Dagens Arbete skriver under rubriken ”Försäkringskassan skickar sjuka på skräckmöten” om hur en utpekad läkare ägnar sig åt att förnedra och ifrågasätta de sjukskrivna. Hans bolag tog under ett år in över sex miljoner på att bedöma människors arbetsförmåga.
Socialstyrelsen och försäkringskassan ska nu utreda. Man lär komma fram till att det handlar om enskilda missgrepp – systemet är det ju aldrig något fel på.
Tvärtom, menar jag, är detta ett typiskt exempel på hur det offentliga byter systeminriktning: från stödjande till jagande. Från samhällsnytta till –förstörelse. Det sker till vardags, med rutiner, lagar och oförvitlighet. Och utförare. En svepande överblick:
Försäkringskassans piskor har ingen missat, men de utlovade stödfunktionerna – rehabarbetet, arbetsgivarnas ansvar, arbetsförmedlingssamarbetet – haltar högst betänkligt.
Arbetsförmedlingen får ta hand om de svårplacerade, när privata bolag tagit hand om de lättförmedlade jobben. Utbildning och utveckling försvinner till förmån för lönebidrag och Fas 3. Arbetsförmedlarna har snart bara ett uppdrag kvar: kontrollen. Upphandlare och ekonomer betingas till att bara se den egna enhetens siffror på sistaraden, och ignorerar både den övergripande samhällsnyttan och slavvillkoren för dem som ska utföra jobben.
Lärare hukar under skolpengens press att göra kunderna nöjda. Det demokratiska ansvarstagandet dör, när kundrelationen och krävande föräldrar utpressar med sin möjlighet att rösta med fötterna. Läkare och vårdpersonal belönas, i de efterfrågestyrda vårdvalssystemen, för att sätta plåster på överklassens skavsår – inte för att förbättra folkhälsan där behoven finns.
Slump? Nä. Lika lite som att flera av dessa instanser också påtagit sig propagandaroller åt regeringen.
Så, ni som jobbar i det allmännas tjänst, som valt en yrkeskarriär där ni ville göra nytta: hur länge till tänker ni stå ut?
