Jag anser att vårt parti har blivit bättre på att uppmärksamma arbetsmarknaden som politikområde. Det är dessutom en positiv inriktning som är nödvändig för ett arbetarparti. Jonas Sjöstedt besöker arbetsplatser och har vid flera tillfällen visat sitt stöd för stridbara arbetarkollektiv i konflikt med arbetsköpare, som när han reste ner till Malmö för att stödja Seko i tågstrejken 2014. Utöver det tillkommer de välkomna kraven på att avskaffa allmän visstidsanställning, lagstifta om rätt till heltid samt förbjuda inhyrning av arbetare för att tillgodose permanenta behov.

Detta fokus på arbetsmarknaden kan bli ännu vassare med ytterligare 6 reformer:
1. Internt krav i partiet på att våra vallistor inför 2018 utgörs av en bestämd andel personer som arbetar inom LO:s avtalsområden. Kvotering av arbetare helt enkelt. Det är en förändring som dessutom fungerar utmärkt i förhållande till kvinnorepresentationen, eftersom kvinnor utgör majoriteten i dessa yrken. Det är skillnad på att prata om LO-yrken och att vara en person som själv arbetar inom ett LO-yrke. Det påverkar tydligt vad man ser och vilka frågor man uppmärksammar. ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. Det är en fråga som alltför ofta förminskas eller förbises. Dessutom finns en tendens hos bra partikamrater som inte arbetar i LO-yrken att ta frågan personligt, som om de inte skulle vara kompetenta nog. Men det handlar inte alls om det, utan om vad som är bäst för organisationen. Det räcker helt enkelt inte med ”schyssta värderingar” för att ett arbetarparti ska växa och få inflytande.

2. Internt krav på partiet att alla beslut om budgetar för kommuner där partiet är med och styr föregås av medlemsmöten. Medlemsmöten som utlyses i god tid innan budgetförhandlingar ska besluta om eventuella skattesatser, prioriteringar med mera. Våra företrädare i fullmäktige ska såklart ha stor frihet att besluta efter eget huvud, men i just budgetfrågan specifikt ska de föra fram partiföreningens beslut. En sådan förändring gör att medlemsdemokratin vitaliseras och skapar ett större engagemang för politiken.

3. När vi är med och styr i kommuner eller landsting så måste de anställdas villkor vara prioriterade. När hemtjänstens personal, sjuksköterskor och undersköterskor, personliga assistenter och vårdare får förbättrade arbetsvillkor så gynnar det hela kommunen/hela landstinget. Vi kan peka på hur brukare, patienter och deras anhöriga får det bättre. Ett minimikrav i det avseendet måste vara en kommunal eller landstingskommunal budget som fullt ut kan finansiera 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön för samtliga anställda.

4. Steg för att återställa personaltätheten inom offentlig sektor till 1990 års nivå. Då var ungefär 18 procent av befolkningen anställd inom offentlig sektor. En sådan ratio anställd visavi brukare/medborgare i dag innebär att ungefär 500 000 extra personal behöver anställas. Med tanke på att antalet arbetslösa i dag är cirka 430 000 personer så behövs alltså överföringar från andra yrken till yrken inom offentlig sektor. Vi uppnår samtidigt full sysselsättning.

5. Upphäv och förbjud den allmänna rättsgrundsats som kallas ”arbetsgivarprerogativet” eller ”arbetsledningsprincipen”, alltså rätten för arbetsköpare att ”leda och fördela arbetet”. Det är en gällande rättspraxis som går helt emot vår strävan efter ekonomisk demokrati. Frågan lyftes dessutom redan av Eivor Marklund, CH Hermansson med flera i motion 1974:1144.Vi behöver istället framarbeta en lag som ger anställda – som så önskar – rätt att demokratiskt besluta över arbetsplatsen: Lagen om arbetardemokrati (LAD).

6. Nationalisering av bankväsendet.