Jag gillar både politik och journalistik. Men det finns väl anledningar till att jag är journalist och inte politiker.
En anledning är att jag gillar klarspråk. Jag tycker det är bra att vara rakt på sak. Jag avskyr det fikonspråk och mellan-raderna-diplomati som används i politiken.

Ibland är det förstås nödvändigt att vara diplomatisk. Politik innebär förhandlingar och kompromisser. Och det är ofta viktigt med detaljerna – enkelhet riskerar bli luddighet.
Men jag tycker ändå att politiker, på alla nivåer – och deras sekreterare och även aktivister – är alldeles för dåliga på uttrycka sig enkelt. Vare sig det gäller en intervju eller ett flygblad. Gudrun Schyman är bra på att väcka intresse hos vanligt folk. Reinfeldt och Björklund kanske far med osanning, men de når väljarna därför att de är tydliga. Det handlar inte om att idiotförklara väljarna. Tvärtom – det handlar om att inte tala över huvudet på folk.

Krusiduller och formaliteter är osexigt.
Det går inte heller att säga massor av saker samtidigt. Tydlighet kräver ett visst mått av upprepning. Och förstås – bortsortering av akademiska ord och uttryck.
Varför säga ”tillfredsställa vårdbehov” i stället för ”alla ska få den vård de behöver”? Varför tala fackmässigt om att ”tillhandahålla varor” i stället för att ”sälja saker”? ”Träda i kraft” i stället för ”börja gälla”? Varför säga ”faktiska sakförhållanden” när man helt enkelt menar ”hur det ligger till”?
Jag blir galen.

Ett stort problem för vänstern är att många potentiella väljare inte ens stiger upp ur soffan. Hur locka dem? Genom en grundorganisation nära folk förstås, på arbetsplatser och i bostadsområden. Ett sätt är att översätta till invandrarspråk. Men om även flygbladen på somaliska och finska inled med uttrycket ”återställda ersättningsnivåer”, ja då hjälper inte det mest ihärdiga fotarbete.