Vänsterpartiets jobb är inte att förhandla med liberaler, säger Lars Henriksson & Peter Widén i två inlägg i Flamman. Varför inte det, undrar jag. Min erfarenhet är att när någon vill förhandla med mig så innebär det att jag har makt, att jag kanske kan åstadkomma något. Det värsta jag vet erfarenhetsmässigt är när ingen vill förhandla med mig. Det betyder att jag är helt betydelselös. Varför skulle den positionen vara eftersträvansvärd?
Att förhandla är självklart inget skamligt i sig, allt beror på resultatet. Kan jag genom förhandling förbättra situationen för vanliga löntagare och låginkomsttagare är den förhandlingen försvarbar. Det som däremot i dag inte är försvarbart är att ställa sig vid sidan och överlämna makten till det högerblock som består av L, KD, M och SD.
Vi står nu inför ett val där detta högerblock troligen kommer att stå mot ett regeringsunderlag bestående av V, S, MP och C. Vad ska då V göra? Ställa sig vid sidan, passa, och låta högern ta makten? Det finns faktiskt en del som kallar sig vänster som förespråkar det. Min inställning är att aldrig lämna över någon makt till högern, för är det något vi lärt oss så är det att högern kommer att utnyttja makten till att stärka sin ställning, både på kort och lång sikt.
Mycket talar för att V kommer att vara en del av ett regeringsunderlag, att låtsas något annat är bara fånigt. Frågan är hur vi ska utnyttja den möjligheten? Ja, det är en möjlighet och inte något vi på förhand av ideologiska dogmatiska skäl ska avvisa. Men då måste vi ju eventuellt förhandla med liberaler? Javisst. Så bra säger jag, då har vi en maktposition, och det innebär rimligen att vi ska använda den för att genomföra så mycket vänsterpolitik som möjligt och för att begränsa det liberala ekonomiska inflytandet så mycket som möjligt. Om detta skulle kunna innebära regeringsmedverkan måste avgöras utifrån hur vi bedömer möjligheterna att få genomslag för en progressiv politik.
Alternativet att släppa fram en högerregering är ju mycket värre. Då får vi samma ekonomiska politik och dessutom en nationalism som kommer att sätta sin prägel på migrations-, kriminal- och kulturpolitik, en sådan högerregering har vi inte haft sedan demokratins genombrott för hundra år sedan. Denna verklighet betyder uppenbarligen inget för Henriksson och Widén. De önskar sig en verklighet där den inlärda maktlösheten bland arbetare brutits och styrkeförhållandet i klasskampen förändrats radikalt och där vi löser klimatkris och avskaffar profitjakt.
Jag tvivlar på att dessa drömmar, som jag kan dela, kommer att vara verklighet efter valet om ett år. Då kommer vi med all sannolikhet att behöva hantera mer näraliggande parlamentariska frågor, som hur en regering ska se ut och vad vi gör i Sverige under kommande mandatperiod. Detta arbete i parlamenten står inte i motsättning till att vi samtidigt också arbetar i olika folkrörelser för att bygga en framtid i ett samhälle där ohämmad profitjakt inte längre tillåts förstöra klimat och miljö.
Att delta i det parlamentariska arbetet är inget ”trixande” eller gående i ”armkrok med våra borgerliga fiender”, det är en del av demokratin och kan förenas med arbete i fackföreningar, hyresgästföreningar och miljörörelser! Det som Henriksson och Widén förespråkar är luftig retorik med liten koppling till den konkreta politiska verkligheten.