En hästväljare brukar statsvetare kalla en väljare som skulle fortsätta rösta på ett visst parti även om partiledaren byttes ut mot en häst. För den skara sossar som startat S-föreningen Reformisterna stämmer detta påstående nog in – de är sossar och tror på den socialdemokratiska maktapparaten. Alltså är det inom S de organiserar sig, tillsammans med likasinnade, för att förändra inifrån.
På presskonferensen där föreningen lanserades sa en av grundarna, den avhoppade riksdagsledamoten Sara Karlsson, att de nu gjorde det sossigaste man kan göra – nämligen att starta en S-förening. Men är det verkligen det? Är inte det sossigaste man kan göra att gå med i en partiförening där man resonerar sig fram till vad som är bäst? Inte att starta en förening, inom föreningen, där alla dessutom tycker precis likadant.
För den socialdemokratiska partiledningen hölls detta säkert hemligt fram till lansering – men ändå kom det knappast som en chock för dem. Löfven, Damberg och Baylan kan fortfarande sitta still i båten. Reformisterna lovar att inte splittra utan att stanna kvar och foga sig, lite oavsett hur nästa uppgörelse ser ut. Oavsett strejkrätt och skattesänkningar för de rikaste.
Reformisternas uttalade lojalitet är initialt rimlig. De slipper få en debatt om splittring, och i stället en som handlar om idédebatt, något som under tio, femton års tid stått still inom S. Men med den ger de ett mandat för ett S som, trots att de gör något annat i praktiken fortfarande kan ses som ett alternativ för väljaren som vill ha rättvisa, solidaritet och jämlikhet. Det implicita hotet om att lämna och ta med sig alla sina medlemmar och sympatisörer måste finnas på riktigt för att en förening som Reformisterna ska kunna ha något inflytande. Annars riskerar föreningen enbart att mobilisera väljare till det högerprojekt som S nu är.
För den socialdemokratiska partiledningen hölls detta säkert hemligt fram till lansering – men ändå kom det knappast som en chock för dem.
Så hur hamnade vi här? I en tid där S-ledningar inte längre hyser någon tilltro till sin politik; när de inte tror att den kan vinna majoriteter av väljarna, väljer man makten och gör politiken sekundär. Vänsterpartiet har i sin tur politik som man tror benhårt på, däremot saknas tron på att man kan vinna makten. I hålrummet däremellan öppnar sig ett utrymme som varken S eller V själva förmår att inta.
Det är också i det hålrummet Reformisterna nu bildas, men man gör det i S och inte utanför. Det hade inneburit större risker att löpa linan ut och skapa ett rent alternativ i form av ett nytt parti eller en typ av ”Attac”-rörelse som påverkar utifrån. På sikt kan man se det som ett sätt att bli av med V – och få en situation mer lik den i Storbritannien. Göran Greider sa det helt öppet i en intervju med Expressen (3/2, 2019) när han svarade på frågan ”Är det inte bättre att de bara byter parti då?”
”Jag vet att det är mängder av medlemmar i socialdemokratin, arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen som vill gå med och kommer att gå med. Det kan till och med vara så att någon enstaka väljare som vill ha progressiv politik och står i valet och kvalet till Vänsterpartiet kanske ser ett hopp tändas.”
Som om det vore en seger för varje vänstersosse för varje medlem som gick från V till S. Vänsterpartister har säkert vid många tillfällen hoppats på motsatsen. Det är för all del en mer rimlig tolkning. Vänsterpartiets politik kan inte vara vilken som helst. Det kan S-politiken.
Hästväljare tenderar att bli kvar i och följa sitt parti tills döden skiljer dem åt. Att som Reformisterna inte bara gnälla utan faktiskt göra något är alltid bättre än att inte göra något. Att bli ett kollektiv med en agenda i stället för passiva och bittra individer. Men att som Reformisterna nu gör, stå för en V-politik och sen kampanja för S-politik är att satsa allt på ett kort. Det bygger på att de lyckas vända och förändra Sveriges mest toppstyrda parti.
Lycka till!