Kultur 23 maj, 2018

Repeal the 8th

Den 25 maj går Irland till folkomröstning om avskaffande av abortförbudet i grundlagen. I Dublin möter Erik Haking en antiabortkampanj som präglats av katolska PR-byråer och konspirationsteorier men som ändå ser ut att ta hem spelet.

På O’Connel Street i centrala Dublin står en man – misstänkt likt Britain’s Got Talent-sensationen Paul Potts – och lovar att på 180 sekunder omvända vilken abortanhängare som helst. Bredvid honom står flygbladsutdelaren Michael Galvin som förklarar att Irland för närvarande lyder under en homosexuell ledare (Leo Varadkar) ”som själv aldrig kommer få barn” och tillsammans med resten av det politiska etablissemanget, storföretagen och media försöker tvinga fram en uppluckring av det irländska totalförbudet mot abort.

Efter ett flertal uppmärksammade dödsfall bland kvinnor som nekats abort de senaste åren har det vuxit fram en rörelse på Irland som krävt att konstitutionens åttonde tillägg – som innebär att förbudet mot abort är fastlaget i grundlagen – avskaffas. Kampanjen kallas Repeal the 8th (”upphäv det åttonde”) och den 25:e maj ska irländarna ta ställning i frågan genom en folkomröstning. Om avskaffandet går igenom väntas parlamentet lagstifta om fri abort fram till och med 12:e veckan, men även att läkare ska ha rätt att neka till att utföra abort i enlighet med en så kallad ”samvetsklausul”.

Efter att 62 procent av irländarna röstade för att tillåta samkönade äktenskap 2015 och framstående irländare som Cilian Murphy och (naturligtvis) U2 aktivt kampanjat för att avskaffa konstitutionstillägget har de flesta – framförallt i de urbana delarna – förväntat sig en relativt enkel seger.

Så sent som i december ledde också sidan för att avskaffa tillägget stort. Men i den senaste mätningen hade Ja-sidan krympt från 62 procent till 45 procent och med 18 procent som uppgav att de fortfarande var osäkra. Tidningen Independent har påpekat att om mönstret upprepas från omröstningen rörande samkönade äktenskap så kommer de osäkra till stor del att landa hos Nej-sidan. Därmed skulle dessa stå som segrare och abortförbudet förbli fastställt i grundlagen.

Det här insåg Nej-sidan på ett tidigt stadium. Den irländske ärkebiskopen kallade resultatet i omröstningen rörande samkönade äktenskap för en ”väckarklocka”. Under en längre tid – i sviterna av pedofilskandaler och stadigt fallande medlemskap – har den katolska kyrkan tappat delar av sitt av tradition så starka inflytande.

Även om man inom organisationen inte sett kyrkans läror i behov av en uppdatering så har man definitivt sett det rörande dess arbetsmetoder. Inför vårens omröstning har abortmotståndare på Irland därför tagit hjälp av den kristne affärsmannen Ryan Dellacrosses bolag Fuzati. Fuzati är något så fromt kristet som en katolsk PR-byrå ”där innovation möter tradition” som bland annat lockar potentiella kunder med sina ”10 budord om katolsk marknadsföring”. Huvudkontoret återfinns i Texas men man har även en filial i Dubai.

Framstående Irländare som Cilian Murphy och (naturligtvis) U2” har aktivt kampanjat för att avskaffa det åttonde konstitutionstillägget

”Ja-till-livet”-kampanjen Protect the 8th tillhör de som lockats av att anlita Fuzati, som via framförallt Facebook lyckats identifiera irländare som utgett sig för att vara osäkra inför valet. Dessa har sedan fått skräddarsydd reklam för påstått ”objektiva” informationssidor gällande abortlagstiftningen (jämför med hur Svenskt Näringsliv via sidor som ”Arbetsmarknadsnytt” och ”Ekonomifakta” endast påstår sig redovisa odiskutabla fakta som svävar över alla snäva särintressen inom politiken) där det bland annat – felaktigt – påstås att abort kommer att vara tillåtet upp till 6:e månaden om tillägget avskaffas.

När Fuzatis och Nej-sidans metoder uppmärksammades svarade Google och Facebook med att blockera alla annonser rörande omröstningen 25:e maj. Ja-sidan jublade över att ”de som inte bestämt sig kommer hitta fakta i stället för påhitt” medan Nej-sidan – bland annat genom Protect the 8th:s offentliga kanaler – anklagat storbolagen för att vara i maskopi med regeringen och etablerad media som tillsammans tar till desperata åtgärder för att förhindra att Nej-sidan går om och vinner på slutet.
Det är just det som Michael Galvin syftar på när han särskilt pekar ut ”storbolagen”, och ”etablissemanget” – dit han uppenbarligen inte inräknar katolska kyrkan – som agenter för Ja-sidan. Vidare menar han att Ja-sidans anhängare manipulerats av media och att abort på Irland på sikt skulle leda till ett underskott på kvinnor eftersom flickbebisar tenderar aborteras i högre utsträckning än pojkbebisar.

I opinionsmätningarna har annonsförbudet däremot inte skadat Nej-sidan. Tvärtom. Samtidigt har Ja-sidan anklagats för att alienera många potentiella röstare genom att låta andra frågor än den om att avskaffa tillägget blandas in i de olika kampanjerna, vilket även lett till en ökad splittring inbördes.
I Dublin förväntas hursomhelst Ja-sidan vinna en övertygande seger och stämningen är god på bokcaféet Books Upstairs som stolt proklamerar ”Repeal” från övervåningens fönster ut mot gatan och skyltar med antologin Repeal the 8th, som sammanställts av en av landet mest framstående feministiska opinionsbildare Una Mullally.
Michael Galvin med sällskap väcker mest åtlöje där de står och får gott om gliringar slängda emot sig. Men enligt opinionen är det ändå de som har anledning att vädra morgonluft.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

I Aftonbladet säger Lapidus att ”advokater är minst lika intressanta” som busarna han tidigare låtit spela huvudrollen. Svensk publik har matats med amerikanska jurister på flotta kontor med utsikt över Hudsonfloden och brittiska rättssalar med domare i peruk. Nu var det dags för en advokatserie i svensk miljö, tyckte Lapidus. Den grå vardagen med migrationsmål i tingsrätten i Solna och partnervåld i Luleå har lyst med sin frånvaro.

Så mycket grå vardag är det inte i Lapidus advokatserie heller. Det är Stockholm, det är flott, det är ett bultande nu, advokatbyrån är smakfullt inredd och kostymerna skräddarsydda. Bärande karaktärer är alfahannarna Sasha och Kalle, högprofilerade advokater som försvarar våldtäktsmän och gängledare samtidigt som de intalar sig själva och omvärlden att de står på det godas sida. Kvinnorna är bifigurer, stereotypt skildrade som antingen madonnor (oknullbara och gnälliga fruar som ändå på något sätt är nödvändiga) eller horor som den riviga Chanette på en konkurrerande byrå. En riktig kaninkokerska. Här finns också den unga influeraren som påstås ljuga om en våldtäkt för att få fler följare på Instagram.

Läs mer

Det är både förutsägbart och tröttsamt. Förklaringen till att så många fiktiva dramer utspelar sig på sjukhus och i rättssalar är enkel: läkare och jurister hanterar liv och död, de hamnar i situationer som utmanar moralen. Frågor av etisk och existentiell art ställs på sin spets. Hundarna snuddar vid det, som när en av Sashas döttrar frågar honom varför han försvarar en våldtäktsman. Det som kunde varit intressant, till och med banbrytande, att låta berättelsen drivas av moraliska betänkligheter och ambivalens, får stryka på foten till förmån för ångande sexscener och snabba bilar.

Det känns som om jag sett det förut, storstadsvyerna, de högklackade kvinnorna, de välbyggda männen, de flotta hemmen, de sexiga gängmedlemmarna (Ken Ring är för övrigt fenomenal i rollen som gängledaren Amir) och så vidare. Lapidus ansats är god – enligt intervjun i Aftonbladet ville han skildra den ”moraliskt intressanta miljö” som advokater jobbar i, men han når inte ända fram.

Själv skulle jag gärna se en thriller som utspelar sig i ett hemtjänstdistrikt i svensk glesbygd, eller varför inte ett drama på ett städbolag eller i universitetsmiljö? Etiska dilemman och existentiella frågor uppstår ju där det finns människor, inte bara bland vita rockar och män i kostym.

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)