Låt oss först slå fast en sak. De skandinaviska ländernas föräldraförsäkring är en av få saker som är kvar som utmärker våra länder positivt i välfärdshänseende. Det är fortfarande en sak som människor i anglosaxiska och sydeuropeiska länder knappt tror är sant när man berättar om. Det är viktigt att påminna om det: det är en generös och viktig politisk reform. Den är dessutom i princip helt ohotad, eftersom också borgerliga väljare utnyttjar och trivs med den. I Sverige betalar staten sina medborgare för att vara hemma med sina barn det första året (åren om man har råd att ta färre dagar och dra ut på det lite).
Låt oss sedan konstatera att denna viktiga och populära reform också inom sig bär frö till att bli mycket negativ för kvinnors karriär och ekonomiska självständighet. Det har egentligen både regeringen och Alliansen redan erkänt med sina respektive åtgärder, extra ”pappamånad” och jämställdhetsbonus. Nästan alla är överens om – alla utom KD – att det är önskvärt att föräldraledigheten tas ut likvärdigt mellan könen i de familjer som består av en mamma och en pappa. Varför då inte dela lika rakt av?
Argumenten mot handlar ofta om att ”inte alla har råd” att dela lika då mannen i familjen ofta tjänar mer än kvinnan. En ojämlikhet ska försvara en annan. Problemet är bara att det är just i de situationer där kvinnan redan har en svag förankring på arbetsmarknaden som det blir extra viktigt att hon inte förlorar kontakten med arbetsmarknaden för länge. Det är alltså just i de familjer där inkomstskillnaden mellan kvinnan och mannen är stor som det som bäst behövs ett jämställt uttag. Det är där ”frivilligheten” fungerar som sämst.
Inför årets 8 mars kan vi alltså konstatera att inte heller Stefan Löfvens regering vågar ta itu med denna viktiga fråga ordentligt. Regeringens förslag är en halvmesyr – en extra pappamånad – där det egentligen skulle behöva visas politisk vilja och mod.
Frågan om kvoterad föräldraförsäkring är av många skäl avgörande för att jämställdheten i Sverige ska öka. Den hänger tätt samman med kvinnors löneutveckling och möjlighet till karriär. Det är en viktig fördelningspolitisk fråga, där tid och resurser kan fördelas mer rättvist mellan kvinnor och män. Det är dessutom en fråga som politiker har full kontroll över och inte behöver ”vänta in” ändrade attityder i den privata sektorn. Den hade varit en perfekt profilfråga för en progressiv regering.
Det är dessutom så här. Män har också rätt till att vara hemma med sina barn, lära känna dem som individer redan från när de är små och utveckla ett föräldraskap bortom rollen som familjeförsörjare och leverantör av brödfödan. Och en tudelad föräldraförsäkring gör det lättare för män att ta sig den rätten i ett läge där den kanske ifrågasätts av en partner som i stunden gärna vill ta hela föräldraledigheten själv. När pengarna bara utgår vid delad föräldraledighet uppmuntras kvinnor att inte se något fel i att vilja gå tillbaka till jobbet efter hälften uttagna dagar och signalen till män blir att det inte finns något fel med att spendera mer tid med sina barn, även om man skulle tjäna mer pengar än sin partner. Det är viktiga signaler att ha med i ett ersättningssystem.
För att återvända till hur det ser ut i länder vars lagstiftning och bidragssystem inte tar några hänsyn till jämställdhet kommer jag att tänka på den sorgliga historien om amerikanen som besökte Stockholm och förvånat undrade varför det finns så många ”gay nannies” här? Tanken på att en mängd pappor samtidigt kunde spendera tid med sitt lilla barn på arbetstid en vardag var helt enkelt omöjlig. Själv är jag tacksam att jag har fått chansen att lära känna mina barn på ett sätt som mycket få män i mina föräldrars generation fick. Alla män borde få samma chans.
Det vi har vunnit har inte varit lättvindigt. Det är bräckligt och måste försvaras varje dag. Vad som behövs göras är i stället att erkänna att ”den svenska modellen” är positiv och måste fullföljas till sin logiska konsekvens. Regeringen får nu rättmätigt inget stöd av Vänsterpartiet för den här halvmesyren. Även om Vänsterpartiet kunde ha uttryckt sig klokare när de förklarade sitt agerande i riksdagen kring frågan har de i princip rätt. Det handlar inte om bara ”spelet” (”ni måste förhandla med oss”) utan om själva sakfrågan. En tudelad föräldraförsäkring är en viktig reform som en S-MP-regering borde ha vågat föreslå. Det är fortfarande oklart varför den inte gör det.
