I förra veckan nådde America Vera-Zavalas teaterpjäs Etnoporr Göteborg och Pusterviksteatern. Flammans läsare har tidigare fått ta del av smakprov ur pjäsen och är vid det här laget bekanta med pjäsens syfte och tema. Pjäsen är i grunden en monolog och utifrån ett kaxigt underifrånperspektiv raljeras det kring den mediala stigmatiseringen av förorten, muslimer och invandrare och dess återkommande och förutsägbara teman så som ungdomsbrottslighet, skolbränder, avståndstagande från ”svenska seder och bruk” och hedersvåld.
Det här perspektivet är i grunden inte särskilt revolutionerande. Många invandrarbetonade kulturproduktioner på senare tid, oavsett om det har handlat om medvetna böcker eller den alltmer etablerade invandrarbuskisen i form av Özz Nöjens ståupphumor eller tidningen Gringo som Metro-bilaga, har synliggjort diskriminering och ifrågasatt invanda föreställningar och stereotyper. Det som gör Etnoporr unik i sitt slag är att pjäsen inte i första hand kritiserar mångkulturbegreppet för att det är inskränkt och särskiljer folkgrupper utan främst därför att det osynliggör maktkonflikter kring klass, kön och etnicitet. Mot detta lyfts ett annat förhållningssätt fram: hur subjektet för förändring självt och på egna villkor utmanar ”lokala klanledare” (invandrarföreningar) och makthavare på högre nivå bakom konkreta krav för att lösa konkreta problem.
Pjäsen kretsar kring den charmigt förvirrade Aisha som jobbar som snabbköpskassörska och funderar kring sina två framtidsplaner: Att vinna Idol och att starta Kvinnors front för sexuell och politisk frigörelse, som ska konfrontera myter om mödomshinnor och stärka kvinnors kamp för rätten till sin egen sexualitet. Hon är själv drabbad av underordning utifrån såväl klass som kön och etnicitet och har en stark solidaritetskänsla för Palestina men hennes ställningstaganden är inte alltid särskilt glasklara eller sympatiska. Aishas tankar återges av fem skådespelare som utgör hennes extrema alteregon.
Monologen börjar med ganska enkelspåriga utläggningar men lyfter kraftigt så småningom och blir ordentligt utmanande. Istället för uttjatade referenser till Birgit Friggebos besök i Rinkeby 1992 avhandlas aktuella händelser och det sparkas vilt åt alla håll mot eliten inom musik och politik.
KFSPF konstitueras under pjäsens gång genom trevande resonemang och småningom allt mer öppna, ogenerade och utmanande idéer för hur den sexuella revolutionen ska nå ut bland förortsmammor. Sakta men säkert når man fram till sin egen problemformulering och sina egna aktionsformer. Inträdesprovet blir en ritual där var och en sticker hål i en apelsin, som får symbolisera mödomshinnan, och programmet formuleras på en rapp och välformulerad presskonferens.
Referenserna till den etablerade musik- och mediekulturen blir i sammanhanget naturliga. I brist på egen kultur finns bara den att tillgå och Idol blir en av få kanaler som erbjuds för att uttrycka sig. Samtidigt håller Aisha liv i planerna för hur Idol ska bli hennes politiska plattform och lyfta diskussionerna till helt andra nivåer. Men på vägen uppstår också tvekan. Kan man göra revolution utifrån Peter Jihdes fastslagna ramar? Och vågar man bryta upp helt och hållet från invanda mönster av passivitet och inordning? Sådana frågor ställs på sin spets när presskonferensen abrupt avbryts.
Tyvärr blir det på sina håll alldeles för mycket som ska hinna avhandlas och för många aspekter som ska tas in under den timslånga föreställningen. Då blir referenserna till Angela Davis, sexualteoretikern Wilhelm Reich och palestinska PFLP väl abstrakta och häri finns förstås också det klassiska, närmast olösliga problemet som även gäller andra arbetarskildringar. Hur hittar man ett språk som är representativt, äkta och som ändå inte väjer för abstrakta frågor? Etnoporr är ett stort steg framåt i en sådan strävan.
