Inrikes 22 augusti, 2023

Rättvis taxiapp utmanar gigbolagen

I vintras demonstrerade Taxiunionen med sympatisörer mot villkoren på Uber och Bolt. Foto: Vilgot Karlsson/Offensiv.

Den nystartade appen Fair är Sveriges första storskaliga försök att utmana gigekonomin i taxibranschen. Men för ett verkligt genomslag krävs en förändring av konsumentkulturen, enligt kooperativexperten Maria Norbäck.

Under vintern arrangerades flera uppmärksammade demonstrationer i Stockholm av Taxiunionen, en organisation som samlar både förare och åkare i taxibranschen. Protesterna riktade sig mot gigföretagen Uber och Bolt, som enligt organisationen både pressar priserna på marknaden samtidigt som de tar en alltför stor portion av förarnas inkomster. Taxiunionen krävde också att gigbolagen skulle erkänna dem som en förhandlingspart. Trots de uppmärksammade demonstrationerna fick organisationen inte gehör för något av sina krav från taxijättarna.

– Vi försökte ha en dialog med Uber och Bolt. Vi hade demonstrationer och försökte ha möten med dem. De påstod att de var villiga att ha en motpart som de kunde diskutera med. Men bakom kulisserna struntade de fullständigt i de organiserade chaufförerna, säger Taxiunionens ordförande Omid Sakhdari (bilden) till Flamman.

Nu tar taxichaufförerna nästa kliv i kampen mot gigbolagen – på deras egen planhalva. Taxiappen Fair (Android/Iphone) lanseras snart, och presenterar sig själv som ett arbetarägt initiativ. Appen ägs till 25 procent av Taxiunionen och till 25 procent av bolaget Reko Rides AB, som ligger bakom själva plattformen. Resten av företaget ägs av de åkare och taxichaufförer som köpt in sig själva som delägare. Plattformen är tänkt att fungera som ett kooperativ, där beslut fattas gemensamt av de parter som äger och arbetar via appen.

Fair lanseras inledningsvis i Storstockholm, där ett 30-tal åkerier och mellan 50 och 100 bilar anslutit sig till den nya plattformen. Enligt Omid Sakhdari kommer kooperativets affärsmodell innebära en ansenlig höjning av den ersättning som förarna får ut, jämfört med om de hade arbetat för gigbolagen.

– Den traditionella apptaxin tar 20–30 procent i avgift av förarna. I den här appen kommer avgiften ligga på 10 procent. Pengarna går till att täcka kostnaderna för att driva appen, så egentligen kör chaufförerna till självkostnadspris, säger Omid Sakhdari, som räknar med en 19-procentig höjning av ersättningen för plattformens åkare och chaufförer.

Samtidigt kommer resorna vara lite dyrare för kunderna än på gigapparna.

– Det kommer att vara något högre pris på den här appen, men det kommer inte att vara så märkbart för passagerarna. Vi räknar med ungefär en 12–13 kronor högre avgift per resa för kunder.

Taxiunionen startade som en Facebookgrupp för taxichaufförer 2015, men ombildades senare till en formell förening. Som förening har de påtalat flera problem med gigekonomin, varav ett är hur gigbolagen inte betalar skatt i Sverige och på så vis slussar ut pengar ur ekonomin.

– Vi har lagt som grundregel att Fair ska vara 100 procent svenskt. Det ska finnas i Sverige, det ska skötas i Sverige, alla skatter samt moms ska betalas i Sverige. Pengarna ska gynna svensk näring, säger Omid Sakhdari.

”Uber, världens största taxiföretag, äger inga fordon.” Teknikjournalisten Tom Goodwins ord från 2015 har citerats otaliga gånger, kanske för att de så väl sammanfattar gigekonomins affärsmodell. På företag som Uber och Bolt står arbetarna själva för sina fordon, inklusive bränsle och underhåll, medan företagen enbart tillhandahåller en digital infrastruktur och den kontorspersonal som behövts för att underhålla plattformen. Därför har ordet delningsekonomi ibland använts för att beskriva liknande företag. En falsk beskrivning enligt kritiker, som snarare ser metoden som ett uttryck för exploatering, där de ansvar och risker som arbetsgivare vanligtvis står för i stället läggs ut på de anställda.

Men att gigarbetare äger sina fordon och redskap innebär också, tillsammans med de svaga anställningarna, att de enkelt kan lämna företag som inte behandlar dem på ett värdigt sätt. Åtminstone i teorin.

– Även om jag som enskild åkare skulle vilja köra för mig själv och bestämma mina egna priser, så har jag inte möjligheten. Jag kan inte utveckla en app och sprida den till tillräckligt många kunder, säger Maria Norbäck (bilden), som forskar om kooperativ inom gigekonomin vid Göteborgs universitet.

Trots det svåra utgångsläget har flera försök gjorts att utmana gigföretagen med kooperativa bolagsformer. I Frankrike har cykelbud och webbutvecklare tillsammans startat plattformen Coopcycle, som ligger till grund för en federation av cykelbud i olika städer runt om i landet. Samtidigt har dessa kooperativ ofta skilt sig från gigbolag från Foodora på ett avgörande sätt, i det att de ofta riktat sig mot företagskunder och offentliga verksamheter snarare än pizzasugna privatpersoner.

– Jag tror att kooperativ har svårare att konkurrera mot privatkunder, som tyvärr är väldigt priskänsliga och uppenbarligen struntar rätt så mycket i den sociala hållbarheten, säger Maria Norbäck till Flamman.

Ett av de mest framgångsrika försöken att bilda ett taxikooperativ ägde rum i amerikanska Denver år 2014, då missnöjda Uberförare slöt sig samman under namnet Green Taxi Cooperative. Efter en startfas där nya medlemmar gick in med en summa pengar lyckades bolaget växa till att omfatta en tredjedel av taxiförarna i staden, som är något mindre än Stockholm.

Men hård konkurrens från de investeringstunga gigbolagen – kombinerat med ett ofördelaktigt avtal kring körningarna från stadens flygplats – gjorde att Green Taxi gradvis förlorade sitt fotfäste på Denvers taximarknad. I april 2022 ansökte bolaget om konkurs.

Trots att inte alla kooperativ lyckats vinna över gigjättarna är Omid Sakhdari positiv till Fairs chanser att utmana teknikbolagen. Men det kommer samtidigt bli tufft, menar han.

– Det här blir en David mot Goliat-fajt för oss. Vi är en underdog som kommer in på marknaden, och vi kommer bryta mot många av de traditionella sätten som appföretag och klassiska taxibolag arbetar på.

– Vår största utmaning just nu är att se till att kunderna väljer den här appen och börjar använda sig av den. Att de förstår och ser poängen med att betala tio kronor mer för en resa.

RULJANS. Kooperativet Pling har levererat allt från luncher till möbler i tio års tid. Foto: Pling.

Även i Sverige har kollektiv startats inom budbranschen, bland annat Alternativa kuriren som erbjuder cykelleveranser i Malmö. Ett liknande initiativ är Pling, som är verksamma i Göteborg. Men även här har konkurrensen varit hård, och de kooperativa initiativen har ofta saknat resurser för att expandera verksamheten. Pling omsatte ett par miljoner under 2022 – att jämföra med Foodoras omsättning på strax under 4 miljarder.

– Det finns offentliga medel att söka som varit till stor hjälp, men eftersom det inte går att köpa sig kontroll över företaget är det ingen som är intresserad av att komma in med riskkapital, säger Plings medgrundare Thomas Röstell (bilden) till Flamman.

– Det blir svårare att konkurrera. När någon annan kan dumpa priserna blir det inte på lika villkor, utan marknaden blir snedvriden.

I gigekonomin har snabb tillväxt premierats framför verklig hållbarhet, och många av de stora bolagen har under det senaste decenniet gått med stora förluster. Ofta har man sänkt priserna till medvetet ohållbara nivåer, för att tvinga bort mindre konkurrenter från marknaden.

– Det här är också det tråkiga med marknaden: har man tillräckligt med pengar så kan man konkurrera genom låga priser. Där det har funnits andra alternativ så har de blivit utkonkurrerade, säger Maria Norbäck.

Enligt Omid Sakhdari kommer Fair arbeta på ett helt annat sätt.

– Vi kommer inte att arbeta så. Vi har inga riskkapitalister. Våra risktagare är våra åkerier, och det är deras pengar som står på spel. Vi kommer växa organiskt och sunt på marknaden, säger han till Flamman.

Samtidigt ser han optimistiskt på idén om att Fair eller deras affärsmodell ska växa även utanför Sveriges gränser i framtiden.

Vi försökte ha en dialog med Uber och Bolt. Men bakom kulisserna struntade de fullständigt i de organiserade chaufförerna.

– Vi hoppas att den här typen av organisation kan sprida sig i Europa. Kraften finns hos arbetarna, det är de som har egentligen makten. Men de måste inse att de får aldrig sin rätt om inte de tar sin rätt. När de går ihop med varandra så är de mycket starkare än vad de tror.

Thomas Röstell menar att det också finns ett behov av statliga investeringar för att se till att konkurrensen mellan kooperativ och stora plattformsföretag blir mindre snedvriden än i dag.

– Om man kan visa att man har en bra affärsmodell skulle man kunna få någon sorts statligt riskkapital, där man premierar den här typen av företag. För det finns stora fördelar: man får mer engagerad personal och bättre arbetsvillkor.

För Maria Norbäck är det uppenbart att det också krävs en kulturförändring hos de som köper exempelvis taxiresor.

– Det är upp till oss konsumenter nu faktiskt att skärpa oss. Vill du att det ska vara schyst, då får du betala. Precis som vi tänker på ekologiskt producerad mat måste vi tänka på hållbart producerade tjänster, oavsett om du går till nagelsalongen, köper mat eller åker taxi.

FAKTA: GIGEKONOMIN

• Förare som arbetar för gigappar i stil med Uber och Bolt är inte anställda av företagen de arbetar för, utan räknas som egenföretagare eller egenanställda.

Samtidigt är det företagen och inte förarna som bestämmer priserna för körningar. Jämförelsepriset – det vill säga det och 15 minuter – ligger på omkring 160 kronor på gigapparna, men kan stiga eller sjunka beroende på efterfrågan.

• När förare arbetar via Uber och Bolt drar företaget dessutom av en så kallad serviceavgift från intäkterna, som kan betraktas som en vinst företagen gör på körningarna. På Uber ligger serviceavgiften på 25 procent, medan Bolt tar ut 23 procent.

• Kombinationen av lågt jämförelsepris, hög serviceavgift och en modell där arbetarna själva måste stå för bränsle och underhåll har lett till en situation där förare kan behöva arbeta upp till 70–80 timmar i veckan för att komma upp i en tillräcklig månadslön.

Veckobrev 17 maj, 2025

Eurovision ger Israels krig en glittrig kuliss

Israel deltar med låten ”A new day will rise” – men vilken morgondag ges palestinierna i Gaza? Foto: Martin Meissner/AP.

Såg du Mello i går?

Det var dags för Eurovision-semifinal i schweiziska Basel – och Israels bidrag gick vidare till final. Låten heter ”A New Day Will Rise” och framfördes av Yuval Raphael, som själv överlevde Hamas terrordåd mot musikfestivalen Nova den 7 oktober. En stark berättelse, och balladens budskap – precis som fjolårets ”October Rain” – är en vag bearbetning av traumat, komplett med vattenfall, stråkar och tonartshöjning.

Kritiken mot att Israels låtar är för politiska är i grunden missriktad. Självklart ska musiken få ta sig an nationell sorg – vad ska den annars vara till för? Snarare hade mer substans kunnat lyfta det som annars mest är ett glittrigt jippo.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Israel är just nu mitt i en katastrofal krigsinsats. Över 53 000 palestinier har dödats. 90 procent har tvingats på flykt. Landet blockerar mat- och hjälpsändningar till en svältande befolkning. Bara i går dödades över 100 personer i ett flyganfall.

Det är en massaker som världen ser – men låter pågå.

Samtidigt deltar Israel i Eurovision som om inget har hänt. Ryssland kastades däremot ut ur tävlingen 2022, med hänvisning till kriget i Ukraina. Då hette det från arrangörerna: ”Beslutet återspeglar oro för att deltagandet av ett ryskt bidrag skulle äventyra tävlingens rykte.”

Varför gäller inte samma princip nu?

Inte sällan sägs att tävlingen inte ska politiseras, men president Isaac Herzog har själv kallat Israels Eurovision-medverkan för ett viktigt inslag i landets ”offentliga diplomati”. Att delta är ett uttalande, sade han – ett sätt att trotsa dem som vill ”driva bort oss från varje scen.”

Samma Herzog har också sagt att ”ett helt folk där ute är ansvarigt” – i direkt referens till palestinierna i Gaza. Det är ett uttalande som legitimerar kollektiv bestraffning, och därmed också det vi i dag ser: död, hunger, förödelse.

Gårdagens scen var alltså inte neutral. Det var en välregisserad propagandabild – mitt i ett krig. Ett försök att visa världen ett land som sjunger om gemenskap och en ny dag, medan två miljoner människor lider under bomberna.

Israel borde inte ha fått tävla i kväll. Och Eurovision – ni är hycklare.

Kultur 17 maj, 2025

Från vardagsmöbel till tortyrredskap

Under 14 år samlade Ida Börjel in berättelser från Palestina och Israel. Foto:

Hur många av rösterna på Ida Börjels 14-åriga inspelningar har hunnit tystats av Israels bomber? ”Röd anemon” är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med varandra.

En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.

Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 16 maj, 2025

V röstar ja till lag om förolämpning: ”Tror vi hamnat rätt”

En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.

Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.

– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.

Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.

Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 16 maj, 2025

Boxarkillarna i Judehusets källare väckte respekt

Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.

I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.

Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.

Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr