Man brukar säga, lite putslustigt, att definitionen av dumhet är att göra samma sak en gång till och förvänta sig ett annat resultat.

När Stefan Lövfen häromdagen lät sig intervjuas på Harpsund av Dagens Nyheter valde han att anlägga ett slags klassperspektiv på frågan om gängkriminalitet och narkotikahandel. Det är de rikas knarkande i orter som Danderyd som driver gängkriminalitet och skjutningar i mindre välbemedlade förorter, menade statsministern.

Uttalandet fick, antagligen ungefär som det var tänkt, delar av vänstern att jubla och delar av högern att gå i taket. Så brukar det ju bli när någon anlägger ett klassperspektiv.
Men ganska snart skulle det visa sig att Stefan Löfvens nyfunna insikter inte sträckte sig speciellt mycket längre än till effektiv kommunikation.

För den politik som regeringen lade fram i samband med DN-intervjun är en gammal gris i ett nytt läppstift.

Ministrarna Lena Hallengren och Mikael Damberg presenterade på tisdagen regeringens Löfvens nya narkotikapolitik. Det är här det där med definitionen av dumhet kommer in.
Den nya narkotikapolitiken låter faktiskt exakt som den gamla: repression, repression, repression.

Polisen ska få mer pengar till att jaga narkotikahandeln och så ska man utreda om postanställda ska få göra anmälningar när de upptäcker något fuffens i posten. Jo, staten vill alltså granska innehållet i din post.

I vanliga fall hade kanske ett sådant förslag fått S politiska motståndare till höger att gå i taket. Men nu är det inte vilket fall som helst, utan narkotikapolitik det handlar om. Och som regeringen själva skriver: ”Sverige har sedan lång tid tillbaka och i politisk enighet haft en vision om ett narkotikafritt samhälle”.

Sedan lång tid tillbaka har vi också en narkotikapolitik som bygger på att jaga missbrukare, om det råder också nästan (Vänsterpartiet sätter sig i vanlig ordning på tvären) fullständig politisk enighet.

Samtidigt som mer pengar ska gå till polisen skär man däremot varje år ned på missbruksvård och förebyggande insatser, politik som till skillnad från repression faktiskt bevisat minskar narkotikaanvändandet, för att inte tala om dödsfallen. Det står dessutom fortfarande kommuner fritt att välja om man vill erbjuda sprututbytesprogram eller inte, vilket innebär att din risk att drabbas av följdsjukdomar är helt beroende av vart du bor.

Hade Stefan Löfven faktiskt haft ett klasstänkandets uppvaknande hade han kanske funderat över just det här. Kanske hade han till och med gått så långt som att kolla om det är i framförallt Danderyd knarkarna finns. Det han pratar om är nämligen en enkät där gymnasieungdomar tillfrågats om de testat knark – och inte alls någon statistik över var missbruket finns. Frågar man folkhälsomyndigheten är det framförallt i de lägre inkomstskikten.

Sverige är i dag ett av de EU-länder som har flest narkotikarelaterade dödsfall per capita. Det beror till stor del på att poängen med den svenska narkotikapolitiken för det mesta varken har varit att förhindra dödsfall eller komma åt kriminella, utan att spänna musklerna inför väljaropinionen. Därför talar man om att jaga skurkar, i stället för att hjälpa medborgare.

Den nya narkotikapolitik som S vill införa tycks i allt väsentligt vara i linje med den som har förts, med nämnda breda enighet, sedan sextiotalet. Hade det fungerat hade vi väl haft det där narkotikafria samhället vid det här laget.