”Den är så pass systemkritisk att man kan se den som en partsinlaga”.
Så förklarar SVT:s kommunikationsdirektör Sabina Rasiwala att man har bestämt sig för att Stefan Jarls film Godheten inte platsar i tablån förrän efter valet (Göteborgs-Posten 6/2).
Av fallen där public service stoppat medverkande och gäster – komikern Soran Ismail, professorn Lena Halldenius – med hänvisning till sina krav på opartiskhet, är Stefan Jarls det mest anmärkningsvärda. Åtminstone fallet med Soran Ismail kan möjligen bottna i medias ångest för hur sverigedemokrater och deras sympatisörer ska hanteras. ”Om vi släpper in kända antirasister i programledarroller, måste vi kanske släppa in så kallat invandringskritiska också”, typ. (Att Researchgruppen visat att SVT Debatts kommentarsfält domineras av Avpixlat-skribenter är lite bestickande i sammanhanget, men ändå.)
Men Stefan Jarl är en fri filmare, en av Sveriges mest hyllade och välkända. Hans filmer är konstnärliga verk vilande på ett grundmurat socialt patos, det är en omistlig del av dem, och det vet alla som överhuvudtaget känner till honom. Sedan kan man tycka vad man vill om hans slutsatser och vinklar. Det är själva poängen och det är just så som Stefan Jarl berör oss.
Men nu har vi alltså fått veta att Stefan Jarl inte får vara Stefan Jarl i public service under valår. Märk väl att Godheten inte är någon partipolitisk pamflett, utan ett angrepp på finansekonomin och utförsäljningen av välfärd. Det enda politiska parti som nämns är Socialdemokraterna, som representanter för den tidiga arbetarrörelsen och byggandet av välfärdsstaten. De får ett par arga slängar, men också försvar.
Det är alltså verkligen systemkritiken som är problemet för SVT, och det är allvarligt. Under den tanken ligger nämligen antagandet att den som inte är systemkritisk är opartisk och neutral. Vårt ekonomiska system betraktas som givet.
Betyder det att det är fritt fram för en film om en nöjd börsklippare, men inte för en om en missnöjd sjuksköterska?
Nu väntar vi bara på att andra länder inspireras av svensk public service oförvitlighet. BBC bör inte visa Ken Loachs filmer under valår. Belgisk tv bör undvika bröderna Dardenne. Nya Zeeland måste se upp med Jane Campions försåtliga feminism, och Österrike – ja vad ska man säga om Michael Haneke och Ulrich Seidl? Systemkritikerna är överallt med sina infernaliska filmer. Dags för svensk neutralitet att gå på export.