Föreställningen att Statens institut för rasbiologi i Uppsala var ledande på området speglar snarast den överdrivna föreställning som institutets grundare Herman Lundborg hade om sin egen betydelse. Den svenska rasismens historia är en del av den europeiska och nordamerikanska och så är det också med dagens antirasistiska diskussion som i många avseenden hämtar sina premisser från USA – inklusive den vilseledande approprieringen av begreppet ”the N-word” (som betyder något mycket värre än den svenska motsvarigheten), och tanken att man bör föra statistik över etnisk bakgrund utifrån ett rasbegrepp, som man gör inom amerikansk folkräkning.

Stefan Arvidssons apologi för rasbegreppet vilar på föreställningar om dess vetenskaplighet som effektivt vederlagts av både Patrik Lindenfors och Erik Svensson. Det är 74 år sedan samma diskussion först fördes inom Unesco, i ett läge när den fulla vidden av den gamla rasbiologins konsekvenser inom Europa nyligen uppenbarats, när raslagar fanns i stora delar av USA och när apartheid nyligen officiellt införts i Sydafrika. Resultatet blev en rekommendation att begreppet kunde användas i vissa fall, taxonomiskt, men att föreställningar om rena raser och liknande är vetenskapligt oacceptabla. Senare har de stora genombrotten på genomikens område visat att rasbegreppet är vetenskapligt oanvändbart också för att klassificera olika folkgrupper. Det finns kort sagt inget vetenskapligt rasbegrepp längre.

I Sverige valde den högerextrema rörelse som överlevt kriget, och som var föregångare till SD, att av strategiska anledningar överge rasbegreppet till förmån för den kulturbaserade kritik av invandring som är den officiella normen i dag. Det biologiska rasbegreppet har samtidigt inte försvunnit. Uppmärksammade exempel är 60-talets så kallade jensenism (efter den amerikanska psykologen Arthur Jensen) och boken The bell curve av amerikanerna Richard J. Herrnstein (psykolog) och Charles Murray (statsvetare) – i båda fallen med fokus på kopplingen mellan IQ och ”ras”. Dagens extremhöger reproducerar gärna dessa föreställningar om att ”ras” avspeglar inte bara genetisk skillnad utan även naturgivna hierarkier mellan folkslag, även om dess officiella företrädare hellre talar om sådant som religion eller ”nation”.

Delar av vänstern anammar rasbiologins språkbruk med hänvisning till att det behövs för att skapa kunskap om hur diskriminering fungerar i samhället. Hübinette och Lundström förespråkar ett moderniserat rasbegrepp grundat på samma parametrar som Herman Lundborg använde i Uppsala på 1920-talet: hudfärg, ögonfärg, kroppsform, etcetera. Och med samma syfte: att identifiera den mytiska rasen. Alternativet är knappast vad de (utifrån amerikanska mönster) kallar ”färgblindhet”, vilket betecknar en naiv tro på att man kan frigöra sig från rasistiska strukturer och fördomar bara man är nog upplyst.

Antirasism kräver inte att man accepterar det rasbegrepp man utger sig för att vilja bekämpa. Det är dessutom naivt att tro att man kan trolla bort rasbegreppets giftiga historiska bagage genom att göra en egenartad modern tolkning av det. För ingenting tyder på att antirasisterna äger makten att kontrollera hur begreppet förstås och används. Mycket tyder däremot på att rasbegreppet går mot en renässans inom den radikalhöger som stöds av en växande del av väljarkåren i USA och Europa. Den förment antirasistiska användningen av rasbegreppet legitimerar dessa krafter. Och befäster intrycket av att vänstern saknar egna idéer.

Leonidas Aretakis: ”Biologismens återkomst motas med klasspolitik” (9 april)

Stefan Arvidsson: ”Materialister måste våga prata om biologisk ras” (29 april)

Patrik Lindenfors: ”Skilj mellan sund genetik och rasbiologi” (30 april)

Tobias Hübinette och Catrin Lundström: ”Utan rasbegreppet förstår vi inte ojämlikheten” (6 maj)

Erik Svensson: ”Biologin har övergett rasbegreppet av goda skäl” (7 maj)