Kultur 13 oktober, 2018

Revolutionären Hayao Miyazaki

En miljökatastrof blev startskottet på hans konstnärskap. Trots en pessimistisk syn på människans förmåga att leva i fred och i balans med naturen, fortsatte Hayao Miyazaki göra komplexa filmer som förmedlar hopp och framtidstro.

1956 uppmärksammades flera fall av svåra neurologiska skador hos invånare i staden Minamata på den japanska ön Kyoshus västkust. Den okända sjukdomen verkade kunna överföras till foster i livmodern. 35 procent av de insjuknade avled. Efter tre år konstaterades det att skadorna orsakats av kvicksilverförgiftning. Sedan 1932 hade kemiföretaget Chissos fabrik i staden släppt ut metylkvicksilver med avloppsvattnet rakt ut i Minamatabukten.

Trots upptäckten gjorde myndigheter och företag mycket lite. En av Chissos få insatser var att sätta upp ett dotterföretag för att utvinna kvicksilver ur havsbottnen efter att den visat sig innehålla två kilo kvicksilver per ton bottensediment. Först 1968 upphörde utsläppen. De drabbades rättsliga processer mot staten och Chisso pågår än i dag. Minamataskandalen, tillsammans med flera andra fall av industriella föroreningar, skapade en ny miljö- och konsumentrörelse i Japan. En av de japanska kulturarbetare hos vilka katastrofen lämnade ett starkt intryck var den unge tecknaren Hayao Miyazaki.

Hayao Miyazaki föddes i Tokyo 1941. Hans far, Katsuji Miyazaki, var flygingenjör och drev en fabrik som tillverkade flygplansdelar åt det japanska flygvapnet. 1944 evakuerades familjen till Utsunomiya tio mil norr om Tokyo, ett viktigt centrum för den japanska rustningsindustrin.

Den 12 juli fällde B-29:or från amerikanska flygvapnets 58:e division 728 ton bomber över Utsunomiya. I eldstormen som följde förstördes stora delar av staden. Familjen Miyazaki tvingades återigen fly.

Även om han bara var fyra år när Japan kapitulerade kom upplevelserna under kriget, särskilt massbombningen av Utsunomiya, starkt att prägla Hayao Miyazakis liv och konstnärskap. Den unge Hayao grälade ofta med sin far som han tyckte vägrade acceptera sitt ansvar för Japans krigföring. Samtidigt delade far och son en fascination för flygande och flygmaskiner. Hayao blev duktig på att teckna stridsflyg, krigsfartyg och stridsvagnar. Människor tyckte han att det var svårare att rita.

Tredje året på gymnasiet, när han egentligen skulle studerat inför högskoleprovet, smet Miyazaki ut och såg Den vita ormen, den första animelångfilmen i färg, på bio. Ett intresse för filmanimation väcktes. Han blev antagen till elituniversitet Gakushuin, där många medlemmar i kejsarfamiljen studerat, och läste ekonomi och statsvetenskap. Vid den här tiden hade han börjat betrakta sig som marxist.

Efter examen fick han anställning på Tôei, ”Asiens Disney”, som animationsassisstent. Det var på Tôei som Miyazaki träffade den sex år äldre regissören Isao Takahata. De två skulle utveckla en vänskap och ett konstnärligt samarbete som varade fram till Takahatas död sommaren 2018.

Tecknaryrket var lågavlönat och snart blev Miyazaki involverad i det militanta animatörfacket.

Tecknaryrket var lågavlönat och snart blev Miyazaki involverad i det militanta animatörfacket. 1964 blev han vald till sekreterare för fackklubben på Tôei medan Takahata blev viceordförande.

Under 70-talet arbetade Miyazaki med att animera, skriva och regissera anime för tv. Det var under denna period han besökte Sverige med uppdraget att säkra rättigheterna till en Pippi Långstrump-tv-serie. Astrid Lindgren tackade bestämt nej och Miyazaki återvände tomhänt, intrycken från Stockholm och Visby skulle han dock komma att återvända till senare i sin karriär.

1979 fick han möjlighet att regissera sin första egna långfilm, Slottet i Cagliostro, den mest förbisedda delen i hans filmografi. Den är den enda av hans långfilmer som saknas på programmet när SF Bio visar Miyazaki x 10.

Det är förvisso den enda Miyazakifilmen som ingår i en redan etablerad animekanon. Den handlar om tecknaren Monkey Punchs populära karaktär Lupin III, men flera teman och visuella särdrag som han skulle komma att återvända till etablerades redan här: märkliga flygmaskiner, ruiner som återtagits av naturen och fartfyllda jaktscener.
Filmen floppade. Fansen reagerade negativt på förändringarna i ton och karaktärisering av huvudpersonerna.

Efter Slottet i Cagliostro hade Miyazaki under många år svårt att få göra sin nästa film. I början av 80-talet var de flesta animationsstudiorna skeptiska till originalidéer som inte var baserade på redan populära mangaprodukter.

Under lanseringen av Slottet i Cagliostro hade Miyazaki blivit bekant med Toshio Suzuki, redaktör på anime- och underhållningstidskriften Animage. Suzuki övertygade Miyazaki att realisera sina idéer i form av en manga. 1982 började Nausicaä från Vindarnas dal gå som följetong i Animage. Berättelsen om en postapokalyptisk värld som sväljs av en förgiftad djungel var tydligt inspirerad av miljökatastrofen i Minamata.

Mangan blev snabbt populär och Miyazaki övertygades om att göra den som långfilm. I Nausicaä från Vindarnas dal från 1983 introduceras flera typiska Miyazakiteman: Den unga kvinnliga protagonisten, krigets vansinne och naturen som slår tillbaka när den hotas. En annan konstant i Miyazakis filmer sedan Nausicaä har varit samarbetet med den experimentielle kompositören Joe Hisaishi.

1985 gick Topcraft, studion bakom Nausicaä, i konkurs och köptes upp av Hayao Miyazaki tillsammans med Isao Takahata och Toshio Suzuki. Så grundades Studio Ghibli. Namnet kommer från italienskans ghibli, den heta ökenvinden som blåser från Libyens högland mot Medelhavet. Ghibli är också smeknamnet på det italienska andra världskrigs-planet Caproni Ca.309.

1986 kom Ghiblis första film, Laputa – slottet i himlen. För att skaffa inspiration till filmmiljöerna besökte Miyazaki två gånger Rhondda i Wales, precis under och efter den stora kolgruvestrejken. I en intervju med Helen McCarthy 1999 förklarade han hur arbetarnas kamp påverkat filmen:

Jag var i Wales precis efter gruvarbetarnas strejk. Jag beundrade sättet som gruvarbetarfacket slogs till det bittra slutet, för sina arbetens och samhällens skull, och jag ville att filmen skulle återspegla styrkan hos de där samhällena.

1988 släppte Studio Ghibli två filmer. Medan Isao Takahatas Eldflugornas grav är en hjärtskärande berättelse om ett föräldralöst syskonpar i andra världskrigets slutskede är Miyazakis Min granne Totoro en stillsam och vacker meditation över barndomen och den besjälade naturen.

Berättelsen om elvaåriga Satsuki och fyraåriga Mei som flyttar in i ett gammalt hus i utkanten av en stor skog för att vara nära sin mor som ligger på sanatorium har vissa självbiografiska drag. Miyazakis egen mor var sängbunden med TBC mellan 1947 och 1955.

Miljöerna i filmen utgör exempel på det som på japanska kallas satoyama, ”mellan by och berg”, de allmänningar av gräs-, våtmark och skog som omgett japanska byar. Under 80-talet höll många satoyamas på att försvinna i takt med att det traditionella bylivet ersattes av storskalig jordbruksproduktion. Min granne Totoro blev en del av kampanjen för att bevara de unika miljöerna, ett arbete som idag leds av Totoro Hometown Foundation.

Trots det solglittrande och romantiska flygaräventyret är Porco Rosso kanske också Miyazakis mest uttalat politiska film. Huvudpersonen, ”den röda grisen”, deklarerar att han hellre är en gris än en fascist.

I Kikis expressbud från 1989 fick Miyazaki äntligen nytta av det misslyckade Pippiuppdraget, filmens Koriko är till stor del baserad på Visby och Gamla stan i Stockholm.

Porco Rosso från 1992 är en av få Miyazakifilmer som utspelar sig på en identifierbar plats i en identifierbar tid. Fabeln om flygaresset Marco som förvandlats till en antropomorf gris äger rum i Adriatiska havets Kvarnervik med fascisternas maktövertagande som bakgrund. Trots det solglittrande och romantiska flygaräventyret är Porco Rosso kanske också Miyazakis mest uttalat politiska film. Huvudpersonen, ”den röda grisen”, deklarerar att han hellre är en gris än en fascist.

1997 kom den episka fantasyfilmen Prinsessan Mononoke som kretsar kring konflikten mellan människorna i Järnstaden och skogens andar. Filmen utmärker sig genom sin moraliska komplexitet. Järnstadens ledare Lady Eboshi vill utvinna skogens resurser, men hon drivs inte av girighet eller krigslystnad som motståndarna i Nausicaä eller Laputa. Istället är hennes mål att göra Järnstaden till en fristad för samhällets utstötta.

Spirited Away från 2001 handlar om Chihiro som tillsammans med sina föräldrar råkar förvirra sig in i andevärlden. När föräldrarna förvandlas till grisar tvingas hon ta anställning på häxan Yubabas badhus. Det väldiga badhuset har setts som en skildring av kapitalismen där Chihiro alieneras till den grad att hon förlorar sitt eget namn, som Yubaba ersätter med Sen, tusen. Ett namn som reducerar Chihiros identitet till hennes monetära värde.

Filmen blev Studio Ghiblis verkliga genomslag i väst och vann en Oscar för bästa animerade film. Miyazaki vägrade att resa till Hollywood och ta emot priset i protest mot Förenta staternas krig i Afghanistan och Irak.

Motståndet mot Förenta staternas krigföring kom att utgöra bakgrund även för hans nästa film, Det levande slottet, från 2004. Filmen bygger på en fantasyroman av Diana Wynne Jones men till bokens handling adderade Miyazaki ett starkt anti-krigsbudskap.

2008 kom Ponyo på klippan vid havet, en återgång till barndomsskildringen i Totoro där balansen mellan människornas värld och naturen står i centrum.

Det skulle dröja till 2013 innan nästa film. Det blåser upp en vind är en delvis fiktiv biografi över flygingenjören Jiro Horikoshi som drömmer om att designa vackra flygmaskiner men istället får bygga stridsflyg. Miyazaki återvände här till sin livslånga fascination för flygandet som både den ultimata friheten och en potentiellt destruktiv kraft i militarismens tjänst.

Efter Det blåser upp en vind förklarade Miyazaki att han ämnade gå i pension. 2016 meddelade dock Studio Ghibli att han börjat arbeta på en ny film, baserad på Genzaburo Yoshinos uppväxtroman Kimitachi wa dô ikiru ka.

Miyazaki har ofta främst setts som en visuell mästare, mer intresserad av bilder och miljöer än av berättelser. Det gör att den politiska dimensionen av hans konstnärskap ofta glöms bort. Feminism, miljöfrågor och krigsmotstånd har varit lika återkommande som vattenfärgsbakgrunder och detaljrika scener.

Runt Sovjetunionens fall slutade Miyazaki betrakta sig som marxist. Enligt honom själv berodde det på att han kommit fram till att arbetarna inte alltid är de goda, en uppfattning som få marxister skulle ha något problem med förvisso.

Liksom William Morris befinner sig hans motstånd mot den industriella civilisationen i spänningen mellan en grön konservatism och en marxistisk tilltro till det kollektiva icke-alienerade arbetets möjligheter

I en intervju från 2008 i Studio Ghiblis eget magasin Neppu ansluter sig Miyazaki fortfarande till en i princip marxistisk analys av kapitalismen. Det han verkar ha förlorat tron på är socialismens möjligheter. Hans människosyn är för pessimistisk för att tillåta en sådan övertygelse.

Den demokratiska socialism han möjligtvis kan tro på är småskalig och lokal. Liksom William Morris befinner sig hans motstånd mot den industriella civilisationen i spänningen mellan en grön konservatism och en marxistisk tilltro till det kollektiva icke-alienerade arbetets möjligheter.

Essäisten Margaret Talbot har kallat Miyazaki för ett typexempel på Gramscis ord om intellektets pessimism och viljans optimism. Trots en djup misstro till människans förmåga att leva i fred och balans med naturen fortsätter han göra filmer som förmedlar optimism och framtidstro.

I intervjun med Neppu talar han om sina minnen av tiden som ung facklig aktivist:
Jag anser att vi har rätten att göra uppror. För att tala om mina egna erfarenheter, under 1960-talet var jag väldigt aktiv i facket. Jag menar inte att säga att vår aktivism var rätt eller fel. Men det var bättre att göra något än att göra ingenting. Revolutioner borde göras överallt.

Biovisning av Miyazakis filmer



Fram till april 2019 visar SF Bio i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala Hayao Miyazakis filmer på bio.

Datum för premiär för respektive film:
Min granne Totoro: 27 oktober
Kikis expressbud: 3 november
Porco Rosso: 17 november
Prinsessan Mononoke: 1 december
Spirited Away: 21 december
Det levande slottet: 9 februari
Ponyo på klippan vid havet: 16 mars
Det blåser upp en vind: 6 april

Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr