22 July

Paul Greengrass
Netflix

Den 10 oktober släppte streamingjätten Netflix spelfilmen om terrorattentatet på Utøya den 22 juli 2011. Som regissör står Paul Greengrass som bland annat gjort Bourne-filmerna med Matt Damon.

22 July är en film som nästan helt saknar publikanpassning och berättas som en rak skildring i kronologisk ordning, utan förklarande kontext eller konstlade dialoger som förmedlar mening och information. Den börjar dagen innan attackerna i Oslo och på Utøya, och följer tre personer: Anders Behring Breivik, den högerextrema terrorist som planerade och utförde attackerna, Viljar Hanssen, en AUF-medlem från Svalbard som med nöd och näppe överlevde attacken och sedan vittnade under rättegången, samt Geir Lippestad, den socialdemokratiske jurist som Breivik själv begärde som försvarsadvokat.

Den raka skildringen av händelserna är kanske vad som gjorde filmen mest påfrestande för mig att se. Under filmens första halva saknar jag en redogörelse för Breiviks politiska bakgrund och motiv till dåden, som en politisk ram till filmen som helhet. Breiviks motiv blir dock mer än tydliga när han skriker ”Marxists!” samtidigt som han avrättar barnen på ön, och de egna utsagorna i samband med rättegången är också med i filmen.

Men efter att ha sett 22 July tror jag även att just den raka skildringen är dess främsta styrka eftersom den tillåter att tittaren själv kan analysera vad som hände och vilka motiv som låg bakom. Jag hade vissa farhågor på förhand om alltför vulgära våldsskildringar och svartvita karaktärer, men de besannas faktiskt inte och det faktum att hela filmen är på engelska, men med norska skådespelare, går efter ett tag att acceptera, även om vissa av skådespelarnas engelska med norsk brytning inledningsvis fick mig att rycka till av obehag.

Massakern på Utøya har, framför allt inom vänstern, främst analyserats ur ett bredare politiskt perspektiv. Motiven var politiska, och därför har många valt att tänka på händelsen som just politisk. Kanske är det både det enda rimliga sättet för vänstern att se på högerextrem terrorism, och samtidigt ett sätt att stå ut med vad som hände. För mig blev filmen en viktig och smärtsam påminnelse om den mänskliga aspekten av attackerna den 22 juli, och om högerextremt våld överlag. Den politiska världen består av materiella förutsättningar och idéer, men den består också av människor och deras handlingar. Anders Behring Breivik är en del av högerextremismen, men han är också en person som var villig att avrätta socialdemokratiska barn och ungdomar. Filmen påminner också om vilken enorm personlig tragedi denna fasansfulla terrorism var och är för överlevande och efterlevande, utöver de politiska implikationerna.