Solen sken oupphörligen i ett industriellt landskap av tegel, betong och glas. I de gamla fabriksbyggnaderna kring Louis de Geer konsert- och kongresshall hade det industriella innehållet bytts mot körfestivaler, muséum, universitetscampus och vänsterpartiets kongress.

Innanför dörrarna försökte vänsterpartiet på en gång etablera sanningen att det rör på sig i vänsterpartiet och att ”förändring” till vänster är möjlig. Kärnan i vänsterpartiets förändring är att vända partiet utåt. Och denna förändring har otvivelaktigt nu demokratisk legitimitet. Den har också påbörjats i centrala dokument, geografiskt fläckvis och i ett annat kampspråk från Lars Ohly. Däremot blev det inte en kongress som kunde visa upp förändring genom bubblande experiment, politisk fantasi och succehistorier från verkligheten. Så långt har processen att vända partiet utåt helt enkelt inte kommit.

Istället var den stora funktionen att rensa bordet från problem inför det stora arbetet att hitta en offensiv och realistisk linje till valet 2010. Under det närmaste året skall många av de sakpolitiska områdena, skolan, sjukvården, EU-politiken och skattepolitiken processas genom arbetsgrupper, partistyrelse och riksdagsgrupp. Det sista avstampet blir gissningsvis kongressen 2010, då man skall ta en valplattform som – mer än inför valet 2006– utgör en deklaration av vad vänsterpartiet ser som sitt mandat i en kommande regering.

Besökare som klev innanför dörrarna till denna kongress såg ett vänsterparti som fungerar. Motioner, pressinformation, fester och beslut flyter i en kontrollerad ström. Fanns samma målmedvetenhet, energi och smidighet till vardags, då skulle det politiska landskapet se annorlunda ut.