Okategoriserade 30 oktober, 2008

Privatiseringar bakom Bush-erans fiaskon

George W Bushs tid som president har kantats av misslyckanden – från Irakinvasion, till Katrina-fiaskot. Den avslutas med en finanskris. Författaren och journalisten Thomas Frank menar att en röd tråd i Bush-eran varit misslyckanden som följt på privatseringar.

Det borde vara en av de gladare dagarna i författaren och journalisten Thomas Franks politiska liv. Jag intervjuar honom dagen efter avslöjandet att den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin – ja, just hon som skulle vara symbolen för USA:s hockeymammor – handlat kläder för 1,1 miljoner kronor i några av landets snofsigaste butiker.
Och ingen har mer förödande dekonstruerat republikanernas hyckleri, när de beskriver sig som ett parti för småfolket, än Thomas Frank. När nyheten om Sarah Palins klädextravaganser briserade, borde det vara dödsstöten för hennes kandidatur. Men problemet för Thomas Frank, som omsorgsfullt dekonstruerat ”Joe the Plumber” (rörmokaren Joe), republikanernas fejkopposition mot Bushs krispaket och allt annat som denna valrörelse bjudit på, var att nyheten om Palins klädköp kom efter manusstopp för hans kolumn i Wall Street Journal. Ett annat problem är att han fortfarande ser republikanerna framgångsrikt anspela på folkliga stämningar i USA.
– Det är helt otroligt, men nu ser du att John McCain stiger i opinionsmätningarna. Jag tror att det har att göra med ”rörmokaren Joe”. Republikanerna anspelar på arbetarklassen helt öppet på ett sätt som de bara antytt tidigare. Faktum är att ordet ”arbetarklass” inte använts på 30 år – men Sarah Palin använder det hela tiden.

Problemet går tillbaka till 1970-talet, menar Frank. Sedan dess har demokraterna varken lyckats formulera en politik för arbetarklassen, eller ha arbetarklass-appeal. Undantaget var Bill Clinton, menar Frank.
– Han kunde göra populist-grejen.
Republikanerna har själva beskrivit sig som ett parti för den halva av befolkningen som arbetar hårt utan att gnälla, hämtar sin moraliska inspiration ur Bibeln, lever anspråkslöst och traditionellt. En nation av hockeymorsor, i opposition mot snorkiga elitister som försöker styra deras liv från Washington – så vill republikanerna bli sedda. I boken What´s the matter with Kansas – How Conservatives Won the Heart of America plockar Thomas Frank isär just denna sida av mytvärld som republikanerna framgångsrikt byggt.

Barack Obama verkar åtminstone ha förstått problemet. Det är svårt att tro något annat när man läser den långa intervjun i New York Times, ”Working for the working class vote” (15/10 2008). Det viktigaste om man skall få arbetarrösterna, säger Obama, är att man dyker upp. Det näst viktigaste är att inte tala om för folk att de är dumma i huvudet. En del av Obamas framgång består faktiskt av att han, som Frank föreslagit, medvetet arbetat mot demokraternas inbyggda kulturella elitism. Visst, medger Frank, men:
– Problemet med Obama är att han låter som en populist när han ligger dåligt till i opinionsmätningarna. När han ligger bra till börjar han tala om samarbete över partigränserna.
Ordet populist är inget skällsord för Frank, säkerligen för att ”populism” varit en så viktig ingrediens i den amerikanska vänsterns historia. Poängen med ordet är att det är förknippat med en stenhård kritik av storföretagen och Wall Street. Det är precis vad som skulle behövas för att bryta republikanernas grepp.
– Ekonomi vinner alltid över de så kallade värdefrågorna. Det vi skulle behöva i den här krisen är en ny Franklin Delano Roosevelt.
Om What´s the Matter with Kansas plockar isär republikanernas arbetarklassimage, tar sig Frank i sin nya bok, The Wrecking Crew – How Conservatives Rule den andra sidan av saken, hur republikanerna verkligen styr när de kommer till makten. Det han hittar i maktens centrum är något helt annat än konservatismen på gräsrotsnivå, där republikanerna i allians med kyrkan skjuter fram frågor om abort, homoäktenskap och rätten att bära vapen. Vid makten handlar det republikanska partiet om privatiseringar, privatiseringar och privatiseringar.

– Resultatet är en katastrof. Washington DC är fyllt av företag som enbart gör pengar på skattemedel. Och i samtliga fall där vi kan se att USA inte klarar av att få saker gjorda är de inblandade, återuppbyggnaden av Irak, återuppbyggnaden av New Orleans – allt detta var uppdrag som getts till den privata sektorn. Ett annat resultat har varit att vi nått nivåer av korruption, som vi aldrig sett förut.
The Wrecking Crew är full av exempel på ren inkompetens och misskötsel i statens tjänst – utförd just av de politiker som lovat rensa upp i byråkratin. Frank menar inte bara att privatiseringarna gjort oerhörda skador, utan dessutom att det går att bevisa att republikanerna medvetet missköter den offentliga förvaltningen.
– De fyller departement och förvaltning med folk som inte tror på målen med verksamheten. Naturligtvis gäller det inte USA:s centralbank, eller andra delar av staten som de anser utför ett viktigt jobb, men om du tittar på Arbetsmarknadsdepartementet eller något liknande så ser du att de knappast bryr sig, eller till och med gör vad de kan för att motarbeta målen.
Få republikaner talar om denna inställning, eftersom det skulle göra deras chanser att bli valda till offentliga ämbeten mindre. Men inställningen att privat alltid är bättre än offentligt gör också att det är bra om den offentliga makten är ineffektiv, eftersom den annars hotar att granska och hindra den privata makten.

Frank anför i sin bok ett citat från handelskammarens före detta ordförande i Journal of Commerce från 1928: ”Den bästa tjänare allmänheten kan ha är den minst skickliga. En rakt igenom förstklassig allmänhetens tjänare är frätande. Han äter hål i vår frihet. Ju bättre han är, och ju längre han stannar, desto större är faran.” Dåliga regeringar är ett naturligt resultat av personer som anser att regeringsmakt är dåligt, förklarar Frank.
En av de paradoxer som The Wrecking Crew handlar om är det faktum att det Washington som republikanerna ständigt skäller på, i själva verket sedan länge styrs av republikanerna själva. Det är inte bara så att USA haft republikanska presidenter under 20 av de senaste 28 åren – makten i Washington har flyttat ut från de folkvalda organen till lobbyistkontoren – precis den medicin som republikanerna ordinerat sedan Reagans dagar på 1980-talet. Det är republikanerna som gett särintressen, storföretag och deras lobbyister, en allt högre portion av makten genom den våg av privatiseringar som sköljt över USA sedan.
Nu är katastrofen för denna typ av styre så stor att till och med republikanerna måste kritisera den.
– Nu säger de: Javisst, det är George W Bushs fel.
Men republikanerna gör vad de kan för att vrida kritiken av deras eget misslyckande till något helt annat.
– Nästa sak de säger är att detta betyder att ”staten alltid misslyckas”. Sarah Palin var ute förra veckan och sa just det. Så bemöter de också Wall Street-kraschen, de skyller på staten, och på låntagarna.

Men hur kan de kritisera ”särintressen” och själva styra på ett sätt som ger särintressen mer och mer makt?
– De definierar helt enkelt särintressen helt annorlunda. För dem är fackföreningar och fattiga människor särintressen. Deras vänner i den privata företagsamheten är något annat.
Den gamla generation av ansvarstag­ande republikaner har försvunnit – nu är fältet fritt för fanatiska marknadsanhängare och kulturkrigare. Förvånansvärt ofta pendlar de mellan offentliga, politiska och lobbyuppdrag och deras politiska övertygelse är från början finansierad av storföretagspengar.
Frank beskriver bakgrunden hos ett av de mest kända namnen, Jack Abramoff, och hans bana. Som ung republikan lyckades Abramoff få sin politiska verksamhet finansierad av läskedryckföretag i utbyte mot att han hjälpte dem bekämpa kritiker. Abramoff gick därefter vidare till International Freedom Foundation, en organisation som senare visade sig finansierad av den sydafrikanska underrättelsetjänsten (!) och ägnade sin tid åt att smutskasta ANC i USA och andra länder. Senare skulle Abramoff bli spindeln i ett nät av lobbyorganisationer, tankesmedjor och det republikanska partiet.

Men alltför många av Abramoffs planer utfördes på fel sida lagen. År 2006 dömdes han för konspiration, bedrägeri och skattesmitning. Abramoffs historia fångar en grundläggande aspekt av den amerikanska konservatismen, menar Frank. Förutom att vara en rörelse, är det också en industri. Högern bekämpar vänstern, och får betalt för det. Den ideologiskt övertygade marknadsliberalen är en slags politisk entreprenör. Men att ställa sig i storföretagens tjänst är inte heller något fult – det är ju storföretagen som utgör ”den goda sidan”.
– Vid många tillfällen kan de här människorna verka extremt hycklande. Men de förstår politik på ett annat sätt än du och jag. För dem är det ett krig – de står för den goda sidan och bryr sig inte om att diskutera ”sanning”.
Men det stora problemet är att skövlingen av staten inte stoppas, varken av demokraterna eller av någon annan. Ett huvudproblem är att det helt saknas en debatt om problemen, säger Frank.
– Det finns ingen systematisk kritik av det som pågår. De politiska partierna gör det inte, det är inte deras sätt att driva politik. Och pressen begränsar sig till att skriva om vad de politiska partierna säger.

Efter att pressen i åratal av den konservativa rörelsen anklagats för att vara liberal, är den mycket försiktig.
– De vill alltid vara opartiska och i deras tolkning av vad det betyder ingår att man måste anklaga båda partierna. Det jag har gjort med min senaste bok är att se hur en specifik ideologi fungerar vid makten. Den vanliga pressen skulle inte kunna göra det.
Men trots allt har ”Washington” hamnat i fokus för presidentvalet. Båda kandidaterna lovar att begränsa lobbyisternas makt. Republikanernas grepp över opinionen har också, trots den magiska formeln kulturellt krig, vittrat samman. Demokraterna har erövrat mark de inte vunnit på decennier. Det är ur det perspektivet Thomas Frank ser Sarah Palin och ”rörmokaren Joe”.
– Det är det enda de har kvar. Så enkelt är det. De är desperata.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 18 april, 2024

Putin trappar upp jakten på socialister: ”Värre än någonsin”

Georgier protesterar mot den ”ryska lagen” om utländska agenter den 9 april 2024, som har spridit sig i regionen. Foto: Shakh Aivazov/AP.

Ryska socialistiska rörelsen är senast i raden att klassas som utländska agenter och förbjudas att verka i landet. ”Jag räknar inte med att överleva kriget”, säger den svartlistade statsvetaren Greg Judin till Flamman.

Varje fredag håller Rysslands oppositionella andan. Då presenterar nämligen det ryska justitiedepartementet de senaste tillskotten till sin lista med ”utländska agenter”, där både individer, organisationer och medier kan hamna.

Fredagen den 5 april utökades listan med ett nytt namn: Ryska socialistiska rörelsen (RSR), en vänstergrupp med rötter i trotskismen. Flamman ringer upp Ilya Budraitskis (bilden), en av organisationens medgrundare, som sedan krigets början befinner sig i exil i USA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 18 april, 2024

”Smärtpunkten” hyllar den hårda vården

Tony Olsson, spelad av Martin Nick Alexandersson och Riksteaterns producent Isa Stenberg (Maria Sid). David Dencik spelar Lars Norén. Foto: Nicklas Elmrin /SVT.

SVT:s serie om dubbelmordet i Malexander gestaltar en kriminalpolitik i förändring, men är okritisk till dagens trender. Kriminologen Hanna Tenenbaum har sett ”Smärtpunkten”.

Den 28 maj 1999 sköts poliserna Olle Borén och Robert Karlström ihjäl i Malexander av tre nynazister. Händelsen skakade Sverige. Själv var jag bara tre år, och berättelser om de sår som dåden lämnade fick jag ta del av långt senare.

SVT:s Smärtpunkten tar avstamp några månader tidigare, och gestaltar arbetet med Noréns pjäs 7:3, med tre fångar varav två nynazister i rollerna. Pjäsen spelades på scener utanför anstalter och efter den sista föreställningen rymde skådespelarna. Jakten på dem slutade med morden i Malexander.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hanna Tenenbaum
Kriminolog.
Veckobrev 17 april, 2024

Jag älskar Sverige mer än Ivar Arpi

Till Sveriges försvar mot nationalisterna! Foto: Privat.

Jag skriver detta på väg hem från en föreläsning om Sveriges psykedeliska historia i Skövde, som jag måste säga är en fantastisk plats. Det första man möts av vid stationen är nämligen ett jättelikt kulturhus. Att det ser ut som en tegelborg från Super Mario Bros gör inte saken sämre.

Kulturhuset byggdes 1964 efter en ritning av Hans-Erland Heineman och sägs vara Sveriges första. Innanför tegelväggarna finns konsthall, biograf, danssalonger, restaurang, konferensrum, en teater med 500 stolar, samt ett bibliotek som pryds av ett praktfullt betongverk av Siri Derkert, ”Senapsträdet och himlens fåglar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 17 april, 2024

Högerextrema norrmän återskapar Hamsuns röst med AI: ”Groteskt”

Författaren Knut Hamsuns signatur. Foto: Cornelius Poppe / NTB

Författarens ättlingar är skeptiska till projektet – men det högernationalistiska förlaget har inga planer på att stoppa det.

Det norska högerextrema förlaget Legatum Publishing har planer på att använda AI för att återskapa den nazistiska nationalikonen Knut Hamsuns röst. Syftet är att den konstgjorda rösten ska läsa in Hamsuns bok ”Svält” på engelska. 

Då det gått mer än 70 år efter författarens död så tappar förlaget Gyldendal rättigheterna till verket, som därmed får användas av vem som helst. Frågan om upphovsrätten även gäller någons röst är dock inget lagen har beslutat om än.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Kultur 17 april, 2024

Bilden av den mörke titanen saknar distans

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Författaren porträtteras nu i en dokumentär på SVT av Sindra Grahn. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lite genikult skadar inte, men dokumentären om dramatikerns konstnärskap hade mått bra av att våga gräva vidare kring gränslinjen mellan etik och estetik.

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Bara det senaste året har två fackböcker givits ut, hans sista oavslutade dagbok har publicerats, ett teatermanus har blivit serieroman, ett antal pjäser har satts upp och i dagarna sänds en dokumentär och en dramaserie om hans liv och verk.

Det hela hade inte varit så problematiskt om det inte kombinerats med en förgudning av honom. En ny ton har infunnit sig i samtalet: Norén beskrivs som en dyster titan, en mobbad olympier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Inrikes 17 april, 2024

Greta Thunberg har äntligen blivit farlig

Klimatungdomens växande radikalism tyder på mognad. Foto: Pascal Bastien/Avaaz/AP.

Den klimatrörelse som Alex Schulman drömmer om skulle snabbt bli irrelevant.

Jorden har feber. Mars blev den tionde månaden i rad som det globala värmerekordet slogs. Medeltemperaturen de senaste tolv månaderna är 1,56 grader högre än under förindustriell tid. Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader vid slutet av århundradet framstår som alltmer omöjligt att uppnå. Samtidigt fortsätter utsläppen att öka. Alla förhoppningar om kraftfulla åtgärder mot klimatförändringen har grusats, alla vackra löften från världens makthavare dragits i smutsen.

Min generation har helt enkelt misslyckats fullständigt, och vet om det. I en desperat jakt på syndabockar riktar somliga in sig på klimatrörelsen, och inte minst dess ikoniska ledargestalt Greta Thunberg – som nu blivit för radikal och obekväm. ”Hon hade chansen att förändra världen och kastade bort den”, skriver Alex Schulman i en bitter krönika i DN.

Hans besvikelse visar att han svalt myten om Greta Thunberg med hull och hår: berättelsen om det oskyldiga barnet som säger sanningen till makten, bjuds in till parlament och FN för att hålla tal, och äntligen förmår världens makthavare att ta sitt förnuft till fånga. Men den berättelsen har naturligtvis alltid varit falsk. Inte för att den överdriver Thunbergs betydelse eller genomslagskraft, utan för att den förtiger att den verkliga makten vare sig vilar i FN:s generalförsamling eller i några nationella parlament.

Att mänskligheten i dag befinner sig i en existentiell kris beror i grunden på ett kapitalistiskt ekonomiskt system baserat på hänsynslös exploatering av människor och natur. Ett system som sätter majoriteten av världens tillgångar – och därmed makten över de mest avgörande ekonomiska besluten – i händerna på en liten minoritet.

Läs mer

Miljardärer och kapitalförvaltare utövar alltså lika mycket makt över vår gemensamma framtid som folkvalda politiker. För den som inte vill se detta är det bekvämt att göra Greta Thunberg till syndabock.

Men det somliga vill se som urartning är snarare ett tecken på mognad. Det är både förutsägbart och logiskt att klimatrörelsen blir mer konfrontativ i takt med att tiden rinner ut och den politiska utvecklingen går åt fel håll. Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

En tänkande politisk rörelse måste klara att peka på samband. Mellan militarisering och miljöförstöring. Mellan Israels brott mot palestinierna och fossilindustrins brott mot hela mänskligheten. Mellan den nationalistiska högerns förakt för svaghet och kapitalets behov att söndra och härska. Mellan växande ojämlikhet och urvattnad demokrati. Mellan åtstramad välfärd och utarmning av naturresurser.

Klimatkatastrofen är mänsklighetens allvarligaste kris hittills, men långtifrån den första. Förstörelsen av ekosystem, lokalsamhällen och människoliv har accelererat sedan kapitalismens födelse. Långt innan temperaturkurvorna började peka uppåt existerade överflöd sida vid sida med svält och misär, maktfullkomlighet intill maktlöshet. Mänskligheten lägger mer kraft och resurser på att utveckla och köpa nya högteknologiska vapen än klimatomställning.

Att de unga klimataktivisterna förstår detta bättre än Alex Schulman är inte så konstigt. De har ju redan testat det han föreslår – att snällt sitta utanför parlamenten och be politiker att ”lyssna på vetenskapen”. Tack vare dem finns det nu verkligt hopp. Inte om frälsning genom modiga beslut av världens makthavare, utan om en demokratisk folkrörelse som formar framtiden underifrån.

Inrikes/Nyheter 16 april, 2024

L svänger i skolfrågan: ”Ny politik om två år”

Lotta Edholm, Johan Pehrson och Fredrik Malm vid presskonferensen. Foto: Samuel Steén / TT.

Liberalerna vill ta fram en ny skolpolitik inför valet 2026. Men enligt Åsa Plesner kan partiet börja driva en annan politik redan nu om viljan finns.

Under tisdag eftermiddag höll Liberalerna en presskonferens där de presenterade sin nya vision för den svenska skolan, som ska omsättas i en ny skolpolitik inför valet 2026. 

I centrum står återregleringen av skolan, där bland annat friskolereformen ska rullas tillbaka, tillsammans med målstyrningen och kommunaliseringen. Även en ”postmodern och konstruktivistisk kunskapssyn” nämns i partiets debattartikel i Svenska Dagbladet, publicerad samtidigt som presskonferensen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 16 april, 2024

Konstnär stänger Israels paviljong på Venedigbiennalen

Israels paviljong 2024. Foto: Flamman
Israels paviljong på tisdagen den 16 april. Foto: Flamman.

”Inte förrän en överenskommelse om eldupphör och frisläppande av gisslan har uppnåtts”. Med det kravet sade konstnären Ruth Patir, som skulle representera Israel på konstbiennalen i Venedig, in sin medverkan.

De sista förberedelserna är just nu igång inför öppnandet av den 60:e upplagan av Venedigbiennalen. På grund av kriget i Gaza har frågan om Israel ska delta varit het och gett upphov till många protester, inte minst initiativat Art not Genocide Alliance, ANGA (Konst, inte folkmord) som krävt att landet ska uteslutas från biennalen samt plattformen Bidoun projects, som under pressvisningsdagarna 18 och 19 april anordnar poesiläsningar för att uppmärksamma Palestina.

På tisdagsmorgonen kunde förbipasserande utanför Israels paviljong läsa en uppklistrad lapp på glasväggen: ”Konstnären och curatorerna för israeliska paviljongen kommer att öppna utställningen när överenskommelse om eldupphör och frigivning av gisslan har uppnåtts.” Konstnären som satt upp detta ultimatum är den som förra september valdes ut att representera Israel, Ruth Patir.

I ett uttalande till New York Times säger Patir: ”Jag avskyr det, men jag tror att det är viktigt.” Curatorerna Tamar Margalit och Mira Lapidot, uppges inte ha informerat den israeliska regeringen, uppger samma tidning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 16 april, 2024

Unga klimataktivister demonstrerar framför riksdagen. Foto: Christine Olsson/TT.

Det finns ett fotografi på mannen med den svarta resväskan som går över den kullerstensgata som breder ut sig mellan Sveriges riksdags huvudbyggnader. Med målet i sikte – Riksdagshusets korridorer – väljer han att kliva rakt över ett gäng ungas banderoll som säger: ”Climate justice = social justice”.

Mannen med resväskan är sverigedemokraten Tobias Andersson, och fotografiet ramar in den konflikt som ungdomar runtom i världen lever i: den mellan förnekelse av klimatkrisens allvar och unga människors framtid.

Aktivisterna på fotografiet ler, men Andersson ser dem inte i ögonen. Trots den självsäkerhet han försöker utstråla känner han sig uppenbarligen obekväm.

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt. Ett exempel är att han 2022 av Dagens ETC avslöjades uppmuntra en trollarmé att ”konfrontera” klimataktivister.

Om Andersson är obekväm med att föra samtal är det inget mot när ungdomar från rörelsen Ta tillbaka framtiden tog sig in på fossilbolaget OKQ8:s kontor under hösten 2023. De följde efter en tankspridd man i kostym genom entrén och stannade till vid ett konferensbord. En av tiotalet välklädda mötesdeltagare runt bordet, i en annars förvånansvärt tom kontorslokal, frågade: ”Hur kom ni in egentligen?” En av de unga gav det uppenbara svaret: ”Genom dörren.”

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt.

Jag själv deltog med nöje vid båda de händelser som beskrivs ovan. Mannen på OKQ8 verkade förvånad över vår praxis att använda dörrar för att ta oss in i byggnader. Inte så märkligt med tanke på att han och kollegorna verkar lika förvirrade vad gäller andra uppenbara orsakssamband – som den mellan utsläpp och klimatkris. Vi hade uppenbarligen valt rätt plats att framföra vårt budskap på, eftersom vi fick prata med de personer som kan göra mest åt klimatkrisen, men samtidigt är mest ointresserade av att ta tag i saken.

Ungdomar däremot är tillräckligt handlingskraftiga för att stå upp för sina egna och andras rättigheter, och dessutom tillräckligt rakryggade för att föra dialog med sina motståndare. Vi berättar vad som är välkänt sedan decennier tillbaka: om orsakssamband mellan fossilutsläpp och uppvärmning som bland andra oljejätten Exxon har hemlighållit sedan 70-talet.

Det är dags för fler att ta efter unga människors förmåga att aktivt skapa möten där sanningen kan läggas fram. Sådana ärliga möten är en viktig del av det förändringsarbete som runt sju av tio svenskar vill se. Det är effektivt att säga ifrån, och att det är obekvämt när det sker är själva beviset – annars hade politikerna inte trampat på våra banderoller.

Utrikes 15 april, 2024

”Risken för storkrig är mindre nu”

Det israeliska luftförsvaret skjuter ned iranska drönare och missiler. Foto: Tomer Neuberg/AP.

Enligt Rouzbeh Parsi, programchef på Utrikespolitiska institutet, har risken för storkrig i Mellanöstern minskat.

I lördags natt skickade Iran nästan 200 drönare och långdistansrobotar mot Israel, varav nästan alla sköts ned av israeliskt och allierat luftvärn. Attacken var en vedergällning för Israels bombning av det iranska konsulatet i Damaskus veckan innan.

Enligt Rouzbeh Parsi (bilden), programchef på Utrikespolitiska institutet, är risken för storkrig dock låg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]