Storbritanniens konservative premiärminister David Camerons EU-utspel har lett till en inrikespolitisk utmaning också i Sverige. På vänstersidan ser Vänsterpartiet en öppning för att konkretisera sin EU-kritik och lyfta fram de punkter de vill att också Sverige ska kräva undantag på, naturligtvis helt andra än Camerons.
På högersidan har Kristdemokraternas Göran Hägglund, desperat tillbaka­tvingad av dåliga opinionssiffror, gjort framstötar för att försöka ta tillvara en av de mest misshandlade väljargupperna i svensk politisk historia: borgerliga EU-kritiker. Men eftersom ingen riktigt tror på varken Kristdemokraternas eller Hägglunds ärlighet i EU-kritiken eller på partiets förmåga att påverka regeringen i någon riktning alls riskerar det att avfärdas som ett taktiskt utspel.

Inte så med Vänsterpartiet som de senaste åren gått från att kräva svenskt EU-utträde genast till att i första hand kräva stora förändringar av en illa fungerande och allt mer överstatlig union. Partiet använder Camerons konservativa utspel för att, politiskt klokt, kräva att den svenska regeringen ska ställa fyra krav på EU. Alla rimliga:
”1) EU-fördraget måste få ett socialt protokoll som stoppar låglönekonkurrens och allt sämre sociala villkor för dem som arbetar i andra EU-länder. Svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige och EU ska inte få försämra svensk arbetsrätt.
2) Sverige måste få ett juridiskt bindande undantag från hela EMU och Europrojektet. Vi ska inte göras till del av en gemensam ekonomisk politik, den svenska folkomröstningens nej till EMU måste respekteras.
3) Sverige måste få rätten att ställa hårdare miljökrav och folkhälsokrav än vad som sker inom EU. Vi kan inte acceptera att EU förhindrar oss att gå före på miljöområdet. Hänsyn till miljön är viktigare än företagens fria marknad.
4) Vi vill att Sverige lämnar EU:s jordbrukspolitik och att en nationell politik på området istället inrättas. Det ska också öppna för en betydande sänkning av avgiften till EU.”

När nu Vänsterpartiet tar sikte på förändringar, i skuggan av en konservativ brittisk premiärminister, är det också modigt. Det är ensamt och näst intill omöjligt att få gehör för de kraven hos socialdemokratin och Miljöpartiet inför ett eventuellt framtida regeringssamarbete. Den borgerliga regeringen kommer inte att tveka inför att med ”guilt-by-association” peka ut den svenska vänstern som bakåtsträvare med konservativa britter och Sverigedemokrater bakom sig.
Friskt vågat är hälften vunnet och Vänsterpartiets EU-utspel kan antingen isolera partiet helt i svensk politik eller ge välförtjänt väljarstöd från den stora majoritet väljare som inte håller med om EU-elitens och det svenska politiska etablissemangets skönmålningar av ett havererat projekt.Men för den som står på sig finns politiska vinster att hämta i kritiken av ett politiskt system som genom sin gemensamma ekonomiska politik håller på att föra sina medlemsländer i kris mot ekonomisk ruin.
Åsa Westlund, socialdemokratisk EU-parlamentariker, kallar vänsterns förslag för ”märkligt” i en intervju i Dagens Arena. ”Då sätter man verkligen EU-frågan före löntagarnas rättigheter och före en bra utveckling på miljöområdet”, säger hon.
Men är det bättre att blunda och låtsas som ingenting? När EU-krisen i någon form är över kommer de krafter som riktade in sig på kritik av systemet, och föreslog lösningar, se bättre ut än de som blint följde med strömmen. Det borde också Socialdemokraterna tänka på.

För att överleva måste ju EU antingen röra på sig framåt mot ett Europas förenta stater, med ännu mer gemensam ekonomisk och social politik, eller anpassa sig och omfatta färre områden och låta medlemsländerna själva sätta sin prägel på politiken. Det senare är långt ifrån den katastrof det utmålas som. Det kan vara en chans till en ny ekonomisk politik och en väg från massarbetslöshet och nedskärningar. Hemska tanke?