– Vi kommer att kämpa som fan för att stoppa Bushs ultahöger-agenda, säger USA:s LO AFL-CIO:s ordförande John Sweeney i en eftervalskommentar.
De flesta valanalyser på vänsterkanten tar fasta på att det är en mycket splittrad nation som går ur presidentvalet. AFL-CIO har aldrig satsat så mycket på ett val tidigare och av dess medlemmar röstade dubbelt så många på Kerry som på Bush. Fackföreningsaktivister knackade på mer än sex miljoner dörrar, och enligt dem själva avgjorde de med sin kampanj jämna stater som Pennsylvania, Michigan och Wisconsin till Kerrys fördel. Bara 13 procent av USA:s arbetskraft är fackligt organiserad men 27 procent av väljarna identifierade sig som fackmedlemmar eller medlemmar ”fackliga familjer”.
På fristående vänsterhemsidan Znet analyserar författaren Michael Alberts statistiken från CNN:s vallokalsundersökning och visar hur tydlig Bushs bas är hos vita män. Enligt undersökningen röstade vita män till 61 procent för Bush medan bara 38 procent röstade på John Kerry. Motpolen är icke-vita kvinnor där 24 procent röstade på Bush och 75 procent på Kerry. Förstagångsväljare valde Kerry före Bush, 55 procent mot 45. Den enda åldersgruppen Kerry vann var mellan 18 och 29 år, alla andra tog Bush hem.
Bland väljare som tjänar mindre än 50 000 dollar om året vann Kerry med 56 mot 43. Bland dem som tjänar 100 000 dollar eller mer vann Bush med 57 procent mot 41. Alberts slutsats är att om fler låginkomsttagare röstat, eller om mer fackligt organiserade hade röstat, så hade Kerry vunnit valet. Bland dem som inte är fackligt organiserade vann nämligen Bush med 52–47.
Alberts menar att en av anledningarna till förlusten var att Kerry misslyckats med att fokusera tillräckligt på Irak-frågan och ekonomin – Bush tydliga svaga punkter.
Liknande tongångar hittar man också i Committees of Correspondence for Democracy and Socialisms valanalys (CCDS). CCDS bildades i början av 1990-talet av besvikna medlemmar ur kommunistpartiet CPUSA (bland annat den kände medborgarrättsaktivisten Angela Davies som länge satt fängslad) som ville förnya vänstern men ändå inte bilda nytt parti. De sysslar mest med publicering, bland annat med ett nyhetsbrev på nätet, Portside. CCDS påpekar att de goda nyheterna från detta annars deprimerande val är att ”George Bush fick flera röster mot sig än någon tidigare president i historien” och menar att det stora organiseringsarbetet mot Bush i valet nu måste utnyttjas för att flytta fram vänsterns positioner. Bland annat kan detta göras genom att fortsätta samarbetet mellan olika organisationer till vänster och att bygga en ”internetbaserad sanningsmaskin” som kan stå emot medier som Fox News, som är mer eller mindre öppet republikanska. Att moralfrågorna skulle vara den verkliga tudelaren av USA (god, guns and gays), som republikanerna hävdat (gud, vapen och bögar) förnekar de.
Trots det verkar den republikanska taktiken att fokusera på moralfrågorna ha slagit igenom stort. Där ges Bushs valstrateg Karl Rove stort utrymme i vänsteranalyserna och flera önskar lika skickliga strateger hos demokraterna.
I sin artikel ”Tio anledningar att inte flytta till Kanada” tar Sarah Anderson på commondreams.org upp valet av Barak Obama till senaten som en positiv aspekt av valet. Obama blir den ende svarta amerikanen i senaten. Han var tidigt en tydlig antikrigsaktivist vad gäller Irak och hade framgångar till och med i vita jordbruksdistrikt, vilket Anderson menar kan lära progressiva i resten av USA hur man göra progressiv politik förpackat som ”mainstream”.
Andra lyfter fram valet av Cynthia McKinney, Georgia, till kongressen som ett positivt tecken. Cynthia är en svart kvinna som kampanjat för tillbakadragande av trupperna från Irak och för ett rättvist USA. Hon har bland annat talat på World Social Forum i Mumbai. Hennes i USA-mått mätt mycket radikala segertal kan läsas på: http://www.CynthiaForCongress.com. Men generellt förbereder sig vänstern för fyra svåra år.
