Okategoriserade 18 januari, 2012

– Revolutionen kommer även i Sverige!

Revolutionen kommer en dag, det måste bara vara rätt läge. Men det kan gå fortare än man anar. I väntan på den tar Jerry Williams en grillad med bröd i Solna, har ett gig hos Wallenberg på Grand Hotel och grottar runt med hunden. Snart fyller han sjuttio år.

Det verkade helt rätt att stämma möte med Jerry Williams vid Korv-Ingvars. Dels ligger ”tjorren” vid Solna Centrum i Huvudsta, där Sven Erik Fernström – och jag – föddes och växte upp. Dels var Ingvar Rogell en stjärna bland korvgubbar. Hans grillkorv med egen ketchup-senapsblandning rockade grymt.
Tigerskit med näsblod kallades den.

Jerry Williams står redan inne i grillen. Han äter två grillade med bröd i stora, raska tuggor och dricker en Pucko, vad jag kan se. Han är klädd för motorcykeln som står utanför kiosken. Men han har inte skinnställ. Han bär jeans med chaps, en cowboys benskydd av läder. Den 15 april blir Jerry Williams sjuttio år.

Han bär omkring på alla sina åldrar. När han skrattar till är han en pojkvasker. När han äntrar hojen är han utan tvivel en mansperson. När han fundersamt tittar neråt ser han åldrad ut.
Det är som att han grundligt marinerats i rockmusikens flöde. Obegripligt annars att han faktiskt rockat, jivat, skakat ben och hållit handen kupad mot örat i över ett halvt sekel.
Vi minns båda när rocken kom på 50-talet. Vi minns båda Rock-Ragge som också bodde i Huvudsta.

Vi minns båda hur alla villkor förändrades. Han spelade klarinett, ”kvarpa” hette det, och jag spelade trumpet. Jag såg filmen ”Vänd dem inte ryggen” och han gick hem till Avve och hörde Little Richard. Så var det kört med både kvarpan och hornet. Marknaden rycktes som en matta undan våra fötter, den marknad som bestod av spisande tonårskillar och lyckligt dansande tjejer.
Rocken hade tagit över.

– Avve hade en farbror som var på sjön, tror jag. Han hade med sig plattor. Jag undrade först vad fan det var, när Rickard släppte loss. Och jag sa till Avve att lira den igen. Och igen. Hur många gånger som helst. Jag lade ner musiken. Jerry Williams hittade den och tog sig in i den.

Vi står och pratar intill Huvudsta skola. Jag frågar om han minns en fröken Persson. Det gör han inte. Han minns lärarna som en taskig bunt illasinnade personer. Skolan blev inte bra förrän han kom in på yrkesutbildning, säger han. Där var det schysst. Till slut kom han ut på arbetsmarknaden som en lovande lärling i ”rörpularbranschen”.

– Men då hade jag börjat lira så det blev som det blev.

Huvudsta var en förort på dekis – ritad och byggd till slum. Att Jerry Williams barndomshem hade wc inomhus var ett undantag. Han pekar över Huvudstagatan:
– Där, hela vägen där, hade de dass på gårdarna. Med råttor.

Den som byggde det så kallade Nya Huvudsta var godsägaren Wibom. Han slösade inga pengar på gatubeläggningar. Hans eget bussbolag skötte all trafik och om någon annan ville köra på hans vägar fick de betala tull. Han hade bommar över gatorna. Han kallades herr Wägbom.
DN-typografernas legendariske ordförande skildrade i sin bok Till Alice barndomslivet i Huvudsta. På bokens baksida skrev Jerry Williams detta:
”När jag läser Stures bok får jag en massa backflashar: kvartersgängen i fotboll och ishockey, Korv-Ingvar, taskiga lärare i plugget och solnakommunister som Alice och Lennart (Stures föräldrar). Dom hade lätt för å garva, men jobbade stenhårt för ett socialistiskt samhälle. Ett samhälle utan dragiga råttkåkar och skithus på gårn, orerande präster och vidriga arbetsförhållanden hos arbetsköparna. Man behöver inte ha bott i Solna för att läsa Stures bok. Jag garvade…å ibland blev jag ledsen.”
I många av godsägare Wiboms uslare fastigheter levde kommunister. Det var rätt självklart. Familjen Fernström, Huvudstagatan 14, hörde till dem. Gossen Sven Erik rotade sig i läran och har inte övergett den.

– Javisst, säger han. Revolutionen kommer. Även i Sverige. Just nu är inte situationen den rätta. Men det kan den bli fortare än man anar. Revolutionen kan se ut på många sätt, den behöver inte innebära att man skjuter en massa människor.

När Jerry Williams gästade Kalle Moraeus TV-sända tältshow i Orsa, fick han som alla artister måla en dalahäst. Han berättar hur det gick till.

– Först försökte jag slippa eftersom jag inte målar nåt vidare. Sen satte jag dit hammaren och skäran. Jag är inte säker på att de gillade det nåt vidare.
Jag minns själv hur kameran taktfullt men hastigt gled förbi åsynen av det gamla Sovjetunionens emblem.

När vi står utanför hans barndoms hus som revs för länge sedan – ”det behövdes en enda liten laddning så rasade skiten i bitar” – säger han plötsligt att han gott skulle kunna tänka sig att bo här, flytta tillbaka.

– Är det inte bättre i Täby? frågar jag.

– Det är schysst med skogen och så, svarar han. Man kan grotta omkring ordentligt med hunden där.
Hunden som han kallar Mallen är en belgisk vallhund av varianten Malinois, i grunden rödpälsad med svarta hårtoppar, en arbetsför, vaksam och urstark hund i allmänhet helt utan schäferns rasproblem i höftleder  och korsrygg.

Jerry Williams har hört att den i själva verket är ursprunget till den tyska schäfern, som han själv haft några exemplar av.
Intill Huvudstagatan 14 öppnades Konsumbutik med den första neonskylten på orten.
Den pangade lille Sven Erik med sin nya fotboll och en icke avsiktlig snedspark. Han lyckades få tag i sin dyrbara boll innan hade lämnade platsen i rask takt.

Det fanns ett rockband som kallade sig Violents, de våldsamma. De hade haft skivframgångar med sin instrumentalmusik men insåg behovet av en sångare – de valde Jerry Williams och han var på väg.

I mer än femtio år har han gjort sina gigs. De är livet för honom. Hans skivor har inte sålts i några som helst ABBA-mängder. Men hans gigs har oftast varit succéer. Han är en live-artist. Det finns en intensiv närvaro i hans framträdanden. Ingen svensk sångare har hittills kommit i närheten av den.
Just nu står han inför ett av sina märkligare engagemang. Han framträder som ”Jerry Christmas” på Grand Hotel till julen. På herrskapet Wallenbergs annonser med varningen ”ett fåtal biljetter återstår” är han klädd i någon sorts smoking med kråsskjorta. Han ser praktiskt taget överklassig ut.

Vad har Jerry Williams på Grand Hotel att göra?

– Det är ett gig. Om jag inte tagit det hade jag inte haft ett gig. Som politiskt korrekt skulle jag väl ha varit på Baldakinen eller nått. Men jag fick ett anbud och tog det. Det är väl som ett gig på en företagsfest eller så. Inte värre än så.

Han berättar om
sitt artistliv att det alltid varit både upp och ner, precis som man kan vänta sig. När det går uppåt vet man att det förr eller senare dippar. När det går neråt, vet man att det småningom vänder upp igen. Det gäller att hänga med.

Vi drar från Huvudsta till Hagalund. Där finns konditoriet Kärven. Jerry Williams väljer det. Jag tror att jag förstår varför, när jag kommer dit. Det liknar mina tonårs fik. Enkel inredning, trevlig servitris och frallor med ost. Jag frågar om han som bekännande socialist blir insläppt i USA. Han ser förvånad ut när han svarar.

– Jag var i Los Angeles för en vecka sedan.

Han har aldrig haft problem med det. Dessutom har han inte något emot USA, inte mot folket i alla fall. Hur skulle han kunna ha det? I USA finns det bästa och det sämsta. Hur många gånger var han i Sovjet?

– Jag var aldrig där. Inte i Ryssland heller.

Han talar ganska mycket om Rickard, mannen som var Little Richard. Han säger att ingen kan någonsin göra Rickards låtar som Richard själv. Den rösten är unik och totalt oefterhärmlig.

– Man kan göra hans låtar, självklart. Men inte som han.

När Jerry Williams 
och jag var små fanns det klara skillnader i Solna. Råsunda var borgerlighetens hemvist, även om Riksbyggen senare uppförde så kallade barnrikehus i Näckrosområder. Hagalund var fullt av snickarglädje och ruckel i en bohemisk blandning. Det fanns de som rynkade på näsan åt Hagalund, men Huvudsta kåkstad var längst ner på den sociala skalan. Ändå var det inte särskilt illa att vara barn där. Jerry Williams minns fotbollskickandet, kanske på Böcklingen, den grusplan som långt senare kom att omvandlas till Solna Köpcentrum. Jag minns Jungfrudansen där jag lärde mig simma, genom att farsan tog mig på ryggen, simmande ut och välte av mig. Det fanns Ingentingskogen att smyga på djungelvis i innan de byggde höghus där. Själv minns jag fröken Persson som en snäll och uppmuntrande småskolelärare. Jerry Williams såg hela rasket av lärare som taskiga ända fram till den meningsfulla yrkesskolan.

Våra gemensamma minnen handlar framför allt om musiken. Den var förvånansvärt livaktig i just Solna. Inte bara Rock-Ragge och Jerry Williams, utan så småningom också Robert Broberg med sin skifflegrupp, och jazzlegendaren Jan Allan. Jag vet inte varför, men det lät fint om Solna. Vi sitter och fikar på Kärven.

Nionde november kom Jerry Williams album ”Alright” ut, det första på nio år. Det innehåller både nyskrivet och covers. En hel del av Carl Perkins och Charlie Rich, nytt av Eva Eastwood, Christian Kjellvander och Jerry Williams själv.

Jerry Williams säger om inspelningen att den var som ett riktigt gig. Det är hans höga betyg.

– Efteråt var det problem att säga adjö och vi snackade om att det måste bli mer, att vi måste träffas och göra nåt mer.

Hans senaste show, före giget hos Wallenberg, hette Dynamite och drog bra med folk både i Stockholm, Göteborg och på riksturné. I skivbolagets PR-intervju om det nya albumet får Jerry Williams frågan om varför han gjort det. Han svarar att ”dom” väl är ute efter att sälja så många plattor som möjligt. Själv är han ute efter möjligheten till fler gig.

Den här sjuttioåringen vet att allt har sin ände. Men han offrar inte mycket tid på att fundera kring det. Ännu kan han skaka ett ben och liksom glida sidledes över scenen som Josephine Baker en gång visade honom. Och han har rösten i behåll:

– Stämbanden är en muskel. Det gäller att träna muskler. Därför håller min röst tills vidare.

Birgit Nilsson sade en gång till mig att vid sextio börjar rösten svaja och man får ett vibrato som inte är bra. Jerry Williams tycker att han inte har problem med den saken.

– Men jag vet att det kan komma när som helst och jävligt plötsligt. Då får man ta det också.

Han är på ett märkligt vis alla sina åldrar. När han berättar om fotbollen mot Konsums neonskylt ser jag den lilla kisen. När han nu talar om risken att rösten tar slut ser han ut att vara i den ålder han faktiskt är. Men skillnaden är inte så märkvärdigt stor.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

 

Intervjun med Jerry Williams publicerades ursprungligen i Situation Sthlms decembernummer, # 172, 2011

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.
Inrikes 09 juli, 2024

Hyresgästföreningen vill se mer trädgårdsstad: ”Villor kan behöva rivas”

Gamla Enskede är ett exempel på en trädgårdsstad. Foto: Pär Fredin/TT.

Ett nytt S-förslag vill se mer blandad bebyggelse i utanförskapsområden. Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen behövs det även mer hyreslägenheter i villaområden.

Fler villor i utsatta områden. Det var en av punkterna när Lawen Redar i juni presenterade Socialdemokraternas integrationspolitiska program. Syftet är att främja integrationen genom att få folk att leva mer blandat.

Att bebyggelse behöver blandas är också en av slutsatserna i rapporten Den verkliga trädgårdsstaden, som nyligen presenterades av Hyresgästföreningen. Enligt Martin Hofverberg, chefsekonom på HGF, är ett av syftena att ta tillbaka ett ord vars betydelse kapats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar/Utrikes 08 juli, 2024

Med sin karaktäristiska gröna kostym har Marine Tondelier visat upp ett resolut motstånd mot extremhögern. Foto: Louise Delmotte/AP.

Det klimatpolitiska stjärnskottet Marine Tondelier lyckades förena den grälsjuka vänstern med mittenväljarna i en republikansk allians mot extremhögern. Kan hon visa vägen framåt i ett splittrat land?

När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.

Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Utrikes 08 juli, 2024

Chiquita-domen stoppar inte bananjättarnas brutalitet: ”Ond frukt”

Enligt Fredrik Gertten bör man inte lita på bananbolagens egna certifieringar eftersom de bara innebär löften om att inte avverka urskog. Foto: Keith Srakocic/AP.

En dom mot Chiquita har gett hopp om förändring i den smutsiga fruktindustri. Men enligt regissören Fredrik Gertten är den enda lösningen att helt sluta köpa bananer.

”De måste ha varit tretusen.”

Det säger den enda överlevande efter en massaker på arbetare vid en bananplantage i delstaten Magdalena vid Colombias nordkust i Gabriel Garcia Marquez klassiska roman Hundra år av ensamhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kommentar/Utrikes 07 juli, 2024

I sydfranska Sète kan extremhögern vara på väg att bryta den röda dominansen. Foto: wikimedia commons.

I sydfranska Sète är det tydligt att vänsterns folkfront är den enda kraft som kan hindra Le Pen. Nu har Macrons anhängare ett val: demokrati eller främlingsfientlighet?

I sydfranska Sète märks det knappt att högerextrema Nationell samling just fått 33,5 procent av rösterna i parlamentsvalets första omgång. På Kommunistpartiets fasad vid en central genomfartsgata hänger valaffischerna med kandidaten Gabriel Blascos ansikte och slagord om den nya folkfront som samlar större delen av den breda franska vänstern.

Socialistpartiets lokaler på ett torg jag passerar vid hamnen är också stängda och ser sömnigare ut. Men intrycket är detsamma: här är vänstern på hemmaplan. Det är inte mycket som tyder på att staden dagen före gav Nationell samling en stor majoritet av sina röster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]