryta ut så tidigt som till helgen om Maduro som väntat vinner valet på söndag. Oppositionen lär då underkänna valresultatet och uppmana till en ny omgång regeringsprotester.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
