Och å andra sidan: på bekostnad av urfolksnäringar och skyddsvärd natur.

Därtill finns en viskande röst som undrar hur grönt det gröna egentligen är, och till vilket pris. I Northvolts fabrik i Skellefteå har arbetare hittats döda hemma i sina sängar. De trogna arbetarrösterna som hittills stött gruvpositiva Socialdemokraterna glesas ut i kanterna. I EU-valet fick Miljöpartiet i Jokkmokk 25 procent av rösterna.

Nog finns det saker att prata om och det är nog ingen slump att en av Sveriges mest aktiva intellektuella har sina tankar på Norrbotten. Vi träffas på Flammans adress, Solidaritetshuset, en plats han känner sig hemma på. Jodå, han var engagerad i Afrika-grupperna på 1980-talet.

Sverker Sörlin är känd, ja nästan folklig. Det kan tyckas oväntat med tanke på att han inte är någon leverantör av studsiga kylskåpscitat, hans artiklar är ofta essäistiska och resonerande och olikt andra kändisfilosofer saluför han inga kontroversiella åsikter. Han gör ingen hemlighet av sitt ideal, som kan sammanfattas med ett begrepp: bildning.

– Man får aldrig släppa taget om de frågorna. De kom på banan igen då förra årtiondet, i samband med Brexit, Trump, filterbubblor och fejknyheter.

Att intresset var stort för bildningsfrågan förstod Sörlin när hans bok Till bildningens försvar: Den svåra konsten att veta tillsammans kom ut 2019. Han bjöds att hålla över hundra föredrag. Nu, menar han, har fokus skiftat mer åt akademisk frihet och högskoledebatten.

– Inte för att den akademiska friheten är så vansinnigt kringskuren i dag, utan för känslan av att det när som helst kan tippa över.

Men när jag nämner ordet kulturkrig protesterar han – på sitt milda vis. Ogillandet ligger inbäddat i ett omslag av en sorts akademisk uppförandekod som känns sällsynt och lite gammalmodig.

–Jag är reserverad inför begreppet, för det tenderar att göra allt till samma sak. De som använder det är de som vill ha kulturkrig. I själva verket handlar det om att var och en har sin egen logik. Det finns krafter i samhället som har en ambition att underminera förutsättningarna för en självständig kultur. Det som kallas kulturkrig behöver i varje enskild fråga visas fram som den faktiska politiken den faktiskt representerar. Det kan hanteras rationellt, med de politiska samhällsorgan vi har. Alla förlorar om vi går med på att låta det släpas iväg till ett krig.

Men även det konservativa bildningsidealet lyser med sin frånvaro. Vart tog det vägen?

– Det är oanvändbart, även om det är bättre än inget alls. Min tolkning om förståelsen av bildningsbegreppet är att om man tittar på varje sak för sig så framstår de som diffusa och möjliga att undvara. Humaniora, slöjd och språk anses till exempel inte särskilt matnyttigt i ett modernt samhälle. Utbildningsministern Mats Persson talar om hobbykurser. Det är sådant som marknadsliberala krafter tycker att folk får betala själva.

Sverker Sörlin tycker att det behövs en grundlig diskussion om bildningsarbete för att motverka problemen med kunskapsklyftor och de faror som hotar samhället och medborgarna i form av konspirationskampanjer. Ju sämre utrustad man är med egen kunskap desto lättare blir man offer, menar han. Det betraktas inte bara av universiteten, skolan och kultursektorn som ett problem – även polisen, politiken och säkerhetstjänsten är numera varse att man inte kan lita blint på information.

– När demokratin skulle införas ansåg man att det var viktigt att människor hade kunskaper för att kunna ta sitt ansvar. Det är fortfarande en bra idé.

Den första stöten mot folkbildningen var mot det muslimska studieförbundet Ibn Rushd.

– Det var ”gefundenes Fressen” (lovligt byte) med misstankar om oegentligheter hos ett islamskt orienterat studieförbund. Så klart är det tråkigt att det faktiskt fanns enstaka skäl där, men de flesta studieförbund har inga sådana problem. Man måste formulera idén om folkbildning. Kommuner är en bra idé trots att det i kommuner då och då förekommer mutor. Det är just den typen av eskaleringen som förstör samtalet. Motståndet mot folkbildning grundar sig i ideologi.

Jorden en ö (1998), Nationalism (2006) och Friluftshistoria: Från ”härdande friluftslif” till ekoturism och miljöpedagogik (2008), är bara några titlar med Sverker Sörlins namn på omslaget. Därtill kommer essäer och kritik i tidskrifter och dagspress. Ämnena rör sig över en mängd olika fält. Men allt börjar och slutar i hans nordliga uppväxt. 1988 disputerade han med avhandlingen Framtidslandet: Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet (1988). Det är samma år som Miljöpartiet tar sig in i riksdagen första gången. Förra året kom en reviderad upplaga ut. Om ämnet är aktuellt, så är titeln än mer akut och profetisk.

Hur blir det med omställningen?

– Konflikten står mellan jobben och bygden och extraktivism och urfolk. Det är en utveckling som pågått länge, sedan den stora industrialiseringen på 1800-talet och hela efterkrigstiden. Miljöfrågorna, minoriteter och urfolksfrågorna har genomgått en evolution och deras utrymme på dagordningen. Redan i början av 1900-talet fanns en liten men kvalificerad samevänlig opinion.

I dag, menar Sörlin, har konflikten en ny, betydligt mer komplicerad och närmast paradoxal skepnad. Nu ska extraktivismen, som är den överordnade logiken, leda till grön omställning, att samhället elektrifierats och Parismålen uppfylls. Dessutom ska Europa lösgöra sig från Kina, som i dag dominerar marknaden med sällsynta jordartsmetaller.

– Det är inte riktigt klart om det fungerar. Dels är energiförsörjningen svajig och dels bygger den i sin tur på strategiska mineraler och skogen. Bilden av exakt hur det ska gå till är inte framtagen. För tio, femtio år sedan var det en mer entydigt positiv bild av omställningen. Den håller på att skifta. Utmaningarna blir allt tydligare.

Och det är inte bara miljöaspekterna, menar han. Här finns också andra krafter som han pekar på: de i södra Sverige som tycker att alltför mycket statliga investeringar riskerar att skifta över till norra Sverige. Den norrländska revolutionen kommer att kräva kopiösa mängder energi.

– Historiskt har Norrbotten varit energileverantör till södra Sverige, men nu kommer överföringen att behöva ske åt andra hållet. Man kommer att bli importör för att kunna elektrifiera LKAB och driva stålverken.

Det är samma värderingskonflikter som under tidiga industrialiseringen. Kärnan, med den gammeldags socialdemokratiska, patriarkala bruksorten, tillfaller i dag Sverigedemokraterna, som uppskattar den sega konservatismen. Men de ifrågasättande rösterna har stärkts över tid och vill genomföra en mjukare och smartare omställning. Här kommer kommunerna in. De vill ju göra det här. Samtidigt har de svårt att rekrytera arbetskraft och måste låna för att bygga bostäder. Å ena sidan har de mycket att tjäna på det, å andra tar de enorma risker.

Den långa rad av utropstecken som en gång symboliserade omställningen har ersatts med frågetecken.

Sverker Sörlins budskap är: Det är intressant och löftesrikt, men vi såg hur det blev vid förra industrialiseringen. Hur det ska sluta, menar han, är en öppen fråga.

–Och den frågan är i djupaste mening politisk. Rätt värden och samhällsmål måste uppnås. Vi bör betona osäkerheten, så att man inte redan nu ger upp och säger att det inte kommer att gå. Tempot är för högt.

Det händer inte sällan att jag citerar Sverker Sörlin för mig själv och för andra när jag är missmodig inför samtidens utmaningar. Jag vet att jag läst formuleringen någonstans och den går ungefär så här: ”I tider som dessa är det rationellt att vara optimistisk”.

På andra sidan bordet ser jag ett höjt ögonbryn.

– Jag är förvånad över mina egna ord, men låt oss ta dem på allvar. Det är inte alltid rätt att vara optimistisk, man måste se sanningen i vitögat och då kan det vara bra att se problem. Men människor som ska fungera i ett samhälle och leva vettiga liv måste också känna att vi kan förverkliga de drömmar och visioner som vi tror på. Det är inte bara rationellt som abstraktion, utan kräver premissen att man vill förverkliga något.

Så berättar jag om mina egna, färska erfarenheter av Norrbotten, närmare bestämt Kiruna, där jag tillbringat en hel del tid i jobb på sistone. De dåliga kommunikationerna har fått mig att nästan bryta ihop vid flera tillfällen. Hur kan denna viktiga del av landet vara så svårnådd?

– Norrlänningar har haft goda skäl att känna sig eftersatta. Hjalmar Lundbohm, disponenten för Kirunagruvorna, såg till att staden elektrifierades så att de kunde tända ljuset. Järnvägen till Narvik var en stor och modern infrastruktur. Min förklaring är att det var en topprioritet för hela landet Sverige att få Kiruna att fungera. Alla ställde upp på att göra Kiruna till Sveriges modernaste stad.

Då kom industrisatsningen vanliga människor till del. Kan det hända igen?

– Det saknades helt i debatten om den gröna omställningen de första åren. Jag har försökt att ta upp det. Det måste mötas med ambitiös lokal välfärdspolitik.

Men företagen har ju som uppgift att uppvisa vinst?

–Jag tror inte att företagen är sorgsna över att det går att skriva in välfärd i berättelsen om den gröna omställningen. Det gynnar varumärket och skänker en känsla av socialt ansvar. Däremot ser jag inte den fulla bilden hur man arbetar med det. Jag tycker att vi har rätt att veta om man verkligen tar ansvar.

Det är mycket som drar ihop sig. Dödsfallen på Northvolt, transporthaveriet på Malmbanan med stängning av delar av LKAB och en nationell vårdkris med epicentrum i norr. Samtidigt står vi inför enorma försvarsutgifter.

– Det är en perfekt inrikespolitisk storm. Om den drar igång så är det inte konstigt om den först blåser upp i Norrland. Det räcker med att något av de där projekten går trögare eller kollapsar för att det ska bli kinkigt. De som förr tyckte att det var bra att staten drog sig tillbaka från marknaden verkar nu pigga att dra in den igen. När vi nu står inför den allt mer apolitiska politiken kan man känna att det är svårare. Allt händer i Norrbotten och det ska ske på kort tid. Då riskerar saker att gå sönder.

Sverker Sörlin framlägger en idé som jag känner igen från konstens värld, nämligen enprocentsregeln. Där handlar det om en procent av den totala budgeten för ny- eller ombygge går till en konstsatsning. På liknande sätt kan man tänka sig att om man har har investeringar på 1 000 miljarder kronor borde en viss andel gå till att samhällena fungerar så att människor vill bo kvar.

Inte bara ”stålverk”, utan: ”stålverk plus ett”. Just nu hör jag bara en instrumentell diskussion som handlar om infrastruktur och energi för ett fåtal storskaliga anläggningar. Resten av samhället ska bara orientera sig kring det som järnfilspån i ett magnetfält. Jag skulle önska att man talade om samhällen och gemenskaper och såg detta som ett gemensamt intresse.

Norrbotten är förövrigt bara ett hörn av många runtom världen där de här frågorna kokar. Det finns en global arkipelag av liknande produktinsplatser av extraktivism.

– Är det den rollen man vill ha för att rädda världen, frågar Sverker Sörlin retoriskt?

– Det blir en golgatamässig situation där du ska bära andras bördor, din tillvaro offras. De som bor i Girjas eller Gallók, de pekar på de här smärtpukterna. ”Vi gör det här för att nå Parismålen” – ”Ja men vi lever faktiskt här.”

Tycker du att det saknas mobilisering av norrbottnings röster och viljor?

– Det är ett kritiskt och spännande läge och det finns samtidigt en rik historia av röster: Sara Lidman – hur ser dagens Gruva ut? Fotografen Tor Tourda (se bilderna), författaren Arne Müller, poeten David Väyrynen. Man skulle kunna se det stora intresset för samisk konst som att folk fattar att här står något på spel. Då kliver kulturen fram.