I år är det trettio år sedan publiceringen av Harry Bravermans Arbete och monopolkapital – arbetets degradering i det tjugonde århundradet. Det är svårt att överskatta den betydelse och den uppmärksamhet verket har rönt.
Bravermans Arbete och monopolkapital har haft ett enormt inflytande över studiet av arbetsmarknader och arbetsprocesser. Den har fått genomslag i discipliner som utbildning, management, ekonomi och sociologi.
Oavsett om man menar att de tendenser Braverman identifierade fortfarande är giltiga eller ej har Arbete och Monopolkapital blivit ett ofrånkomligt referensverk.
Bara ett år tidigare, 1973, hade Daniel Bell publicerat sin The coming of the post-industrial society. Bell förutspådde en minskning i andelen arbetare sysselsatta av monotona arbeten, såsom löpandebandsarbete. Den nya teknologin skulle enligt Bell innebära att allt fler arbetare sysselsattes av kunskapsintensiva arbetsuppgifter. Braverman som sedan ungdomsåren arbetat som metallarbetare inom skeppsindustrin i Brooklyn kände inte igen den verklighetsbild som det post-industriella samhällets förfäktare frammanade. Han vidhöll att arbetet i allt högre utsträckning fragmenterades i separata funktioner, samordnade och kontrollerade med hjälp av den vetenskap och teknik som enligt Bell skulle frigöra arbetarnas kunskap och kreativitet.
Som titeln Arbete och monopolkapital skvallrar om var en av Bravermans främsta inspirationskällor Paul Barans och Paul M Sweezys verk Monopolkapitalism som utkom 1966. Monopolkapitalismen utmärktes av kapitalets centralisering och koncentrering. Den här centraliseringsprocessen sammanföll väsentligen med de omstruktureringar i arbetsprocessen Braverman beskrev. Baran och Sweezy utelämnade emellertid vad som varit en central beståndsdel i Marx studium av kapitalet, arbetsprocessen. Braverman tog upp den kastade handduken och skrev att ”den undersökning av arbete som här genomförs är enbart en annan form av undersökningen av mervärdets rörelse som genomförs i Monopolkapitalism”.
Med det ökade bruket av vetenskapen i arbetets organisering kom kapitalets exploatering att växa inte enbart i omfång utan i intensitet. Den här tendensen var inte ny, utan hade redan tidigare utforskats av Marx.
Samtidigt som kapitalet underordnade fler och fler människor och gjorde dem beroende av lönearbetet, medförde det ökade bruket av konstant kapital (maskiner, anläggningstillgångar) att många arbetare fann sig stå utan det arbete som utgjorde grunden för deras försörjning. Denna kapitalismens egenartade befolkningslag vars effekt var en allt större arbetskraftsreserv i termer av arbetslösa ägnade Braverman delar av sin studie åt. Han skrev att ”det är detta överskott på arbete indraget i nya former av produktion eller icke-produktion som angår oss, eftersom det är härigenom sysselsättningsstrukturen och därmed arbetarklassen har omvandlats”. Han visade hur arbetarklassens sammansättning förändrades i takt med att en del av de arbetare som blivit överflödiga i tillverkningsindustrin kom att slussas in i den expanderande cirkulationssfären och hur dessa yrken underordnades samma organisationslogik som tillverkningsindustrin. Tidigare högstatusyrken blev allt mer monotona och dess utövare berövade på yrkesskicklighet likväl som inflytande över arbetsprocessen. Braverman kan på många sätt betraktas som en föregångare för alla de studier som idag påvisar hur såväl den tayloristiska som den fordistiska organisationsstrukturen kommit att genomsyra tjänstesektorn. Tjänster klockas och förväntas utföras enligt samma effektivitetsnormer som varor inom tillverkningsindustrin.
Tjänstesektorns utveckling var enligt Braverman en del av den process som kännetecknade monopolkapitalets era – omstöpningen av alla individens, familjens och samhällets behov för att anpassa dem för att tjäna kapitalet. Han menade att det var omöjligt att förstå det nya sysselsättningsmönstret och därmed arbetarklassens sammansättning utan att analysera den här utvecklingen. Braverman pekade på hur den här processen gav upphov till nya näringsgrenar och varor och tjänster som ersatte eller omstöpte mänskliga relationer. Det är med andra ord en process som å ena sidan inbegriper ekonomiska och sociala förändringar och å andra sidan genomgripande förändringar i psykologiska och känslomässiga mönster.
Oavsett om vi talar om fabriksarbetare, sjuksköterskor, transportarbetare, snabbköpsexpediter, lärare eller telefoncenterarbetare återfinner vi samma visa: rutinartat, stressigt arbete med föga eller inget inflytande. Kravet på lönsamhet ökar arbetarnas börda och lämnar dem samma kreativa utrymme som kuggarna i fabrikens maskiner. Den potential till kreativitet som de nya produktionsmedlena bär kvävs i sin linda när det sammanhang de införs i är detsamma nu som då: ett kapitalistiskt produktionssätt där profit och inte mänskliga behov och kreativitet är ledstjärna. Moderna bevaknings- och informationssystem gör stämpelklockan överflödig. Medan det ökande arbetarinflytandet som den nya ekonomins apologeter utbasunerade alltjämt lyser med sin frånvaro arbetar människor bokstavligen ihjäl sig. Dagens höga sjukskrivningar och utredningar som vittnar om flertalet arbetares dåliga arbetsmiljö talar sitt klara språk om Bravermans relevans.
