Paulina Sokolows kritik av min artikel i Dagens Nyheter (21/4) missar flera av mina viktigaste poänger. Jag får intrycket av att hon läst en helt annan text än den som jag har skrivit. Hon tycks vända sig mot en proisraelisk artikel som förminskar Israels skuld och ansvar för den bottenlösa förtvivlan som det palestinska folket befinner sig i.
Mitt budskap var tvärtom att Israel måste konfrontera det ansvaret, och att jag – som jude i diasporan – har en möjlighet att stödja dem i deras möte med verkligheten som regeringen, en stor del av det politiska etablissemanget samt israelisk media, flyr ifrån.
Det handlar om både palestiniers och judars framtid i både Israel och Palestina.
Jag skrev att vi måste ”aktivt följa och stödja den israeliska fredsrörelsen och oppositionen som förstår att Israel måste välja en annan väg”. Jag uppmuntrade till ”samverkan och samarbete med fredligt sinnade arabländer i stället för ensidiga militära maktmedel, en tvåstatslösning istället för annektering av de ockuperade områdena, en stat för alla sina medborgare istället för judisk överhöghet, en insikt om att decennier av våld och övergrepp mot palestinier har skapat en moralisk skuld som måste repareras.”
Mitt budskap var att det är viktigt att engagera sig i en bättre framtid för palestinierna genom att göra Israel till ett bättre land. Det gör man inte i USA eller Europa utan kontakt eller inlevelse med situationen i Israel. Vi måste engagera oss i Israel eftersom det lever två miljoner araber i landet och eftersom det är Israel som ockuperar palestinsk mark och därför måste förmås att lämna det ifrån sig.
Det gör man inte enbart genom ett yttre tryck. Det måste också finnas interna krafter som väcker opinion. Den israeliska fredsrörelsen är modiga hjältar som påminner allmänheten och media om palestiniernas fasansfulla verklighet – i Gaza, på Västbanken och i östra Jerusalem – som de förnekar och vill fly ifrån.
Fredsrörelsen i Israel består av ett ganska stort antal organisationer som var och en är relativt liten. Tillsammans förvaltar de ett arv av rättfärdighet som är centralt i den judiska traditionen och de håller liv i ett hopp om en bättre framtid. Det handlar om både palestiniers och judars framtid i både Israel och Palestina.
Slutreplik av Paulina Sokolow:
Mot Anders Carlbergs replik här i Flamman har jag inga som helst invändningar. Där är vi överens. Det jag vände mig emot är premissen att ”Utan Israel skulle den svenska judenheten hamna i en djup existentiell kris” när det är palestiniernas existens som snarare står på spel. Precis som Carlberg hävdar ovan måste fokus vara att mobilisera alla goda krafter för att återuppbygga Palestina och finna en hållbar samlevnad från floden till havet.
