Ett medel för att uppnå detta är att göra som Reinfeldt i tisdagens regeringsförklaring: att tala socialdemokratiska. Att låta snäll är dock bara en del av programmet. Den andra delen handlar om att fortsätta bestämma den politiska dagordningen. Huvudverktyget, nu liksom under valrörelsen 2006 är ”utanförskapet”.
Utanförskapet skall brytas genom att ”trösklarna till arbetsmarknaden sänks”, dvs. att hålla tillbaka löneutvecklingen, ge skattelättnader till arbetsgivare som anställer svåranställningsbara grupper, stödja den privata tjänstesektorn, uppmuntra folk till att starta egna företag. Det är också här den antifackliga agendan är inbakad: genom att försvaga de fackföreningar i branscher med hög arbetslöshet och osäkra anställningar, kan deras förhandlingsstyrka bli sämre, vilket minskar risken för att de blir kaxiga när arbetsvillkoren pressas tillbaka.
Alla dessa människofientliga förändringar kan genomföras i en solidarisk anda tack vare målet att få ned utanförskapet. Det är ingen dum motståndare vi har att göra med.

Om utanförskapet är nummer ett i trollerilådan har nu regeringen utsett en nummer två.
I sin regeringsförklaring aviserade Reinfeldt att det nu också är dags att ta itu med välfärden. I regeringsförklaringen öppnar statsminister Reinfeldt retoriskt den stora famnen för alla som är oroade över att välfärden inte är så bra som den skall vara. I välfärden skall alla bli lyssnade på: ”elever, föräldrar, patienter och äldre”. Samtidigt skall personalen få större inflytande. Och allt detta magiska skall ske med hjälp av privatiseringar ”och ideella krafter”. Ni är varnade: det stora slaget om välfärden kommer starta denna höst.
Regeringen Reinfeldt har hittills fått rekorddåliga opinionssiffror. Det är inte alls konstigt. Samma vecka som valet 2006 hölls uppmärksammade Flamman en rad opinionsundersökningar som pekade på att stödet för Reinfeldts politiska lösningar var svagt:
En majoritet ville inte sänka a-kassan, införa avdrag för hushållsnära tjänster eller se mer av privatiseringar. En majoritet trodde inte att arbetslösheten skulle lösas med skattesäkningar för privata arbetsgivare. Rubriken på vår framsida var: ”Välj ett annat folk, Reinfeldt!”.

Det är svårt att förvånas över att denna regering blivit impopulär. Men Reinfeldt vann inte heller valet på sin politik, utan på sin förmåga att sätta agendan. Reinfeldt pratade om problemen i det svenska samhället – och det fortsätter han med. Vill det sig illa, kan han till och med vända på matchen på detta sätt.
Det borgerligheten har – och som oppositionen saknar – är denna förmåga att skapa fokus. Regeringen Reinfeldt har kunnat anpassa sig eller göra helomvändningar på alla områden som de struntar i: klimatpolitiken, försvarspolitiken, utrikespolitiken eller vad som helst. Men kärnan av visionen är tydlig och den öppnar för framtida segrar. Kanske är detta den bästa mätaren på vem som vinner ett krig på den ideologiska arenan.
Öppna vilken högerpublikation som helst, och du återfinner en noggrannt utarbetad världsbild som hänger samman. Privat är bättre än offentligt. Entreprenören är vår tids hjälte. Därför är företagande boten på utanförskapet. Och därför att nya privata experiment det som kommer få sjuksköterskor att komma till arbetet fulla av energi.
Öppna sedan någon vänsterpublikation och luddet sprider sig. Är offentligt bra – ja, kanske det (om det inte är för byråkratiskt)? Företagande, jovisst det kan vara viktigt ibland. Och hjälten är – tja vem vet, egentligen?

Vänsterpartiet gör helt rätt, som nu fokuserar på att bygga upp ett starkare parti. Socialdemokraterna gör också rätt i att turnera och lyssna på människors idéer. Men dessa partier måste i slutändan få fram ett svar på Reinfeldts utmaning. Vem är det i vänsterversionen som skall lösa problemet med den strukturella arbetslösheten? Hur skall Sveriges alla lärare och sjuksköterskor gå till arbetet med större tillförsikt? Att låta Reinfeldt få monopol på frågorna och svaren runt dessa kärnfrågor är livsfarligt.
Är det något vi kan lära oss av den defensiv som framförallt präglat socialdemokraterna sedan 1980-talet är det följande: Den som inte tar strid mot borgerlighetens kärnidéer får förr eller senare finna sig att acceptera borgerlighetens lösningar.