Utrikes 29 december, 2003

Reflektion över fem år av social och politisk omvandling i Venezuela

Just nu, när detta skrivs på lördag förmiddag i Latinamerika, marscherar miljoner Caracasbor från olika punkter av den venezuelanska huvudstaden. Om en timma strålar de samman på Avenida Bolivár och deras antal uppskattas till 2–3 miljoner personer.

BOGOTÁ Enligt den statliga venezuelanska TV-kanalen är det en fredlig fest som har ett syfte; en hyllning till de fem åren av en social och politisk utveckling i Venezuela som sammanfattas av marschdeltagarna som ”den bolivarianska revolutionen”.

När den förre fallskärmsjägaren och översten Hugo Chávez Frías lämnade fängelset i mitten av 1990-talet och hade avtjänat sitt straff för ett upprorsförsök i februari 1992, reste han runt hela Venezuela tillsammans med sina närmaste politiskt förtrogna.
I stad efter stad, by efter by, kvarter för kvarter bland de fattigaste, grundlade han det som i dag är en enorm massrörelse för social förändring av Venezuela.
Medan de som var ansvariga för hans fängelsetid skålade i den finaste whisky i huvudstaden, närmade sig den dagen då Carlos Andrés Pérez (s) skulle byta få cell med Chávez för att ha rånat statskassan på miljoner dollar.
De två partierna som i 40 år hade plundrat det venezuelanska folket på alla sina drömmar och utsikter att bygga ett mänskligt liv, skulle i slutet av 1998 pulveriseras när folkets alternativ segrade den 5 december 1998.

Bakom sig lämnade de mest korrumperade politikerna i Latinamerika 1,5 miljoner analfabeter, 80 procent av befolkningen i fattigdom och misär, ett utbildningsväsen som var skapat för de rikas barn, en hälsovård där folket till stora delar också var exkluderat, en bostadssituation utan avlopp och rinnande vatten.
Alltså; de mest elementära mänskliga rättigheterna förnekades folket, samtidigt som arbetsgivarföreningen Fedecamera och toppskiktet inom den traditionellt korrumperade landsorganisationen CTV gjorde upp under bordet via mutor och andra ”förtjänster”.
Chávez’ uppgifter var med andra ord enorma. I dag, fem år senare, och trots en av de värsta sabotagekampanjer som skådats i Latin-amerika mot ett socialt projekt, kan saldot räknas upp med stolthet. Orsaken till att det är miljoner Caracasbor som just nu marscherar och firar de fem år av social revolution i Venezuela kan sökas i följande axplock av de sociala och politiska framgångarna:

UTBILDNING Miljoner av landets fattigaste barn har i dag plats i de så kallade boliviarianska skolorna.
I skolan får barnen tre mål mat –  frukost, mellanmål och lunch. Till skillnad mot de traditionella skolorna lämnar barnet inte skolan efter 4–5 timmar i skolans treskiftschema, utan fortsätter, som i Norden, skolgången till klockan 2–4 på eftermiddagen.
Ett nytt mellanmål serveras men på skolan finns också ett slags fritidshem så att den ensamstående mamman inte ska vara oroad över att hennes barn driver om kring på gatorna.
1,5 miljoner analfabeter har genomgått eller genomgår just nu en alfabetiseringskampanj.
Hittills har en miljon venezuelaner läst sig att läsa och skriva och i februari-mars ska den andra hälften upptäcka en ny fantastisk del av livet, att kunna läsa och skriva. Därefter fortsätter de i en fortbildningskampanj som ska ge dem mellanstadienivå. För dem som inte hade möjligheter att läsa på universitetet innan, har nu en ny nationell kampanj startats som ger dem denna rätt att fortsätta på universitetsnivå.

HÄLSOVÅRD Gratis offentlig hälsovård har införts inom en samhällssektor där de mest reaktionära läkarna i Latinamerika återfinns. Ett samarbetsprojekt med Kuba har upprättats där ett tusental kubanska läkare gratis nu ger en (1) miljon venezuelaner exemplarisk sjukvård i de fattigaste bostadsområdena i landet, där många av de venezuelanska läkarna aldrig hade satt eller har velat sätta sin fot med rädsla för att bli lopp- eller lössbitna.
En intensiv kampanj från den oppositionskontrollerade massmedia rasade i början mot det kubanska läkarstödet men har delvis lagt sig, precis som när de Bolivarianska skolorna eller alfabetiseringskampanjen startade och det talades om en ”kubanisering av utbildningen med Che i centrum”. Den venezuelanska läkarkåren gick till och med till Högsta domstolen och krävde att denna skulle upphäva samarbetsprojektet. För en vecka sedan mördades den förste kubanske läkaren.

EKONOMIN Stöd till små- och mellanstora företag. Banker för de fattiga (”Banco del Pobre”) och kvinnorna (”Banco de la Mujer”) har inrättats som ger finansiellt stöd för de tusentals mikroföretag som blomstrat upp.
Stöd utgår också för första gången till de nybildade kooperativen.

EN MODERAT JORDREFORM har igångsatts som orsakat ett raseri utan like bland de stora land- och boskapsägarna.
120 bondeledare har mördats av colombianska paramilitärer som har kontrakterats av godsägaroligarkin i kampen om jorden.
Men det är en oåterkallelig process där två miljoner hektar har delats ut till 100 000 jordlösa som just nu marscherar i Caracas till stöd för dem revolutionära regeringen.
Även en reform genomförs för att garantera fiskevatten till landets småfiskare.

OLJEBOLAGET PDVSA En helt nödvändig åtgärd för att slå vakt om den ekonomiska utvecklingen var kontrollen över det statliga oljebolaget PDVSA.
Detta användes som en mjölkko av en nomenklatura av direktörer med drömlöner och andra förmåner och politiker från de korrumperade AD (socialdemokratiskt) och Copei (kristdemokratiskt). De över sju miljarder dollar som detta företag genererar varje år fick i allt mindre grad till den venezuelanska statskassan och mer till de korrumperade.
När de 22 direktörerna gjorde gemensam sak med den politiska högern i statskuppen den 11 april 2002, förlät en godtrogen president Hugo Chávez dem.
Men det dröjde bara åtta månader innan de bröt löftet att inte lägga sig i de politiska frågorna i Venezuela då de, direktörerna, förklarade att de hade anslutit PDVSA till arbetsgivarföreningen Fedecamera och den korrumperade CTV:s ”generalstrejk”, som i själva verket var den ekonomiska maktens ”lockout” för att störta Chavez och stoppa den politiska utvecklingen.
I två månader höll lockouten på. Men under tiden tog operatörer och majoriteten av arbetarna och tjänstemännen på PDVSA successivt över produktionen och kontrollen av företaget som aldrig upphörde helt.
Chávez hade denna gång ingen nåd för sabotörerna vars konflikt kostade Venezuela tio miljarder dollar, pengar som skulle ha satsats på sociala reformer men som nu fick vänta.
I dag producerar PDVSA mer än innan lockouten, det vill säga mer än tre miljoner fat olja per dag. De 22 direktörerna bildade en ”fackförening” som de kallade för ”Gente de petroleo” och vände sig till ILO där anklagade Chávez för att ha brutit mot ILO:s normer när han avskedade dessa parasiter och korrumperade maktpersoner. PDVSA är nu helt sanerat och miljarderna från oljan investeras nu i sociala reformer och nya investeringar som ska diversifiera det venezuelanska näringslivet.

BOSTÄDER Regeringen har gett hundratusentals venezuelaner rätt att överta både mark och hus de bor i.
Lån utgår för första gången i massiv skala till de fattiga för nybyggnad eller renovering.
Hundratusentals nya hus och bostäder har byggts till de mest behövande.
ETNISKA MINORITETER
Ursprungs- befolkningarna har återgetts sina historiska och kulturella rättigheter som till exempel jorden.
Venezuelas grundlag är ett föredöme och exempel för andra indianfolk i Latinamerika.

UTRIKESPOLITIK Venezuela är populärt i hela Latinamerika och har vunnit enorm internationell prestige.
Folken ser ett hopp i den politiska venezuelanska processen. För en vecka sedan uttalade den bolivianska kongressen, inklusive högerpartierna, sitt stöd för Chavez’ uttalande att han en gång i framtiden vill ”bada på en boliviansk playa i Stilla havet”, ett uttalande som fick den politiska och militära eliten i Chile att tjuta i högan sky.
I Latinamerika har USA:s förslag till ekonomisk integrering via ALCA, fått tummen ned medan frihandelsorganisationen Mercosur, med Argentina, Brasilien, Paraguay, Uruguay och Bolivia som associerad medlem, fått en allt större betydelse som en motvikt till ”USA:s rekolonialisering av Latinamerika”, som Chávez och kritikerna på kontinenten karaktäriserar projektet ALCA.
USA har med oro sett hur Chávez förslag om en förstärkning av Mercosur också fått allt större stöd i likhet hans öppna kritik mot IMFdiktat.
Venezuelas samarbete med Kuba är också en annan nagel i ögat på USA som i stället verkar för en allt större isolering av den karibiska ön. Denna kan uppvisa den lägsta mödra- och barnadödligheten och största läkartätheten i Latinamerika och Kuba har på många områden har varit av stor betydelse som exempel för Venezuelas sociala investeringar, utan att Chavez har försökt dölja detta, till högerns desperation.

FOLKRÖRELSE I stället för att sabotera och blockera organisering och bildande av fackföreningar som är den internationella tendensen i hela världen, har regeringen i stället lagstiftat och stimulerat för att folket organiserar sig. Det handlar inte bara om facken utan även de centrala Revolutionskommittéerna, de så kallade Circulos Bolivarianos.
Denna organisering är en nödvändighet för att försvara den sociala utvecklingen.
Det är ingen tillfällighet att det är miljoner som marscherar i dag på Caracas’ gator, utan organisation i fattigkvarteren hade antalet och den politiska medvetenheten inte varit lika stor.

Ovanstående punkter är, som sagt, bara ett axplock vad som uträttats under de senaste fem åren. Vad som styrt hela denna utveckling är också en förstärkning och utveckling av den reella demokratin som institutionaliserats i en helt ny grundlag.
Denna konstitution raderades i ett pennstreck ut av Venezuelas arbetsgivarordförande Pedro Carmona (idag bosatt i grannlandet Colombia) när han den 12 april, dagen efter statskuppen förra året, förklarade att den Bolivararianska konstitutionen hade annullerats. Men i veckan som gick, har samma politiska opposition utnyttjat grundlagen för att med den försöka dra tillbaka mandatet för president Chávez.
Denna möjlighet är inskriven i den bolivarianska grundlagen som en säkerhetsspärr mot personer som deformerats i korruption. Exempel att visa finns det ett överflöd av under de 40 år då tvåpartisystemets AD-Copei delade på makten och härligheten.

De fem åren av politisk process i Venezuela är unik i Latinamerika. Det har varit fem år av upprepade segrar för Chavez i alla de val som utlysts.
Desperationen hos borgerligheten påminner delvis om förre högerledaren i Sverige, Gösta Bohman, när han på 1970-talet insinuerade, efter att han förlorat ett riksdagsval, att det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet byggde på en inbyggd diktatur i det politiska systemet.
Men i Venezuela har kontakten mellan de fattiga massorna och regeringsmakten varit både öppen och direkt.
Och till skillnad mot andra presidenter i Latinamerika, som efter ett år vid makten brukar ha tio procent i opinionsundersökningarna, har sympatierna för Chávez snarare ökat under senare tid – trots en djup ekonomisk kris som framför allt har sin bakgrund i den två månader långa lockouten i december–januari.
Men ekonomin är på uppgång. Och i fredags publicerades uppgiften att det aldrig har varit säkrare för utländska företagare att investera i Venezuela. Dessutom verkar USA för tillfället inse att det är bättre att ha bra relationer med den revolutionära regeringen, än att bli avslöjad gång på gång med CIA-folk som försöker destabilisera Venezuela och Chavez – på samma sätt som man gjorde 1970–73 i Chile.
I Venezuela är också majoriteten av de väpnade styrkorna på Chavez’ sida.

Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]